ningsbarn, såsom det heter här i orten, det vill säga barn, som skulle döpas, så att jag äfven här fick tjenstgöra. Det är endast tvänne grannar i byn; men det såg så út, som deras hustrur just hade kommit öfverens att föda barn, när en prest skulle komma passerandes, på det döpelsen skulle kunna ske en passant. Eljest kommer man äfven från andra närgräusande byar med Christningsbarn till de byar, der man vet att någon prest vid den eller den tiden skall komma att resa`fram. Och man kan ej förundra sig häröfver, när man besinnar, att det arma folket kan hafva hela 10 à 12 milen till kyrkan. Den 19 Febr. om aftonen ankom jag till Piteå. Mitt ärende hit var att skaffa mig något spannmål för mitt behof, att hemta till mig en af min aflidna brors söner, en gosse om 11 år, hvilken jag ämnade upptaga och uppfostra, såsom hans fader hade uppfostrat mig, samt att besöka det icke obetydliga antal Lappar, som här för närvarande voro vistande. Hvad den första saken beträffar, så gifver det mig anledning att omtala en missionaires lönevillkor och äfven, i sammanhang dermed, göra några reflexioner öfver detta ämbetes beskaffenhet i ett och annat afseende. Det sista åter skall inleda mig till framställningen af Lapparnes närvarande vistelser, lefnadssätt och antal.

Missionairs-tjensterna inrättades år 1820 och skulle, jemnte katechet-beställningarna, såsom en ambulatorisk undervisningsanstalt, ersätta de på vissa ställen upphäfna Lappscholorna. Dessa vo

ro i de nu mer under Sveriges krona lydande Lappmarker följande: I Åsele, Lycksele, Arieplog, Jockmock och Gellivare en fullständig schola på hvardera stället; i Juckasjärvi och Karesuando en half schola. Uti en fullständig Lappschola underhöllos på allmän bekostnad 6 Lappbarn, som der njöto undervisning och beklädning, under den tiden de der vistades. En scholmästare skulle både undervisa scholbarnen och underhålla dem. För det förra egde han lön, och för det sednare åtnjöt han det anslag, som var gjordt till barnens underhåll. Två år var den vanligaste tiden, som tillbragtes i scholan, hvarefter man dimitterades. Här meddelades den fullständiga undervisning uti inanläsning och, Christendom, som för en allmoge är nödig. Dessutom funnos äfven katecheter, hvilkas bestämmelse var den, att de skulle hemma hos Lapparne meddela undervisning. Om pastor fann någon ung person mycket svag i Christendomen, så ålade han densamma att taga undervisning af en katechet. Lappar, som icke kunde få plats för sina barn i scholan, i anseende till det inskränkta antal, som der emottogs, kunde af pastor begära att få en katechet till sig. Denne uppehöll sig hos en sådan Lapp stundom en hel vinter, under hvilken tid han undervisade barnen och åtnjöt fri förtäring. En scholmästare åtnjöt vanligast 54 tunnor korn, utom några mindre penningebidrag. Af de anslagna 54 tunnorna erhöll han 20 in natura, som fingo uppbäras i närmaste kronohärberge å nedra landet och af Lapparne, mot en ringa afgift, med

rehnar transporterades från Lappmarksgränsen upp till behörig ort. De 54 tunnorna utgjorde

både scholmästarens lön och scholbarnens underhåll. Hvad som ej erhölls in natura, ficks i penningar, efter länets markegång. Katecheternas löner voro mycket ringa. De voro i början, såsom visitationsacter i Arieplog upplysa, 3 Rd. 16 sk. speciemynt för första katecheten, och 2 Rd. 32 sk. samma mynt för de tvänne öfriga ty i Arieplog voro tre sådana katecheter. I Åsele, Arieplog, Juckasjärvi och Karesuando blefvo nu scholorna upphäfna år 1820, och den nya undervisningsanstalten införd i stället. Om Jämtlands Lappmark har jag så ringa och otillförlitlig kunskap, att jag icke tilltror mig kunna meddela några uppgifter om den. I Åsele anställdes tvänne katecheter, i Arvidsjaur äfven 2, och i Arieplog 4 samt en missionaire, som skulle med sin befattning tillhöra båda socknarna. I Juckasjärvi och Karesuando anställdes äfven en missionaire samt katecheter. Missionairen erhåller i årlig lön 25 tunnor korn, och katecheterna 8 tunnor hvardera. Dessa löner emottagas i penningar, efter föregående årets markegång för länet. Efter den mar-. kegång, som upprättades 1825 om hösten på den då inbergade grödan och gällde för vintern 1826, utdelades således missionairens och katecheternás löner 1827. Uti regleringen för detta nya undervisningsverket är ock stadgadt, att missionairen eger mot samma markegång, efter hvilken han uppburit sin lön, från närmaste kronohärberge lösa minst tio tunnor, "derest tillgång med

