Sidor som bilder
PDF

pehåller sig och undervisar, utan han skall betala; men, der som intet finnes, der kan man icke. heller få för penningar. Det är en stor mängd nomadiska Lappar, som hafva så liten rehnhjord, att de ej deraf kunna hafva mera än en högst knapp bergning och måste hushålla på det aldra nogaste med matbitarna samt svälta imellanåt. Fiskare-Lapparne åter, som skola se i sjön efter födan, lida stor nöd, när fisket slår felt. Der tillgångar finnas, är ingen konst att sälja; men icke kan man vänta, att den fattiga Lappen skall sälja sin sista matbit för penningar. När hungersnöden kommer, kan han icke lifnära sig med riksgäldssedeln, och han har icke hökareboden i närmaste gathörn, att gå dit och köpa. Den factiska så väl som den theoretiska följden häraf är, att läraren måste gå den fattiges koja förbi, utan allt afseende på det språk, som säger, att Evangelium hörer dem fattigom till, och man kan ej vänta eller begära, att katecheten skall bära flera veckors proviant med sig. Han har nog tung packning af böcker, kläder och den matsäck, han behöfver under sjelfva resan. Förhållandet var helt annat under scholans tid. Der kunde den fattige icke allenast få sina barn undervisade, utan han hade till och med den lättnaden att slippa föda dem under ett par år. För öfrigt kunde denna scholgång lätteligen vara en förberedelse på öfvergång till det Svenska lefnadssättet – hvilket för sådana fattiga Lappar visserligen är en ganska nyttig sak, emedan deras lif är det uslaste man kan tänka sig, vidrigt och eländigt för dem

sjelfva och af ingen nytta för andra. Det är just plantscholan för tiggeri och dagdrifveri. Men, när nu sådana barn få tillbringa tvänne år i scholan, kunna de der få en liten vana med det Svenska lefnadssättet och i alla fall en liten hyfsning, hvarigenom de kunna antagas såsom tjenstehjon hos nybyggare och blifva försvenskade. Man har användt denna möjliga försvenskning såsom ett skäl mot scholan; men härvid har man alldeles förfelat den rätta synpunkten. Man har påstått, att Lappbarnen i scholan afvande sig sitt rätta lefnadssätt och gåfvo sig sedan ner på landet såsom tiggare och vallhjon. Men det är ingen konst att factiskt genom utdrag ur kyrkoböckerna visa motsatsen. Att någon förmögen rehn-Lapps son cller dotter, som gått i scholan, öfvergifvit det nomadiska lefnadssättet, det lärer man få svårt

att visa exempel på, och om, hvilket jag tviflar.

ett exempel kan framvisas för den satsen, så kunna 50 visas mot. Men, att fattiga Lappars barn blifva vallhjon eller tiggare, det är intet under, ty de hafva ju ingen rehnhjord att lefva utaf såsom nomader. Lappars kringströfvande och tiggeri på nedra landet är en sak, mycket äldre än scholinrättningen 7), och står ej att hjelpa gen

L7) Uti en visitations-act, af 1657, finnes följande: S. 7. ”Inga Lappar skola hädanefter fördrista sig att gå neder på bygden att tigga, utan sina kyrkoherdars lof och föreskrift; blifver någon thermed beslagen, han skall efter tiggare-ordinantien therför tillbörligen plikta.” Se vidare nästföljande not 8.

