gade hon sig, att "hon gifvit sig i bondhopén”, hvarföre, såsom hon trodde, hennes slägtingar ej mer ville kännas vid henne. Hennes far hade nämligen varit Pastor i Lycksele; men hon var nu gift med en nybyggares son, sedan vissa omständigheter förutgått, som förberedt detta äktenskap, hvilket också nu genom äktenskapsskilnad skulle upplösas: ett phenomen, som ej då för sista gången yppade sig just i detta Lycksele. Det ifrågavarande fruntimret omtalade, med ett särdeles välbehag och såsom tröst i bedröfvelsen, att en af hennes bekanta, äfvenledes dotter af en prestman i Lycksele, nyligen gift med en nybyggare, nu vore på det högsta missnöjd med sitt närvarande läge: allt, såsom hon förmente, följd deraf, att de, såsom bättre folks barn, gifvit sig i bondhopen. Hvad hjelpte det, att jag erinrade, det både hon sjelf och den hon omtalade ej} längre än i andra eller tredje led härstammade från bönder, att också min moder var bondedotter, att ändtligen en hederlig bondgumma är ej att förakta, utan att högakta? Denna lappris episod skulle visst ej förtjent anföras; men jag har gjort det, emedan de, som forska i menniskohjertat, här kunna finna något ämne till betraktelse. Man ser också häraf, huru den tärande klassen ständigt recruteras från den närande; men hvarje återgång från den förra till den sednare anses för vanära. Huru länge skall ett sådant förhållande bära sig, och hvad skall slutligen blifva följden? Men i synnerhet önskade jag, att vissa föräldrar af detta hedröfliga exempel måtte lära, hvilket

förderf det är, att, under det' de sjelfva öfverlemna sig åt sällskapslefnadens förströelser eller verldsliga omsorger, försumma sina barns uppfostran, i synnerhet den, att tidigt bibringa dem ädla och religiösa tänkesätt samt derigenom rena seder. Hvartill tjenar larven af yttre finesse och belefvenhet och hvad annat, som modernt kallas education, om dessa saknas!

Från Långsele fortsatte jag resan till Knaften, en by, som är ungefärligen mil lång, men dock ej har mer än 9 grannar. Också tjenar det till intet att sammangyttra gårdarna i en massa, när man har tillräckligt utrymme: en eldsvåda kan då lätteligen lägga hela byn i aska. En sådan olycka skall Knaften sannolikt på lång tid ej vara exponerad för. Den 19 Januari ankom jag i god tid på förmiddagen till Lycksele.

Efter jag nu kommit till den ort, som på visst sätt är medelpunkten i de Lappmarker, hvilka lyda under Vesterbottens län, synes det vara lämpligt att här framställa vissa omständigheter och förhållanden, som för närvarande hade någon rapport med Lycksele och till någon del för Lappmarken i allmänhet kunna vara af någon vigt. Först och främst anmärkes landsvägen, hvilken, såsom redan nämndt är, nyligen på statens bekostnad blifvit anlaggd. Den går ända fram till Lycksele, och man kan således äfven sommartid komma hit, åkande. En aflägsnare framtid skall otvifvelaktigt af denna anläggning röna välgörande följder, den närvarande prisar i allmänhet företagets nytta och med skäl dess go

da afsigt. Man må för öfrigt raisonnera om företaget huru som helst, så skall åtminstone ingen opartisk kunna undgå att berömma sjelfva utförandet. Vägen är jemn och god, broar laggda öfver brådjup, oländiga höjder tilljemnade, allt i bästa stånd. Ogerna framträder jag på den förhatliga ståndpunkten att kriticera en sak, som har så många dels skenbart, dels verkligt vackra sidor; men, då hvar och en redlig medborgare är så skyldig som berättigad att säga, hvad efter hans begrepp är rätt och uyttigt för fäderneslandet, så kan jag ej underlåta att klandra åtskilligt härvid. Att jag har orätt, är mycket möjligt; men genom motsatta opinioners jemnförelse utredes bäst det sanna och rätta.