gifver." "Denna rättighet är ofta af den yttersta vigt. Ty det händer, att kornet kostar 50 procent öfver markegången, inan missionairen fått ut sin lön och är i stånd att komma ned på landet, till att förskaffa sig sitt behof. Ja, det kan till och med hända, att han ej mer finner något att köpa, men i alla fall måste hafva stort besvär och bekymmer för den saken. Jag kan framvisa mer än ett exempel, då det korn, missionairen måst till sitt husbehof, förskaffa, kostat honom, inan han fått fram det till behörig ort, dubbelt mot hvad det blifvit honom beräknadt vid meddelandet af hans lön, så att, t. ex., när han fått sin lön efter 10 Rd. tunnan, har hvar tunna deremot kostat honom 20. Häraf kan man finna, att, om en missionaire behöfver 12 tunna till sitt husbehof för året, så är detta vid sådana tillfällen jemnt hela hans lön. Man ser således, af hvad stor vigt det för honom vore, att få 10 tunnor af sin lön in natura, och hans inkomster torde icke anses alltför öfverdrifna, om han finge dessa 10 tunnor kostnadsfritt till det ställe, der han bor; han egde då i sjelfva verkligheten och ej blott på papperet något, som man kunde räkna för 25 tunnor, eller rättast 10 tunnor korn till brödföda och 100 Rd. Banco i lön; ty, när man beräknar de markegångspriser, som varit nu under en tid af 10 år, så blir medelpriset ungefärligen 10 Rd. Rgs. för tunnan, då således 15 tunnor svara mot 100 Rd. B:co. En informator uti rätt simpla hus har åtminstone lika goda förmåner. Nu tyckes väl också vederbörandes mening

hafva varit, att missionairen verkligen skulle ega dessa förmåner, efter det nämnes om lösandet af de 10 tunnorna, och efter 12 Rd. Banco bestås såsom forselpenningar. Men här kan man se, huru angeläget det är att vara bestämd i uttrycken, när man gör en författning. Att "tillgången skulle medgifva" 10 tunnors disposition för missionairen, synes mig hafva varit ganska onödigt att sätta i fråga, enär ända dittills tillgången alltid medgifvit 20 tunnors disposition för scholmästaren, som nu utbyttes mot en missionaire; men följden af detta tvifvel har blifvit, att, intill denna dag, tillgången aldrig medgifvit en enda kappes disposition för den sistnämnda. Jag kan ej annat förstå, än att vederbörande menat, det minst 10 tunnor skulle få lösas, men väl mera, om tillgången så medgåfve, ty eljest synes hela meningen upplösa sig i en non-sens; utsättandet af ett minimibelopp låter icke gerna förena sig med ett om, åtminstone i en författning, som är undertecknad med Konungens höga namn. Sam hället vet väl, huru mycket kronotionde det har att disponera, och behöfver väl då icke säga: Ni skall få 10 tunnor, om jag har. Hade man sagt: "Af de 20 tunnor, som hittills disponerats för scholmästaren i Arieplog, skola hädanefter minst 10, eller, rättare kanske, jemnt 10, disponeras för missionairen i Piteå Lappmark och uppforslas på samma sätt, som hittills scholmästarens lönespannmål" — så hade det varit rent spel, som man säger, och intet krångel hade härvid möjligen kunnat uppstå. Men nu har, som sagdt är,