Sidor som bilder
PDF
ePub
[ocr errors]

gen icke anses alldeles förfeladt. Om vår Herre gifvit många goda vintrar, och ett nitiskt presterskap pådrifvit saken med allvar, så torde man hafva kunnat hinna långt nog. I alla fall egde åtminstone just de personerna, som gått i scholan, god Christendoms-kunskap. Det nya undervisningsverket deremot kan omöjligen bibringa någon menniska ens en försvarlig Christendomskunskap - så vidt man nämligen skall följa den derför utfärdade instructionen. I följd af de factiska framställningar, som ofvan äro gjorda, och hvilkas enlighet med det verkliga förhållandet ingen lärer kunna neka, som har någon kunskap om Lapparnes nomadiska lefnadssätt, kan ju en hvar inse, att det är som att ösa vatten i Danaidernas såll. Ty förutsätt, att föräldrarne sjelfva icke kunna lära sina barn läsa, så måste ju katecheten för hvar gång, han återkommer, finna sin catechumenus på samma punkt som han först emottog honom, och så får han åter med samma effect förnya samma Sisyphs-arbete. Men, om på vissa ställen föräldrarne sjelfva kunna åtminstone bidraga till barnens undervisning, är det en sak, som man har att tacka scholan för; och antalet af sådana föräldrar skall väl med den nya undervisningsanstaltens fortvarande i samma mån aftaga, som det under den förra tilltog. Vid frågan, om huru länge en missionaire eller katechet skulle kunna uppehålla sig på hvart ställe, har hittills blifvit supponeradt, att de skulle kunna resa alla årstider, hvilket dock ej är händelsen. Det går icke an om våren vid islossningen, då man ej

kan slippa öfver sjöarna, icke i början af sommaren, då man ej slipper öfver fjell-bäckarna, som äro i högsta flod, icke om hösten, då sjöarne hålla på att frysa till och hvarken bryta. eller bära. Det tjenar föga till något, den tid Lapparne äro under sina strängaste flyttningar, såsom till exempel om våren, i April månad, när de skynda upp till fjellen och äro hvar dag sysselsatta med flyttning; ingen har då tid eller tillfälle att läsa. Midt i vintern, i Februari och Mars månader, äro de så kringspridda i de vilda skogarna uti socknarna på nedra landet, att de alls icke hafva någon kunskap om hvarandra. Således, när man besöker någon trakt, der några familjer vistas i ́grannskap med hvarandra, så är man alldeles okunnig om, hvar de öfriga kunna befinna sig, och då har man ej annat råd än resa hem. Det är så många omständigheter, som ligga i vägen. Bästa tiden är från Bartholomæi till Michaëli (September) och från medium af November till Februari. Under den förra tiden äro Lapparne stationära vid sina höstställen, under den sednare draga de sig vanligtvis småningom och med långsamma flyttningar ner åt landet och befinna sig till stor del ännu inom Lappmarkens område. Det värsta' med den nya undervisningsanstalten är, att de fattiga ej kunna få någon undervisning. Katecheterna kunna icke uppehålla sig hos dem, emedan de ej kunna prestera dem mat. Väl är katecheten icke berättigad till fri kost hos den Lapp, der han up

Lappmarken,

13.

pehåller sig och undervisar, utan han skall betala; men, der som intet finnes, der kan man icke. heller få för penningar. Det är en stor mängd nomadiska Lappar, som hafva så liten rehnhjord, att de ej deraf kunna hafva mera än en högst knapp bergning och måste hushålla på det aldra nogaste med matbitarna samt svälta imellanåt. Fiskare-Lapparne åter, som skola se i sjön efter födan, lida stor nöd, när fisket slår felt. Der tillgångar finnas, är ingen konst att sälja; men icke kan man vänta, att den fattiga Lappen skall sälja sin sista matbit för penningar. När hungersnöden kommer, kan han icke lifnära sig med riksgäldssedeln, och han har icke hökareboden i närmaste gathörn, att gå dit och köpa. Den factiska så väl som den theoretiska följden häraf är, att läraren måste gå den fattiges koja förbi, utan allt afseende på det språk, som säger, att Evangelium hörer dem fattigom till, och man kan ej vänta eller begära, att katecheten skall bära flera veckors proviant med sig. Han har nog tung packning af böcker, kläder och den matsäck, han behöfver under sjelfva resan. Förhållandet var helt annat under scholans tid. Der kunde den fattige icke allenast få sina barn undervisade, utan han hade till och med den lättnaden att slippa föda dem under ett par år. För öfrigt kunde denna scholgång lätteligen vara en förberedelse på öfvergång till det Svenska lefnadssättet hvilket för sådana fattiga Lappar visserligen är en ganska nyttig sak, emedan deras lif är det uslaste man kan tänka sig, vidrigt och eländigt för dem