Man säger, att en landsväg skall befrämja landsculturen m. m. Det gör den ock, så vidt den öppnar en förr tillsluten communication, eller åtminstone gör den lättare och beqvämligare. Den besparing i möda och kostnad, vid anskaffande af hvarjehanda förnödenheter, som härigenom vinnes, kan disponeras till andra nyttiga ändamål. Men härvid gäller samma anmärkning, som är gjord vid anläggning af nya kyrkor: en landsväg befordrar ej cultur och population i hvilka omständigheter och förhållanden som helst. En kyrka, som ingen besöker, och en landsväg, som ingen reser, bidraga just jemnt lika mycket till sitt ändamål. Att ingen reser efter den nya landsvägen till Lycksele, kan väl ej påstås, ty,

Lappmarken,

2.

när resande om sommartiden stundom besöka Arieplog, Qvickjock, Karesuando och andra orter i Lappmarken, till hvilka ingen landsväg är anlaggd, hvarföre skulle ej då någon också kunna besöka Lycksele och dervid begagna landsvägen, efter sådan finnes? Imellertid lärer svårligen kunna bevisas, att culturen härigenom något vinner. Tjenstemän, som för angelägna förrättningar, och vetenskapsmän, som för nyttiga forskningar besöka orten, skulle göra sin tour, om ock ingen landsväg funnes. Men, äro de af den beskaffenhet, att de ej kunna färdas till fots, så lärer landet och det allmänna ändå ringa nytta skörda af deras resa. Ty låt vara, att de kunna åka fram till Lycksele kyrkoplats, så upphör landsvägen der, och på de dervarande ljunghedarna lära föga märkvärdigheter vara att upptäcka. För sådana åter, som villja resa för att roa sig, d. ä. till att fördrifva tiden, är denna landsväg möjligen rätt välkommen och angenäm; men enda följden af deras resa är, att de, som skola skjutsa, få förspilla en dyrbar tid till att söka rätt på sina hästar, som gå på bete i villande skog och mark. Skulle, som sagdt är, sådana artiklar, hvilka äro nyttiga eller nödiga för orten att importera eller exportera, endast på denna landsväg kunna transporteras, eller på denna med större fördel än eljest, då skulle nyttan vara gifven. Men, att någon sådan fora till denna dag (1831) passerat denna landsväg, derpå tviflar jag att exempel skall kunna visas, åtminstone att den behöft göra det. "Huru är det möjligt?" torde någon säga.

D

Det skall snart förklaras. Här kan endast vara fråga om sommartid, ty vintertiden begagnas samma väg, som af ålder varit begagnad, och som går öfver sjöar, kärr och mossar, men endast på vissa ställen följer landsvägen. Den sistnämnda måste naturligtvis undvika allt sådant och torde derföre på sina ställen gå i krok. Men nordens vinter gör dessa oländigheter till farbar mark, och en god och gen väg går deröfver. Vid den ifrågavarande landsvägen ligga visst icke 10 nybyggare af de 280, som finnas i Lycksele socken, och af hvilka få eller, rättare sagdt, ingen lärer hafva mindre än 1 à 2 mil till landsvägen, men många 6 à 8. Huru skola de få sina varor dit eller derifrån? Men, om också en gren af denna pulsåder ginge till hvarenda by och stuga, hvem skulle väl gifva sig att fara och flacka efter den, eller hvad förmån hade han af sådant? Sommaren är 4 månader lång, en tid, ytterst angelägen och oeftersättlig för åkerbruk, bergning och annat landtmanna-arbete, som fordrar bar mark. Vintern består af 8 långa månader, under hvilka allt jordbruk hvilar; men vår Herre håller den tiden landsväg öfver alla sjöar, kärr, mossar och hedar, till alla byar, torp, lador och vidt man för snö kan komma fram. Behöfver landtmannen mer än 3 af året att drifva sin commerce, då är han ej mer landtman, då fruktar jag, att landsculturen står på svaga fötter. Detta är nu orsaken, hvarföre landsvägen till Lycksele ej begagnas, och hvarje annan landsväg under samma förhållanden måste vara onyttig. Men

hässjor, så