Sidor som bilder
PDF

spannmål vid kronohärberget i Skellefteå; men häruti blefvo de bedragna. De gjorde en fåfäng resa dit, ty de fingo intet. Först följande året, 1828, kom den uteblifna halfva lönen i penningar. Sådan är händelsen; men, hvad som vållat den, är mig obekant. Ingen torde härvid kunna förtänka mig, det jag icke kan afhålla mig från den anmärkningen, att man ej bör anse likgilltigt, huru punktligt de förmåner och villkor, som äro små tjenstemän tillsagda, uppfyllas. Om man tilläfventyrs skulle brista i uppfyllandet af något, som blifvit lofvadt de stora, så härrör sådant säkert af en materiel brist och oförmåga att prestera; men, brister man i uppfyllandet af det ringa, som blifvit de små tillsagdt, så lärer sådant svårligen kunna tillskrifvas annat än en moralisk brist. Det vill säga, man vill icke, man bryr sig icke om, det kommer icke så noga, man har ingenting att frukta för de maskarna i stoftet. En redlig man känner sig alltid lika bunden af sitt ord, utan något afseende på personen, och sammaledes böra samhällets tjenstemän, som det åligger att, i hvad på hvar och en af dem kommer an, uppfylla samhällets förbindelser, anse dessa lika heliga, det må komma an på general eller soldat, biskop eller klockare. Hvad nu missionaire och katecheter beträffar och det öfverklagade förhållandet med vår aflöning, så får jag anmärka, att det visserligen icke kan anses för mycket, om vi få fullt i fullo, hvad som är utfäst. Ty låt vara, att missionairerna tilläfventyrs äro, som det heter, onyttiga tjenare och ringa nytta i sam

[ocr errors]
[ocr errors]

hället åstadkomma, att vi relativt med andra äro obetydliga och oskickliga samt derföre ej få ställa oss i parallel med dem i afseende på löneberäkning, så kunna vi åtminstone relativt till de mödor och faror, vi måste genomgå, ej anses för högt uppskattade vid lönebeloppets fastställande. En missionaire har tre hufvudsakliga olägenheter att befara: drunkna, svälta ihjäl eller frysa ihjäl. Än skall han om sommaren vada öfver strida strömmar uppe i fjellen: halkar man ett enda steg, så är man förlorad, derest icke Försynens underbara hand ändå räddar, till prof på sin närvarelse. Än måste man med båt färdas de stora sjöarna och se döden i synen i de brusande böljorna, än åter gå på svag is, med fara att få ett kallbad i sjöbotten. I de vilda skogarna och på de ödsliga fjellen kommer man stundom att vandra i mörker och dimma, utan att veta hvart. När matsäcken blir slut, hvar vill man taga bröd? Eller om man vintertiden oförtänkt far vill och ej kommer till folk, utan får tillbringa nätterna ute under 40 graders köld, hvad skall man betäcka sig med? Berättelsen kommer väl under sin fortgång att med exempel upplysa detta allt. Men låt vara, att man undslipper, eller åtminstone hittills undsluppit, med lifvet, så är det dock ingen afundsvärd lott, att med stafven i hand och säcken på ryggen, än i regn och slask, än i köld och urväder, sträfva och färdas, utan att vara säker att finna någon menniska i vildmarken. Mången har frågat, hvarföre jag ej har lots med mig och någon, som bär packningen. Men, hvarmed skall väl en sådan person

[ocr errors]

betalas? Det kostar 24 sk. milen. Det kan eljest anföras såsom en sak, den man har svårt inse grunderna till, att det står föreskrifvet, huru som katecheterna ega att få lots från den ena Lappen till den andra; men om missionairen kommer detta icke i fråga 5). Han får således se sig om sjelf, så godt han kan. Också är det alldeles omöjligt ibland att Runna få lots. Ty, sedan man besökt en hord, som befinner sig någorlunda i samma trakt, och sedan derifrån vill till en annan, så vet ingen, hvar den för närvarande befinner sig, och hvart skall man då lotsa? Summan af allt är, att en missionaire måste trotsa döden i flerfaldiga skepnader och genomgå en myckenhet mödor och faror, som under fredstid ingen annan känner, och för detta allt erhåller han 25 tunnor korn. Ingen lärer kunna anse detta högt tilltaget; hvad vill man då säga, när man, enligt hvad ofvan är anfördt, måste nedsätta det till hälften? Dock klandrar jag icke lönens ringhet, om den vore ännu ringare; det bekymrade mig föga, ty, att jag ej sökt denna tjenst för lönens skull, de