om den ensamt, utan några andra medverkande mått och steg. Det föres i Arieplog just under dessa sista åren en allmän klagan af Lapparne öfver brist på tjenstefolk, härrörande deraf, att de unga af fattigare härkomst, som således skulle vara nödsakade att tjena, icke villja taga tjenst hos Lapparne, utan begifva sig ner på landet och blifva vallhjon. De få i denna egenskap en för dem - ganska betydlig lön, som Lappen alldeles icke kan prestera. Det betalas visst för hvarje creatur och bestiger sig derigenom ganska högt vid större byar och gårdar. Man slipper här gå i vall om nätterna, hvilket hos Lapparne måste ske. Man får tillräcklig föda och har ändtligen hela vintern fri, då man äfven kan göra sig förtjenst genom att sömma Lappskor och så vidare, eller ock mot dryg betalning låta en Lapp öfvertala sig, att för någon liten tid biträda honom med hans rehnhjord. Dessa slags menniskor äro ofta de högfärdigaste och odrägligaste varelser. Man måste krusa för dem, ödmjukt tigga om deras tjenst och ändå drygt betala. Sedan de nu på detta sätt lefvat sitt ungdomslif igenom samt blifva gamla och skröpliga, då får man bfta mottaga jouvelerna till tunga för fattigvården. Då äro ej de nedre församlingarne mer måna om dem, utan skjutsa dem upp till Lappmarken; der må man göra utaf dem, hvad man vill. Men, under dessa menniskors välmagtsdagar får man alltid af dem hö– ra: ”så och så mycket får jag nere på landet, ni skall nóg slippa mig, var säker; på landet vill den och den hafva mig samt har bjudit så och så mycket.” Om alla Lappscholor hundrade gånger upphäfvas, så afhjelpes icke detta onda ändå; men det torde förtjena vederbörandes uppmärksamhet i högre grad, än det hittills synes hafva ådragit sig, och mången kan här hafva ett närmare fält för sin verksamhet och sitt ämbetsmannanit än arrangerandet af läroverken i Lappmarken. Inan jag går ifrån betraktelsen öfver undervisningsverken i Lappmarken, måste jag ännu göra en jemnförelse mellan katecheterna af den förra inrättningen och katecheterna af den nya. De förras bestämmelse, lönevillkor och beskaffenhet är redan antydd. De skulle kunna läsa och lära läsa. Det hufvudsakliga, hvari de sednare skilja sig ifrån dem, består deri, att de skola vara mer ambulatoriska, att de skola kunna skrifva, och att de åtnjuta större lön och bildas icke i scholan, utan af pastor emot ett särskildt arfvode. Den högre lönen är anslagen, för att få skickligare ämnen; men när såg man i allmänhet, att penningen i och för sig sjelf framlockade skickligheten? De ofvan omtalade Fjellmännerna voro katecheter under förra inrättningen och kunde redan då skrifva. De hafva icke alls behöft bildas vidare och hafva icke heller blifvit det. De voro dugliga och skickliga katecheter under förra inrättningen, men hafva under den närvarande alldeles icke uppfyllt sin bestämmelse. Och hvarföre? Jo just derföre att de fått större lön, hvilket var ämnadt att framkalla skicklighet. 80 Rd. äro här en högst betydlig summa, om hvilken Lapparne säga vuoud

nas palka (en hiskelig lön). Sedan nu Lappen fått denna hiskeliga lönen, så vill han gerna göra sig goda dagar. Han reser endast proforma, för att få behålla tjensten; han behöfver då ej mer förtjena födan genom flitig undervisning. Han gifter sig och sätter hushåll; men lönen är alltför stor att försaka, och han måste försöka att få behålla den, och det sker på det sättet, att han ändå fuskar med och gör, som sagdt är, några resor pro forma, eller ligger någon tid i byalag med den Lappmannen och någon tid med en annan samt derunder någon gång gör morgon- eller aftonbön och anställer en korrt examen samt sätter något barn i grannens kåta en utanlexa. Sjelf sysselsätter han sig under hela tiden med sin rehnhjord. Imellertid antecknar han i sin journal, att han, den och den dato, ankom till den och den Lappen, var hos honom så och så länge, der voro de och de personerna, och deras Christendomskunskap var så och så. Man ser deraf, att han mästerligen inhemtat tidhvarfvets skrifvaretaktik och konst att göra sig betydande genom phrasers granna och månfärgade slöja, utbredd öfver en skröplig verklighet. Än missionairen då! Hvar är då han med sin uppsigt? Ja, missionairen! Kanske befinner han sig i samma fördömelse. Han har ock genom sin hiskeliga lön blifvit satt i stånd att taga sig ena hustru och beder om sin ursäkt. Kanske icke hans samvete tillåter honom att hänga de små tjufvarne, medan han vet med sig, att den stora går lös. Han torde varna katecheterna, göra föreställningar, hota o. s. v. Och, när han sjelf

« FöregåendeFortsätt »