Sidor som bilder
PDF

döme öfver saken. Missionairen skall, enligt sin instruction, fara omkring till Lapparne, besöka dem under deras flyttningar och gå dem med lära och undervisning till handa samt i synnerhet inspectera katecheterna. Dessa åter skola, hvar och en i sitt district, på samma sätt resa omkring och meddela undervisning. Nu är att märka, att det district, inom hvilket Lapparne i Piteå Lappmark göra sin flyttning under året, kan innefatta en vidd af 400 å 500 quadrat mil, om ej mera, och sträcker sig från Bottniska Viken till Ishafvet, såsom ett bälte tvärs öfver den Skandinaviska halfön. Detta är nu missionairens district och rätta hem. Men man kan tänka, att det skall behöfvas några resdagar att traversera detta åt alla rigtningar, om man vill göra det rigtigt. Vidare måste man ihogkomma, att Lapparne sällan åtföljas i större byalag, utan helst hålla sig hvar och en för sig, för att ej vara hvarandra till intrång i rehnbetet. Således anträffar man sällan mera än ett hushåll i sönder. Då nu hushållens antal bestiger sig till något öfver 200, så finner man, att missionairen, om han skall hinna besöka dem alla inom ett år, icke lärer få dröja stort mera än en dag på hvart ställe, ty man måste afräkna resdagarna. Men den lära och undervisning, hvarmed han på en dag är i tillfälle att gå till handa, kan ej betyda stort, åtminstone om det skall vara i det pedagogiska. Den nyttan är dock härmed, att en myckenhet fjell-Lappar, som aldrig eljest komma till något husförhör, nu kunna blifva förhörda, hvarigenom

något motiv att bibehålla sin Christendoms-kunskap eller förkofra sig deri möjligen för dem kan uppstå. Också kunna dessa presterliga besök inom deras husliga kretsar vara vigtiga och nyttiga i afseende på den husliga sammanlefnaden. Man öfverraskar dem här i deras hvardagslif och kan på stället samt efter omständigheterna göra föreställningar och gifva förmaningar, som säkert icke sakna effect, om man sjelf eger deras aktning, och i alla fall måste hafva - mera effect än predikningar i kyrkan, som äro i en mer generel ton och icke så djupt intränga i det speciella. Också kan en uppsigt öfver katecheterna härigenom hållas. – Men för öfrigt är väl missionairen i pedagogiskt afseende af platt ingen nytta, om han vill hålla sig efter instructionen. Likväl tyckes detta vara det enda, som instructionen åsyftar, ty någon fråga om det presterliga förekommer der icke, och den förutsätter icke heller, att missionairen skall vara prest. Med ett ord: uti instructionen tyckes vara fråga endast om bokstafvens kunskap och lärande, men icke, hvad man kallar andans, eller en moralisk, religiös undervisning, gjord med afseende på hvars och ens särskilda sinnelag och lefnadsomständigheter, närvarande eller förflutna. Således lärer, hvad man härutinnan tilläfventyrs gör, vara ett gående öfver ordres, hvilket man dock ej stort mer lärer kunna lägga på samvetet, än Epaminondas fordom det slag, han mot och öfver ordres levererade vid Leuktra. Katecheterna deremot måste enligt sakens natur vara pedagoger. Men, när de nu äfven skola resa omkring i sina district, på samma sätt som missionairen i sitt, så följer af samma grunder, att de ej kunna uppehålla sig stort mera än en vecka i hvart hushåll, men säkert icke fjorton dagar, om de skola hinna besöka alla. Låt nu katecheten börja att lära ett barn bokstäfverna, huru långt hinner han på 1 å 2 veckor, och, när han rest sin väg och återkommer efter ett år, så är hans lärjunge lika nära, som han förra gången var; han har glömt allt, hvad han då lärde. Hvad kunskap skall en ungdom inhemta, som under ett helt år skall sysselsätta sig endast 1 å 2 veckor med läsning? Lägg härtill, hvad redan är sagdt om olämpligheten af Lappkåtan till läsrum. Brast således gamla schol