[ocr errors]

5) Katecheterna, som hafva endast en by eller hord hvardera till province, kunna också i de flesta fall få lots från den ena Lappen till den andra, ty inom horden äro de ändock oftast i något slags beröring med hvarandra och veta således utaf hvarandra; men missionairen, hvars verkningskrets omfattar alla katechet-districten, måste naturligtvis färdas långt vidare omkring samt kan ofta, och det just vid de längsta och svåraste resorna, icke få någon lots.

hoppas jag icke behöfva göra ed uppå. Den, som vågar lif och helsa för 250 Rd. eller några riksgäldssedlar mer eller mindre, den säljer förstfödslorätten för grynvällingen. Det var väl icke den enda plats i samhället, som jag kunde få. Men jag klandrar all tomhet, allt, som skyldrar på papper och icke finnes i verkligheten. 25 tunnor vore åtminstone för mig såsom missionaire ganska tillräckligt, om jag finge dem verkligen in natura på stället, eller åtminstone, hvad jag tror samhällets mening vara, fast den blifvit illa uttryckt och än sämre förstådd, 10 tunnor in natura och det öfriga i penningar. Men jag har nu uttråkat mig sjelf och säkert äfven läsarne med denna magra lexan, som just icke directe hörer till saken – Jag skyndar ifrån löneförhöjnings-anspråk och skrik, såsom detta tidhvarfvets oupphörliga mygga-låt, så odräglig för dess vederstyggliga missljud. Ville andra på fäderneslandets altare offra någon del af sina inkomster, icke blefve jag den sista, som följde efterdömet. Ingen lärer hafva hört mig någonsin klaga öfver otillräckliga inkomster, Med 250 Rd:s inkomst har jag till denna dagen lefvat ett förnöjdt lif och ingen nöd lidit, ehuru med 10 personers hushåll. Jag kan icke utan skäl med aposteln säga: ”Ingens mans silfver eller guld eller kläder hafver jag begärat, utan J veten sjelfve, att dessa händer hafva tjenat till mitt uppehälle och deras, som med mig voro.” Icke lönar mig samhället, på det jag under de stunder, jag är ledig från dess tjenst, må kunna lefva i lättja och maklighet, eller söka förströel

[ocr errors]

sen, utan jag må ju fast heldre under den tiden, genom arbete och verksamhet i physiskt eller moraliskt afseende, fylla, hvad som brister till min tarfliga bergning. Men för ett tidhvarf, som anser kortspel och allt annat onyttigt tidsfördrif för hederlig sysselsättning, men deremot arbete för en vanhederlig, eller, efter dess sätt att uttrycka sig, icke passande för folk af stånd och education, kan en sådan lära icke vara välkommen. Också är det bäst att icke gifva sig ut på detta fältet, ty eljest torde en salva hånskratt aflossas, för att skräma den Lappska propheten tillbaka till hans missio

nairedistrict, såsom skomakaren till sin läst.

Fäster man en blick på undervisningsverket i Lappmarken och gör en jemnförelse mellan det

gamla och det nya, eller Lappschol-inrättningen

och missionairesväsendet, så finner man, att det förra var stationairt, men det sednare är ambulatoriskt. Uti Lapp-scholorna undervisades, som redan är sagdt, endast 6 barn, och man finner strax, att det brister i extensitet. Inrättningen är ej så beskaffad, att alla dervid kunna erhålla undervisning. Men, ser man på intensiteten, så är resultatet tillfredsställande, ty de, som dimitteras, ega en god Christendoms-kunskap.. Lappscholorna inrättades vid medlet af 1700-talet 6), en tid, så utmärkt för Lappmarken genom Christendomens dels införande, dels stadgande. Ändamålet var icke så mycket, att denna anstalt, i likhet med barnscholor eljest i städer och på

6) Endast Lycksele schola är af äldre ursprung.

« FöregåendeFortsätt »