hoppas jag icke behöfva göra ed uppå. Den, som vågar lif och helsa för 250 Rd. eller några riksgäldssedlar mer eller mindre, den säljer förstfödslorätten för grynvällingen. Det var väl icke den enda plats i samhället, som jag kunde få. Men jag klandrar all tomhet, allt, som skyldrar på papper och icke finnes i verkligheten. 25 tunnor vore åtminstone för mig såsom missionaire ganska tillräckligt, om jag finge dem verkligen in natura på stället, eller åtminstone, hvad jag tror samhällets mening vara, fast den blifvit illa uttryckt och än sämre förstådd, 10 tunnor in natura och det öfriga i penningar. Men jag har nu uttråkat mig sjelf och säkert äfven läsarne med denna magra lexan, som just icke directe hörer till saken. Jag skyndar ifrån löneförhöjnings-anspråk och skrik, såsom detta tidhvarfvets oupphörliga mygga-låt, så odräglig för dess vederstyggliga missljud. Ville andra på fäderneslandets altare offra någon del af sina inkomster, icke blefve jag den sista, som följde efterdömet. Ingen färer hafva hört mig någonsin klaga öfver otillräckliga inkomster, Med 250 Rd:s inkomst har jag till denna dagen lefvat ett förnöjdt lif och ingen nöd lidit, ehuru med 10 personers hushåll. Jag kan icke utan skäl med aposteln säga: "Ingens mans silfver eller guld eller kläder hafver jag begärat, utan J veten sjelfve, att dessa händer hafva tjenat till mitt uppehälle och deras, som med mig voro.” Icke lönar mig samhället, på det jag under de stunder, jag är ledig från dess tjenst, må kunna lefva i lättja och maklighet, eller söka förströel

sen, utan jag må ju fast heldre under den tiden, genom arbete och verksamhet i physiskt eller moraliskt afseende, fylla, hvad som brister till min tarfliga bergning. Men för ett tidhvarf, som anser kortspel och allt annat onyttigt tidsfördrif för hederlig sysselsättning, men deremot arbete för en vanhederlig, eller, efter dess sätt att uttrycka sig, icke passande för folk af stånd och education, kan en sådan lära icke vara välkommen. Också är det bäst att icke gifva sig ut på detta fältet, ty eljest torde en salva hånskratt aflossas, för att skräma den Lappska propheten tillbaka till hans missionairedistrict, såsom skomakaren till sin läst.

Fäster man en blick på undervisningsverket i Lappmarken och gör en jemnförelse mellan det gamla och det nya, eller Lappschol-inrättningen ach missionairesväsendet, så finner man, att det förra var stationairt, men det sednare är ambulatoriskt. Uti Lapp-scholorna undervisades, som redan är sagdt, endast 6 barn, och man finner strax, att det brister i extensitet. Inrättningen är ej så beskaffad, att alla dervid kunna erhålla undervisning. Men, ser man på intensiteten, så är resultatet tillfredsställande, ty de, som dimitteras, ega en god Christendoms-kunskap.. Lappscholorna inrättades vid medlet af 1700-talet 6), en tid, så utmärkt för Lappmarken genom Christendomens dels införande, dels stadgande. Ändamålet var icke så mycket, att denna anstalt, i likhet med barnscholor eljest i städer och på

6) Endast Lycksele schola är af äldre ursprung.

landet, skulle bringa hela det uppvexande slägtet Christendomskunskap, utan att det skulle vara ett slags seminarium, hvars élèver i sinom tid skulle sjelfva kunna lära sina barn och äfven andra. Härigenom hoppades man bringa saken derhän, att äfven Lapparne, så väl som den öfriga allmogen i Norrland, skulle sjelfva kunna undervisa sina barn, och en offentlig anstalt för sådant ändamål äfven här skulle blifva onödig. Att idéen var ganska god, det lärer ingen kunna neka; att det åsyftade ändamålet icke till alla delar uppnätts, måste vi erkänna. Men den grad af religiös cultur, som fjell-Lappen för närvarande eger, torde till en ganska väsendtlig del få skrifvas på Lapp-scholornas räkning. Den är visst icke sådan, man kunde önska den; men den torde dock vara sådan, man förnuftigtvis kan vänta den. Den står säkert icke på lägre grad än något nomadfolks i verlden, och det är ännu ett problem, om den kan uppbringas något mer. Hittills instämma åtminstone historiens vittnesbörd deri, att ett nomadfolk aldrig uppnått den grad af cultur, som ett åkerbrukande. Att det åsyftade hufvudändamålet med schol-inrättningen ej vunnits, det synes mig härröra deraf, att fjellLappens lefnadssätt lägger hinder i vägen. Han måste ständigt hålla sina rehnar i skötsel, ständigt flytta, han får ej tid att undervisa sina barn. Härtill kommer, att hans tjäll är det olämpligaste läsrum i verlden. Här är familjen sammanpackad inom dess inskränkta utrymme, och en stor mängd vallhundar föröka trängseln. Här skrika

