Sidor som bilder
PDF

Handet, skulle bringa hela det uppvexande slägtet Christendomskunskap, utan att det skulle vara ett slags seminarium, hvars élèver i sinom tid skulle sjelfva kunna lära sina barn och äfven andraHärigenom hoppades man bringa saken derhän, att äfven Lapparne, så väl som den öfriga allmogen i Norrland, skulle sjelfva kunna undervisa sina barn, och en offentlig anstalt för sådant ändamål äfven här skulle blifva onödig. Att idéen var ganska god, det lärer ingen kunna neka; att det åsyftade ändamålet icke till alla delar uppmåtts, måste vi erkänna. Men den grad af religiös cultur, som fjell-Lappen för närvarande eger, torde till en ganska väsendtlig del få skrifvas på Lapp-scholornas räkning. Den är visst icke sådan, man kunde önska den; men den torde dock vara sådan, man förnuftigtvis kan vänta den. Den står säkert icke på lägre grad än något nomadfolks i verlden, och det är ännu ett problem, om den kan uppbringas något mer. Hittills instämma åtminstone historiens vittnesbörd deri, att ett nomadfolk aldrig uppnått den grad af cultur, som ett åkerbrukande. Att det åsyftade hufvudändamålet med schol-inrättningen ej vunnits, det synes mig härröra deraf, att fjellLappens lefnadssätt lägger hinder i vägen. Han måste ständigt hålla sina rehnar i skötsel, ständigt flytta, han får ej tid att undervisa sina barn. Härtill kommer, att hans tjäll är det olämpligaste läsrum i verlden. Här är familjen sammanpackad inom dess inskränkta utrymme, och en stor mängd vallhundar föröka trängseln. Här skrika

185

de små barnen, här bitas hundarne och hålla oväsende, här prata de äldre sina historier om rehnar och mera dylikt: huru skall ett barn i sådana omständigheter kunna egna en odelad uppmärksamhet åt boken? Detta tror jag är hufvudorsaken, hvarföre fjell-Lappen icke sjelf är i stånd att tillförlitligt undervisa sina barn, och hvarföre en fortfarande undervisningsanstalt för sådana är nödvändig. Förhållandet med skogs-Lappen är helt annorlunda, och jag får väl längre fram tillfälle att framställa det. Jemnte Lappscholorna voro, som redan sagdt är, katecheter, men icke egentligen, såsom nu, ambulatoriska, utan på sätt och vis stationaira, ty de skulle ej resa till alla, utan uppehålla sig hos någon viss en längre tid. Dessas lön var ganska

ringa, men dock tillräcklig, emedan den var lämp

lig för ändamålet. Den var ungefärligen lika med hvad en Lapp gifver sitt tjenstehjon; men hvar och en ville dock heldre vara katechet än tjenstehjon, emedan han var mindre beroende, och fri från den svåra lotten att vaka om nätterna, svälta och frysa, som är de Lappska tjenstehjonens vanliga lott – på dem ligger alltid den svåraste touren att valla hjordarna. När nu en katechet gifte sig och satte eget hushåll, så blef han entledigad från tjensten på egen begäran eller åtminstone utan afsaknad, ty förmånerna voro ej så stora att försaka. Det hörer till sakens natur, att en sådan katechet ej mer kan sköta sin tjenst tillbörligen, sedan han blifvit gift och har hushåll, ty ettdera måste han då försaka, och, som mannen helst blifver när sina hustru, så ser man

[ocr errors]

