Sidor som bilder
PDF
ePub

missionairen aldrig fått lösa något, oaktadt flera ansökningar derom, både af Fjellström, den tid han innehade tjensten, och af mig blifvit hos landhöfdinge-ämbetet gjorda. Den ansökning, jag nu 1827 härom gjorde, lydde ungefärligen så: att jag anhöll om att få från närmaste kronohärberge (Skellefteå) lösa 10 tunnor, efter föregående årets (1826) markegångspris, och 10 tunnor efter 1825 års markegångspris, emedan, såsom jag visste, de 10 tunnorna för det året ej blifvit lösta. Härpå svarades, att af 1825 års kronotionde nu mer ingen tillgång fanns, men väl af 1826 års, som jag kunde få lösa efter markegången. Härvid är att märka, det 1826 års markegång, efter hvilken jag erhållit min lön, äfvensom 1825 års markegång, ej uppgick till 10 Rd. tunnan; men den närvarande 1827 års markegång var 12 Rd. Så vidt jag kunde förstå, var utslagets mening, att jag skulle få lösa efter innevarande årets markegång, men ej efter det föregående årets, hvilket dock författningen innehöll. Således var här ett afslag, fast tillgång medgaf. Hvad angick det mig, om det var 1825, eller om det var 1826 års kronotionde? Det var endast priset, som frågan gällde. Deremot måste jag billiga afslaget att få lösa något efter 1825 års markegång, ty meningen med de 10 tunnornas lösande måste vara missionairens bergning för året, men icke någon förtjenst, genom att vid ett missvextår, då spannmålen är dyr, göra efterräkning på spannmål, som

Lappmarken,

12.

man under de föregående åren, då den var billig, ej brytt sig om att lösa 4). Katecheterna i Arieplog hade äfven vid någon föregående visitation, tilläfventyrs år 1826, begärt att få sin halfva lön in natura. Nu, 1827, kom ock endast hälften af deras lön i penningar, och det förmodades således, att de skulle få den öfriga hälften i

[ocr errors]

4) Vid något af de sednare åren inkom jag åter till landshöfdinge-ämbetet med ansökning att få lösa 20 eller åtminstone 10 tunnor spannmål och bad, att denna, på samma sätt som scholmästarnes och i allmänhet Lappmarkspresterskapets löningsspannmål, måtte kostnadsfritt forslas upp till första byn inom Lappmarksrået. Härpå fick jag ett utslag, hvari det uti ingressen hette, det jag sökt att, i likhet med f. d. scholmästarne i Arieplog, få lösa 20 tunnor spannmål, och i sjelfva utslaget, att min begäran afslogs, emedan, enligt något bref från Cancelli-Styrelsen, sedan scholan i Arieplog nu mer upphört, någon lönespannmål för scholmästaren ej vidare borde uppskickas. Jag hade dock icke i egenskap af scholmästare, utan i egenskap `af missionaire, gjort min ansökning, och jag hade, åtminstone förra gången, insändt en vidimerad afskrift af ett officielt utdrag ur reglementet för nya undervisningsverket i Lappmarken, som innehöll den omtalade bestämningen om missionairens ́rättighet att få lösa minst 10 tunnor. Det är svårt att förstå, huru ett sådant misstag kunde ske, och ännu svårare att förklara, huru det bestämda löftet att få lösa minst 10 tunnor, derest tillgången medgåfvè, står att förena med dessa tvänne gånger förnyade afslag, utan att bristande tillgång vid någotdera åberopats såsom motiv.