1

de små barnen, här bitas hundarne och hålla oväsende, här prata de äldre sina historier om rehnar och mera dylikt: huru skall ett barn i sådana om ständigheter kunna egna en odelad uppmärksamhet åt boken? Detta tror jag är hufvudorsaken, hvarföre fjell-Lappen icke sjelf är i stånd att tillförlitligt undervisa sina barn, och hvarföre en fortfarande undervisningsanstalt för sådana är nödvändig. Förhållandet med skogs-Lappen är helt annorlunda, och jag får väl längre fram tillfälle att framställa det. Jemnte Lappscholorna voro, som redan sagdt är, katecheter, men icke egentligen, såsom nu, ambulatoriska, utan på sätt och vis stationaira, ty de skulle ej resa till alla, utan uppehålla sig hos någon viss en längre tid. Dessas lön var ganska ringa, men dock tillräcklig, emedan den var lämplig för ändamålet. Den var ungefärligen lika med hvad en Lapp gifver sitt tjenstehjon; men hvar och en ville dock heldre vara katechet än tjenstehjon, emedan han var mindre beroende, och fri från den svåra lotten att vaka om nätterna, svälta och frysa, som är de Lappska tjenstehjonens vanliga lott på dem ligger alltid den svåraste touren att valla hjordarna. När nu en katechet gifte sig och satte eget hushåll, så blef han entledigad från tjensten på egen begäran eller åtminstone utan afsaknad, ty förmånerna voro ej så stora att försaka. Det hörer till sakens natur, att en sådan katechet ej mer kan sköta sin tjenst tillbörligen, sedan han blifvit gift och har hushåll, ty ettdera måste han då försaka, och, som mannen helst blifver när sina hustru, så ser man

strax, hvad det är, som får stå efter. Häraf-finper man ock lätteligen, att icke heller missionairen eller katecheterna af det nya undervisningsverket böra vara gifta. Det förspordes under det gamla undervisningsverket ingen brist på ämnen till katecheter, ty scholan var härtill likasom ett seminarium, och staten behöfde icke vidkännas någon särskild kostnad för deras bildande. Äfven äldre personer af båda könen, som voro fattiga och till arbete mehnföra, kunde bekläda denna tjenst och dessa voro oftast de bästa. Med ett ord: Christendoms-kunskapen blef genom denna undervisnings-anstalt både införd och vidmagthållen, och man har svårt att inse skälen till dess afskaffande. Att scholorna, äfven så väl som församlingarne, på sina ställen en tid bortåt haft dåliga lärare, hvarigenom inrättningens goda ändamål förfelats, bör icke tillskrifvas sjelfva denna inrättning, men väl den, hvarigenom, såsom redan anmärkt är, skickligheten är likasom bannlyst från Lappmarken och ej kan i allmänhet vara hemmastadd bland dess presterskap. Också torde den omständigheten, att uti scholväsendets ekonomiska inrättning vissa olämpligheter och vidriga detailer förekomma, hafva satt det i misscredit; men det tyckes dock lika litet hafva varit ett gilltigt skäl till upphäfvandet af det hela, som i allmänhet någon redskap totalt förkastas, för det en liten del deraf råkat i obestånd. De ekonomiska omständigheterna hade väl ganska lätt kunnat ställas på lämpligare fot, utan att rubba det hela. Man kan icke neka, att det synes o