Sidor som bilder
PDF

rehnar transporterades från Lappmarksgränsen upp till behörig ort. De 54 tunnorna utgjorde både scholmästarens lön och scholbarnens underhåll. Hvad som ej erhölls in natura, ficks i penningar, efter länets markegång. Katecheternas 1öner voro mycket ringa. De voro i början, såsom visitationsacter i Arieplog upplysa, 3 Rd. 16 sk. speciemynt för första katecheten, och 2 Rd. 32 sk. samma mynt för de tvänne öfriga – ty i Arieplog voro tre sådana katecheter – I Åsele, Arieplog, Juckasjärvi och Karesuando blefvo nu scholorna upphäfna år 1820, och den nyå undervisningsanstalten införd i stället. Om Jämtlands Lappmark har jag så ringa och otillförlitlig kunskap, att jag icke tilltror mig kunna meddela några uppgifter om den. I Asele anställdes tvänne katecheter, i Arvidsjaur äfven 2, och i Arieplog 4 samt en missionaire, som skulle med sin befattning tillhöra båda socknarna. I Juckasjärvi och Karesuando anställdes äfven en missionaire samt katecheter. Missionairen erhåller i årlig lön 25 tunnor korn, och katecheterna 8 tunnor hvardera. Dessa löner emottagas i penningar, efter föregående årets markegång för länet. Efter den markegång, som upprättades 1825 om hösten på den då inbergade grödan och gällde för vintern 1826, utdelades således missionairens och katecheternas löner 1827. Uti regleringen för detta nya undervisningsverket är ock stadgadt, att missionairen eger mot samma markegång, efter hvilken han uppburit sin lön, från närmaste kronohärberge lösa minst tio tunnor, ”derest tillgång medgifver.” Denna rättighet är ofta af den yttersta vigt. Ty det händer, att kornet kostar 50 procent öfver markegången, inan missionairen fått ut sin lön och är i stånd att komma ned på landet, till att förskaffa sig sitt bchof. Ja, det kan till och med hända, att han ej mer finner något att köpa, men i alla fall måste hafva stort besvär och bekymmer för den saken. Jag kan framvisa mer än ett exempel, då det korn, missionairen måst till sitt husbehof förskaffa, kostat honom, inan han fått fram det till behörig ort, dubbelt mot hvad det blifvit honom beräknadt vid meddelandet af hans lön, så att, t. ex., när han fått sin lön efter 10 Rd. tunnan, har hvar tunna deremot kostat honom 20. Häraf kan man finna, att, om en missionaire behöfver 12# tunna till sitt husbehof för året, så är detta vid sådana tillfällen jemnt hela hans lön. Man ser således, af hvad stor vigt det för honom vore, att få 10 tunnor af sin lön in natura, och hans inkomster torde icke anses alltför öfverdrifna, om han finge dessa 10 tunnor kostnadsfritt till det ställe, der han bor; han egde då i sjelfva verkligheten och ej blott på papperet något, som man kunde räkna för 25 tunnor, eller rättast 10 tunnor korn till brödföda och 100 Rd. Banco i lön; ty, när man beräknar de markegångspriser, som varit nu under en tid af 10 år, så blir medelpriset ungefärligen 10 Rd. Rgs. för tunnan, då således 15 tunnor svara mot 100 Rd. B:co. – En informator uti rätt simpla hus har åtminstone lika goda förmåner. Nu tyckes väl också vederbörandes mening

[ocr errors]