spannmål vid kronohärberget i Skellefteå; men häruti blefvo de bedragna. De gjorde en fåfäng resa dit, ty de fingo intet. Först följande året, 1828, kom den uteblifna halfva lönen i penningar. Sådan är händelsen; men, hvad som vållat den, är mig obekant. Ingen torde härvid kunna förtänka mig, det jag icke kan afhålla mig från den anmärkningen, att man ej bör anse likgilltigt, huru punktligt de förmåner och villkor, som äro små tjenstemän tillsagda, uppfyllas. Om man tilläfventyrs skulle brista i uppfyllandet af något, som blifvit lofvadt de stora, så härrör sådant säkert af en materiel brist och oförmåga att prestera; men, brister man i uppfyllandet af det ringa, som blifvit de små tillsagdt, så lärer sådant svårligen kunna tillskrifvas annat än en moralisk brist. Det vill säga, man vill icke, man bryr sig icke om, det kommer icke så noga, man har ingenting att frukta för de maskarna i stoftet. En redlig man känner sig alltid lika bunden af sitt ord, utan något afseende på personen, och sammaledes böra samhällets tjenstemän, som det åligger att, i hvad på hvar och en af dem kommer an, uppfylla samhällets förbindelser, anse dessa lika heliga, det må komma aǹ på general eller soldat, biskop eller klockare. Hvad nu missionaire och katecheter beträffar och det öfverklagade förhållandet med vår aflöning, så får jag anmärka, att det visserligen icke kan anses för mycket, om vi få fullt i fullo, hvad som är utfäst. Ty låt vara, att missionairerna tilläfventyrs äro, som det heter, onyttiga tjenare och ringa nytta i sam

[ocr errors]

hället åstadkomma, att vi relativt med andra äro obetydliga och oskickliga samt derföre ej få ställa oss i parallel med dem i afseende på löneberäkning, så kunna vi åtminstone relativt till de mödor och faror, vi måste genomgå, ej anses för högt uppskattade vid lönebeloppets fastställande. En missionaire har tre hufvudsakliga olägenheter att befara: drunkna, svälta ihjäl eller frysa ihjäl. Än skall han om sommaren vada öfver strida strömmar uppe i fjellen: halkar man ett enda steg, så är man förlorad, derest icke Försynens underbara hand ändå räddar, till prof på sin närvarelse. Än måste man med båt färdas de stora sjöarna och se döden i synen i de brusande böljorna, än åter gå på svag is, med fara att få ett kallbad i sjöbotten. I de vilda skogarna och på de ödsliga fjellen kommer man stundom att vandra i mörker och dimma, utan att veta hvart. När matsäcken 'blir slut, hvar vill man taga bröd? Eller om man vintertiden oförtänkt far vill och ej kommer till folk, utan får tillbringa nätterna ute under 40 graders köld, hvad skall man betäcka sig med? Berättelsen kommer väl under sin fortgång att med exempel upplysa detta allt. Men låt vara, att man undslipper, eller åtminstone hittills undsluppit, med lifvet, så är det dock ingen afundsvärd lott, att med stafven i hand och säcken på ryggen, än i regn och slask, än i köld och urväder, sträfva och färdas, utan att vara säker att finna någon menniska i vildmarken. Mången har frågat, hvarföre jag ej har lots med mig och någon, som bär packningen. Men, hvarmed skall väl en sådan person

[ocr errors]
[ocr errors]

betalas? Det kostar 24 sk. milen. Det kan eljest anföras såsom en sak, den man har svårt inse grunderna till, att det står föreskrifvet, huru som katecheterna ega att få lots från den ena Lappen till den andra; men om missionairen kommer detta icke i fråga 5). Han får således se sig om sjelf, så godt han kan. Också är det alldeles omöjligt ibland att kunna få lots. Ty, sedan man besökt en hord, som befinner sig någorlunda i samma trakt, och sedan derifrån vill till en annan, så vet ingen, hvar den för närvarande befinner sig, och hvart skall man då lotsa? Summan af allt är, att en missionaire måste trotsa döden i flerfaldiga skepnader och genomgå en myckenhet mödor och faror, som under fredstid ingen annan känner, och för detta allt erhåller han 25 tunnor korn. Ingen lärer kunna anse detta högt tilltaget; hvad vill man då säga, när man, enligt hvad ofvan är anfördt, måste nedsätta det till hälften? Dock klandrar jag icke lönens ringhet, om den vore ännu ringare; det bekymrade mig föga, ty, att jag ej sökt denna tjenst för lönens skull, de

5) Katecheterna, som hafva endast en by eller hord hvardera till province, kunna också i de flesta fall få lots från den ena Lappen till den andra, ty inom horden äro de ändock oftast i något slags beröring med hvarandra och veta således utaf hvarandra; men missionairen, hvars verkningskrets omfattar alla katechet-districten, måste naturligtvis färdas långt vidare omkring samt kan ofta, och det just vid de längsta och svåraste resorna, icke få någon lots.

« FöregåendeFortsätt »