inrättningen i extensivt afseende, så brister deremot den nya inrättningen i intensivt, och det är fara värdt, att detta deficit med tiden har mehnligare följder än det förra. Man egde då likväl att hoppas, det Christendomskunskapen skulle tilltaga, och det lärer svårligen kunna nekas, att det verkligen skett; nu deremot har man skäl att frukta, att den skall aftaga. Då bildades nå-, gra till god Christendomskunskap, och, om ej det åsyftade ändamålet till fullo uppnåddes, att de skulle undervisa andra, så hafva likväl åtskilliga af dem under vintrar, då rehnbetet varit godt, och vargar ej ofredat deras hjordar, då de således haft lämpligt tillfälle, undervisat sina barn, och scholans ändamål i denna del kan visserli

[ocr errors]

192 - -

gen icke anses alldeles förfeladt. Om vår Herre gifvit många goda vintrar, och ett nitiskt presterskap pådrifvit saken med allvar, så torde man hafva kunnat hinna långt nog. I alla fall egde åtminstone just de personerna, som gått i scholan, god Christendoms-kunskap. Det nya undervisningsverket deremot kan omöjligen bibringa någon menniska ens en försvarlig Christendomskunskap – så vidt man nämligen skall följa den derför utfärdade instructionen. – I följd af de factiska framställningar, som ofvan äro gjorda, och hvilkas enlighet med det verkliga förhållandet ingen lärer kunna neka, som har någon kunskap om Lapparnes nomadiska lefnadssätt, kan ju en hvar inse, att det är som att ösa vatten i Danaidernas såll. Ty förutsätt, att föräldrarne sjelfva icke kunna lära sina barn läsa, så måste ju katecheten för hvar gång, han återkommer, finna sin catechumenus på samma punkt som han först emottog honom, och så får han åter med samma effect förnya samma Sisyphs-arbete. Men, om på vissa ställen föräldrarne sjelfva kunna åtminstone bidraga till barnens undervisning, är det en sak, som man har att tacka scholan för; och antalet af sådana föräldrar skall väl med den nya undervisningsanstaltens fortvarande i samma mån aftaga, som det under den förra tilltog. Vid frågan, om huru länge en missionaire eller katechet skulle kunna uppehålla sig på hvart ställe, har hittills blifvit supponeradt, att de skulle kunna resa alla årstider, hvilket dock ej är händelsen. Det går icke an om våren vid islossningen, då man ej

kan slippa öfver sjöarna, icke i början af sommaren, då man ej slipper öfver fjell-bäckarna, som äro i högsta flod, icke om hösten, då sjöarne hålla på att frysa till och hvarken bryta, eller bära. Det tjenar föga till något, den tid Lapparne äro under sina strängaste flyttningar, såsom till exempel om våren, i April månad, när de skynda upp till fjellen och äro hvar dag sysselsatta med flyttning; ingen har då tid eller tillfälle att läsa. Midt i vintern, i Februari och Mars månader, äro de så kringspridda i de vilda skogarna uti socknarna på nedra landet, att de alls icke hafva någon kunskap om hvarandra. Således, när man besöker någon trakt, der några familjer vistas i grannskap med hvarandra, så är man alldeles okunnig om, hvar de öfriga kunna befinna sig, och då har man ej annat råd än resa hem. Det är så många omständigheter, som ligga i vägen. Bästa tiden är från Bartholomæi till Michaëli (September) och från medium af November till Februari. Under den förra tiden äro Lapparne stationära vid sina höstställen, under den sednare draga de sig vanligtvis småningom och med långsamma flyttningar ner åt landet och befinna sig till stor del ännu inom Lappmarkens område. Det värsta med den nya undervisningsanstalten är, att de fattiga ej kunna få någon undervisning. Katecheterma kunna icke uppehålla sig hos dem, emedan de ej kunna prestera dem mat. Väl är katecheten icke berättigad till fri kost hos den Lapp, der han up

Lappmarken, 13.

« FöregåendeFortsätt »