Sidor som bilder
PDF
ePub

lämpligt, att alla möjliga småsaker, hvilka kunna upptänkas såsom behöfliga för schol-barnen eller begagnade till deras behof, blifvit uppförda på räkning att betalas af staten, och sådana räkningar öfversända till consistorium och cancelli-styrelsen. Jag har sett sådana räkningar, der tråg, skålar, träslefvar, till och med luskammar och, Gud låte icke, träskedar varit uppförda: i sanning vigtiga föremål för cancelli-styrelsens öfverläggningar! Allt under rubrik af behof för scholbarnen. Äfven säckar (till uppforsling af den spannmål, som skulle vara deras uppehälle), likasom de ej användes till annat ändamål; vattensåar, likasom de ej i alla fall behöfdes för huset; bryggkärl, och dock hade scholbarnen kanske aldrig smakat dricka. Härtill kommer, att all husrötan skulle ansvaras af staten; hvem skulle då vara mån om, att ej husen förföllo? Så måste esomoftast dryga reparationer företagas, och de blefvo kanske ofta drygt nog uppförda. Staten har god råd, raisonnerar man, ingen synd om den. Sålunda kunde ju aldrig någon viss och säker beräkning göras, huru mycket inrättningen kostade; man var aldrig säker för extra räkningar. Jag undrar ej, att så scandaleusa saker kunnat väcka ovillja; men var det då omöjligt att statuera en liten förhöjning i scholmästarens lönevillkor och förena dermed skyldigheten att hädanefter sjelf bekosta och besörja allt sådant? Blir man sjelf skyldig att svara till husrötan, så måste man blifva litet mer mån om huset, och reparationen blir säkert icke så dyr.

[ocr errors]

Man ser således, att det gamla undervisningsverket väl hade sina olägenheter, men dock äfven sina obestridliga förmåner, vi skola nu betrakta det nya. Härvid villja vi först se till, hvad det kostar, i händelse en lindrigare kostnad tilläfventyrs varit motivet till dess införande. Jag inskränker mig härvid till Piteå Lappmark, såsom det närmaste föremålet för mig. Här var en schola i Arieplog och 3 katecheter; i Arvidsjaur var ingen undervisningsanstalt och behöfdes icke. Scholmästarens lön och scholbarnens underhåll besteg sig till 54 tunnor, och samtliga katecheternas till på sin höjd 5 tunnor. Om man ock nu antager extra utgifterna till ett belopp af 6 tunnor, så blifver hela summan 65. Utgiften till den nya undervisningsanstalten är följande: missionairen 25 tunnor, 6 katecheter med 8 tunnor hvardera, 48. Pastor i Arieplog och pastor i Arvidsjaur, "för befordrandet af det nya undervisningsverket", hvardera 50 Rd., som, efter det observerade medelpriset i markegången, 10 Rd. tunnan, gör för båda tillsammans 10 tunnor. Således in alles 83, det vill säga hela 18 tunnor mera än det gamla. Dock bör denna förökade utgift ej beräknas så högt, om man dermed vunnit något, och denna inrättning är bättre än den förra i afseende på det åsyftade ändamålet, Christendoms-kunskapens bibringande och bibehållande. Jag vill här icke framkasta något påstående och fordra en blind autoritetstro, utan endast fästa uppmärksamhet på vissa förhållanden, hvarigenom hvar och en lätt sjelf kan fälla om