[ocr errors]

sjelfva och af ingen nytta för andra. Det är just plantscholan för tiggeri och dagdrifveri. Men, när nu sådana barn få tillbringa tvänne år i scholan, kunna de der få en liten vana med det Svenska lefnadssättet och i alla fall en liten hyfsning, hvarigenom de kunna antagas såsom tjenstehjon hos nybyggare och blifva försvenskade. Man har användt denna möjliga försvenskning såsom ett skäl mot scholan; men härvid har man alldeles förfelat den rätta synpunkten. Man har påstått, att Lappbarnen i scholan afvande sig sitt rätta lefnadssätt och gåfvo sig sedan ner på landet såsom tiggare och vallhjon. Men det är ingen konst att factiskt genom utdrag ur kyrkoböckerna visa motsatsen. Att någon förmögen rehn-Lapps son eller dotter, som gått i scholan, öfvergifvit det nomadiska lefnadssättet, det lärer man få svårt att visa exempel på, och om, hvilket jag tviflar. ett exempel kan framvisas för den satsen, så kunna 50 visas mot. Men, att fattiga Lappars barn blifva vallhjon eller tiggare, det är intet under, ty de hafva ju ingen rehnhjord att lefva utaf såsom nomader. Lappars kringströfvande och tiggeri på nedra landet är en sak, mycket äldre än scholinrättningen 7), och står ej att hjelpa gen

7) Uti en visitations-act, af 1657, finnes följande: §. 7. "Inga Lappar skola hädanefter fördrista sig att gå neder på bygden att tigga, utan sina kyrkoher dars lof och föreskrift; blifver någon thermed beslagen, han skall efter tiggare-ordinantien therför tillbörligen plikta." Se vidare nästföljande not. 8.

om den ensamt, utan några andra medverkande mått och steg. Det föres i Arieplog just under dessa sista åren en allmän klagan af Lapparne öfver brist på tjenstefolk, härrörande deraf, att de unga af fattigare härkomst, som således skulle vara nödsakade att tjena, icke villja taga tjenst, hos Lapparne, utan begifva sig ner på landet och blifva vallhjon. De få i denna egenskap en för dem ganska betydlig lön, som Lappen alldeles icke kan prestera. Det betalas visst för hvarje creatur och bestiger sig derigenom ganska högt vid större byar och gårdar. Man slipper här gå i vall om nätterna, hvilket hos Lapparne måste ske. Man får tillräcklig föda och har ändtligen hela vintern fri, då man äfven kan göra sig förtjenst genom att sömma Lappskor och så vidare, eller ock mot dryg betalning låta en Lapp öfvertala sig, att för någon liten tid biträda honom med hans rehnhjord. Dessa slags menniskor äro ofta de högfärdigaste och odrägligaste varelser. Man måste krusa för dem, ödmjukt tigga om deras tjenst och ändå drygt betala. Sedan de nu på detta sätt lefvat sitt ungdomslif igenom samt blifva gamla och skröpliga, då får man ofta mottaga jouvelerna till tunga för fattigvården. Då äro ej de nedre församlingarne mer måna om dem, utan skjutsa dem upp till Lappmarken; der må man göra utaf dem, hvad man vill. Men, under dessa menniskors välmagtsdagar får man alltid af dem höra: "så och så mycket får jag nere på landet, ni skall nóg slippa mig, var säker; på landet vill den och den hafva mig samt har bjudit så

« FöregåendeFortsätt »