strax, hvad det är, som får stå efter. Häraf finmer man ock lätteligen, att icke heller missionairen eller katecheterna af det nya undervisningsverket böra vara gifta. Det förspordes under det gamla undervisningsverket ingen brist på ämnen till katecheter, ty scholan var härtill likasom ett seminarium, och staten behöfde icke vidkännas någon särskild kostnad för deras bildande. Äfven äldre personer af båda könen, som voro fattiga och till arbete mehnföra, kunde bekläda denna tjenst – och dessa voro oftast de bästa. Med ett ord: Christendoms-kunskapen blef genom denna undervisnings-anstalt både införd och vidmagthållen, och man har svårt att inse skälen till dess afskaffande. Att scholorna, äfven så väl som församlingarne, på sina ställen en tid bortåt haft dåliga lärare, hvarigenom inrättningens goda ändamål förfelats, bör icke tillskrifvas sjelfva denna inrättning, men väl den, hvarigenom, såsom redan anmärkt är, skickligheten är likasom bannlyst från Lappmarken och ej kan i allmänhet vara hemmastadd bland dess presterskap. Också torde den omständigheten, att uti scholväsendets ekonomiska inrättning vissa olämpligheter och vidriga detailer förekomma, hafva satt det i misscredit; men det tyckes dock lika litet hafva varit ett gilltigt skäl till upphäfvandet af det hela, som i allmänhet någon redskap totalt förkastas, för det en liten del deraf råkat i obestånd. De ekonomiska omständigheterna hade väl ganska lätt kunnat ställas på lämpligare fot, utan att rubba det hela. Man kan icke neka, att det synes o

lämpligt, att alla möjliga småsaker, hvilka kunna upptänkas såsom behöfliga för schol-barnen eller 'oegagnade till deras behof, blifvit uppförda på räkning att betalas af staten, och sådana räkningar öfversända till consistorium och cancelli-styrelsen. Jag har sett sådana räkningar, der tråg, skålar, träslefvar, till och med luskammar och, Gud låte icke, träskedar varit uppförda: i sanning vigtiga föremål för cancelli-styrelsens öfverläggningar! Allt under rubrik af behof för scholbarnen. Äfven säckar (till uppforsling af den spannmål, som skulle vara deras uppehälle), likasom de ej användes till annat ändamål; vattensåar, likasom de ej i alla fall behöfdes för huset; bryggkärl, och dock hade scholbarnen kanske aldrig smakat dricka. Härtill kommer, att all husrötan skulle ansvaras af staten; hvem skulle då vara mån om, att ej husen förföllo? Så måste esomoftast dryga reparationer företagas, och de blefvo kanske ofta drygt nog uppförda. Staten har god råd, raisonnerar man, ingen synd om den. Sålunda kunde ju aldrig någon viss och säker beräkning göras, huru mycket inrättningen kostade; man var aldrig säker för extra räkningar. Jag undrar ej, att så scandaleusa saker kunnat väcka ovillja; men var det då omöjligt att statuera en liten förhöjning i scholmästarens lönevillkor och förena dermed skyldigheten att hädanefter sjelf bekosta och besörja allt sådant? Blir man sjelf skyldig att svara till husrötan, så måste man blifva litet mer mån om huset, och reparationen blir säkert icke så dyr.

Man ser således, att det gamla undervisnings

verket väl hade sina olägenheter, men dock äfven sina obestridliga förmåner, vi skola nu be

trakta det nya. Härvid villja vi först se till, hvad det kostar, i händelse en lindrigare kostnad tilläfventyrs varit motivet till dess införande. Jag inskränker mig härvid till Piteå Lappmark, såsom det närmaste föremålet för mig. Här var en schola i Arieplog och 3 katecheter; i Arvidsjaur var ingen undervisningsanstalt och behöfdes icke. Scholmästarens lön och scholbarnens underhåll besteg sig till 54 tunnor, och samtliga katecheternas till på sin höjd 5 tunnor. Om man ock nu antager extra utgifterna till ett belopp af 6 tunnor, så blifver hela summan 65. Utgiften till den nya undervisningsanstalten är följande: missionairen 25 tunnor, 6 katecheter med 8 tunmor hvardera, 48. Pastor i Arieplog och pastor i Arvidsjaur, ”för befordrandet af det nya undervisningsverket”, hvardera 50 Rd., som, efter det observerade medelpriset i markegången, 10 Rd. tunman, gör för båda tillsammans 10 tunnor. Således in alles 83, det vill säga hela 18 tunnor mera än det gamla. Dock bör denna förökade utgift ej beräknas så högt, om man dermed vunnit något, och denna inrättning är bättre än den förra i afseende på det åsyftade ändamålet, Christendoms-kunskapens bibringande och bibehållande. Jag vill här icke framkasta något påstående och fordra en blind autoritetstro, utan endast fästa uppmärksamhet på vissa förhållanden, hvarigenom hvar och en lätt sjelf kan fälla omI

* *

« FöregåendeFortsätt »