döme öfver saken. Missionairen skall, enligt sin instruction, fara omkring till Lapparne, besöka dem under deras flyttningar och gå dem med lära och undervisning till handa samt i synnerhet inspectera katecheterna. Dessa åter skola, hvar och en i sitt district, på samma sätt resa omkring och meddela undervisning. Nu är att märka, att det district, inom hvilket Lapparne i Piteå Lappmark göra sin flyttning under året, kan innefatta en vidd af 400 à 500 quadrat mil, om ej mera, och sträcker sig från Bottniska Viken till Ishafvet, såsom ett bälte tvärs öfver den Skandinaviska halfön. Detta är nu missionairens district och rätta hem. Men man kan tänka, att det skall behöfvas några resdagar att traversera detta åt alla rigtningar, om man vill göra det rigtigt. Vidare måste man ihogkomma, att Lapparne sällan åtföljas i större byalag, utan helst hålla sig hvar och en för sig, för att ej vara hvarandra till intrång i rehnbetet. Således anträffar man sällan mera än ett hushåll i sönder. Då nu hushållens antal bestiger sig till något öfver 200, så finner man, att missionairen, om han skall hinna besöka dem alla inom ett år, icke lärer få dröja stort mera än en dag på hvart ställe, ty man måste afräkna resdagarna. Men den lära och undervisning, hvarmed han på en dag är i tillfälle att gå till handa, kan ej betyda stort, åtminstone om det skall vara i det pedagogiska. Den nyttan är dock härmed, att en myckenhet fjell-Lappar, som aldrig eljest komma till något husförhör, nu kunna blifva förhörda, hvarigenom

[ocr errors]

något motiv att bibehålla sin Christendoms-kunskap eller förkofra sig deri möjligen för dem kan uppstå. Också kunna dessa presterliga besök inom deras husliga kretsar vara vigtiga och nyttiga i afseende på den husliga sammanlefnaden. Man öfverraskar dem här i deras hvardagslif och kan på stället samt efter omständigheterna göra föreställningar och gifva förmaningar, som säkert icke sakna effect, om man sjelf eger deras aktning, och i alla fall måste hafva mera effect än predikningar i kyrkan, som äro i en mer generel ton och icke så djupt intränga i det speciella. Också kan en uppsigt öfver katecheterna härigenom hållas. Men för öfrigt är väl missionairen i pedagogiskt afseende af platt ingen nytta, om han vill hålla sig efter instructionen. Likväl tyckes detta vara det enda, som instructionen åsyftar, ty någon fråga om det presterliga förekommer der icke, och den förutsätter icke heller, att missionairen skall vara prest. Med ett ord: uti instructionen tyckes vara fråga endast om bokstafvens kunskap och lärande, men icke, hvad man kallar andans, eller en moralisk, religiös undervisning, gjord med afseende på hvars och ens särskilda sinnelag och lefnadsomständigheter, närvarande eller förflutna. Således lärer, hvad man härutinnan tilläfventyrs gör, vara ett gående öfver ordres, hvilket man dock ej stort mer lärer kunna lägga på samvetet, än Epaminondas fordom det slag, han mot och öfver ordres levererade vid Leuktra. Katecheterna deremot måste enligt sa

1

1

kens natur vara pedagoger. Men, när de nu äfven skola resa omkring i sina district, på samma sätt som missionairen i sitt, så följer af samma grunder, att de ej kunna uppehålla sig stort mera än en vecka i hvart hushåll, men säkert icke fjorton dagar, om de skola hinna besöka alla. Låt nu katecheten börja att lära ett barn bokstäfverna, huru långt hinner han på 1 à 2 veckor, och, när han rest sin väg och återkommer efter ett år, så är hans lärjunge lika nära, som han förra gången war; han har glömt allt, hvad han då lärde. Hvad kunskap skall en ungdom inhemta, som under ett helt år skall sysselsätta sig endast 1 à 2 veckor med läsning? Lägg härtill, hvad redan är sagdt om olämpligheten af Lappkåtan till läsrum. Brast således gamla scholinrättningen i extensivt afseende, så brister deremot den nya inrättningen i intensivt, och det är fara värdt, att detta deficit med tiden har mehnligare följder än det förra. Man egde då likväl att hoppas, det Christendomskunskapen skulle tilltaga, och det lärer svårligen kunna nekas, att det verkligen skett; nu deremot har man skäl att frukta, att den skall aftaga. Då bildades några till god Christendomskunskap, och, om ej det åsyftade ändamålet till fullo uppnåddes, att de skulle undervisa andra, så hafva likväl åtskilliga af dem under vintrar, då rehnbetet varit godt, och vargar ej ofredat deras hjordar, då de således haft lämpligt tillfälle, undervisat sina barn, och scholans ändamål i denna del kan visserli

« FöregåendeFortsätt »