hafva varit, att missionairen verkligen skulle ega dessa förmåner, efter det nämnes om lösandet af de 10 tunnorna, och efter 12 Rd. Banco bestås såsom forselpenningar. Men här kan man se, huru angeläget det är att vara bestämd i uttrycken, när man gör en författning. Att ”tillgången skulle medgifva” 10 tunnors disposition för missionairen, synes mig hafva varit ganska onödigt att sätta i fråga, enär ända dittills tillgången alltid medgifvit 20 tunnors disposition för scholmästaren," som nu utbyttes mot en missionaire; men följden af detta tvifvel har blifvit, att, intill denma dag, tillgången aldrig medgifvit en enda kappes disposition för den sistnämnda. Jag kan ej annat förstå, än att vederbörande menat, det minst 10 tunnor skulle få lösas, men väl mera, om tillgången så medgåfve, ty eljest synes hela meningen upplösa sig i en non-sens; utsättandet af ett minimibelopp låter icke gerna förena sig med ett om, åtminstone i en författning, som är undertecknad med Konungens höga namn. Samhället vet väl, huru mycket kronotionde det har att disponera, och behöfver väl då icke säga: Ni skall få 10 tunnor, om jag har. Hade man sagt: ”Af de 20 tunnor, som hittills disponerats för scholmästaren i Arieplog, skola hädanefter minst 10, eller, rättare kanske, jemnt 10, disponeras för missionairen i Piteå Lappmark och uppforslas på samma sätt, som hittills scholmästarens lönespannmål” – så hade det varit rent spel, som man säger, och intet krångel hade härvid möjligen kunnat uppstå. Men nu har, som sagdt är, missionairen aldrig fått lösa något, oaktadt flera ansökningar derom, både af Fjellström, den tid han innehade tjensten, och af mig blifvit hos landhöfdinge-ämbetet gjorda. Den ansökning, jag nu 1827 härom gjorde, lydde ungefärligen så: att jag anhöll om att få från närmaste kronohärberge (Skellefteå) lösa 10 tunnor, efter föregående årets (1826) markegångspris, och 10 tunnor efter 1825 års markegångspris, emedan, såsom jag visste, de 10 tunnorna för det året ej blifvit lösta. Härpå svarades, att af 1825 års kronotionde nu mer ingen tillgång fanns, men väl af 1826 års, som jag kunde få lösa efter markegången. Härvid är att märka, det 1826 års markegång, efter hvilken jag erhållit min lön, äfvensom 1825 års markegång, ej uppgick till 10 Rd. tunnan; men den närvarande 1827 års markegång var 12 Rd. Så vidt jag kunde förstå, var utslagets mening, att jag skulle få lösa efter innevarande årets markegång, men ej efter det föregående årets, hvilket dock författningen innehöll. Således var här ett afslag, fast tillgång medgaf Hvad angick det mig, om det var 1825, eller om det var 1826 års kronotionde? Det var endast priset, som frågan gällde. Deremot måste jag billiga afslaget att få lösa något efter 1825 års markegång, ty meningen med de 10 tunnornas lösande måste vara missionairens bergning för året, men icke någon förtjenst, genom att vid ett missvextår, då spannmålen är dyr, göra efterräkning på spannmål, som

Lappmarken, - 12.

man under de föregående åren, då den var billig, ej brytt sig om att lösa 4). Katecheterna i Arieplog hade äfven vid någon föregående visitation, tilläfventyrs år 1826, begärt att få sin halfva lön in natura. Nu, 1827, kom ock endast hälften af deras lön i penningar, och det förmodades således, att de skulle få den öfriga hälften i

4) Vid något af de sednare åren inkom jag åter till landshöfdinge-ämbetet med ansökning att få lösa 20 eller åtminstone 10 tunnor spannmål och bad, att denna, på samma sätt som scholmästarnes och i allmänhet Lappmarkspresterskapets löningsspannmål, måtte kostnadsfritt forslas upp till första byn inom Lappmarksrået. Härpå fick jag ett utslag, hvari det uti ingressen hette, det jag sökt att, i likhet med f.d. scholmästarne i Arieplog, få lösa 20 tunnor spannmål, och i sjelfva utslaget, att min begäran afslogs, emedan, enligt något bref från Cancelli-Styrelsen, sedan scholan i Arieplog nu mer upphört, någon lönespannmål för scholmästaren ej vidare borde uppskickas. Jag hade dock icke i egenskap af scholmästare, utan i egenskap af missionaire, gjort min ansökning, och jag hade, åtminstone förra gången, insändt en vidimerad afskrift af ett officielt utdrag ur reglementet för nya undervisningsverket i Lappmarken, som innehöll den omtalade bestämningen om missionairens rättighet att få lösa minst 10 tunnor. Det är svårt att förstå, huru ett sådant misstag kunde ske, och ännu svårare att förklara, huru det bestämda löftet att få lösa minst 10 tunnor, derest tillgången medgåfve, står att förena med dessa tvänne gånger förnyade afslag, utan att bristande tillgång vid någotdera åberopats såsom motiv.

« FöregåendeFortsätt »