och så mycket." Om alla Lappscholor hundrade gånger upphäfvas, så afhjelpes icke detta onda ändå; men det torde förtjena vederbörandes uppmärksamhet i högre grad, än det hittills synes hafva ådragit sig, och mången kan här hafva ett närmare fält för sin verksamhet och sitt ämbetsmannanit än arrangerandet af läroverken i Lappmarken.

Inan jag går ifrån betraktelsen öfver undervisningsverken i Lappmarken, måste jag ännu göra en jemnförelse mellan katecheterna af den förra inrättningen och katecheterna af den nya. De förras bestämmelse, lönevillkor och beskaffenhet är redan antydd. De skulle kunna läsa och lära läsa. Det hufvudsakliga, hvari de sednare skilja sig ifrån dem, består deri, att de skola vara mer ambulatoriska, att de skola kunna skrifva, och att de åtnjuta större lön och bildas icke i scholan, utan af pastor emot ett särskildt arfvode. Den högre lönen är anslagen, för att få skickligare ämnen; men när såg man i allmänhet, att penningen i och för sig sjelf framlockade skickligheten? De ofvan omtalade Fjellmännerna voro katecheter under förra inrättningen och kunde redan då skrifva. De hafva icke alls behöft bildas vidare och hafva icke heller blifvit det. De voro dugliga och skickliga katecheter under förra inrättningen, men hafva under den närvarande alldeles icke uppfyllt sin bestämmelse. Och hvarföre? Jo just derföre att de fått större lön, hvilket var ämnadt att framkalla skicklighet. 80 Rd. äro här en högst betydlig summa, om hvilken Lapparne säga wuoud

1

nas palkaen hiskelig lön). Sedan nu Lappen fått denna hiskeliga lönen, så vill han gerna göra sig goda dagar. Han reser endast pro forma, för att få behålla tjensten; han behöfver då ej mer förtjena födan genom flitig undervisning. Han gifter sig och sätter hushåll; men lönen är alltför stor att försaka, och han måste försöka att få behålla den, och det sker på det sättet, att han ändå fuskar med och gör, som sagdt är, några resor pro forma, eller ligger någon tid i byalag med den Lappmannen och någon tid med en annan samt derunder någon gång gör morgon- eller aftonbön och anställer en korrt examen samt sätter något barn i grannens kåta en utanlexa. Sjelf sysselsätter han sig under hela tiden med sin rehnhjord. Imellertid antecknar han i sin journal, att han, den och den dato, ankom till den och den Lappen, var hos honom så och så länge, der voro de och de personerna, och deras Christendomskunskap var så och så. Man ser deraf, att han mästerligen inhemtat tidhvarfvets skrifvaretaktik och konst att göra sig betydande genom phrasers granna och månfärgade slöja, utbredd öfver en skröplig verklighet. Än missionairen då! Hvar är då han med sin uppsigt? Ja, missionairen! Kanske befinner han sig i samma fördömelse. Han har ock genom sin hiskeliga lön blifvit satt i stånd att taga sig ena hustru och beder om sin ursäkt. Kanske icke hans samvete tillåter honom att hänga de små tjufvarne, medan han vet med sig, att den stora går lös. Han torde varna katecheterna, göra föreställningar, hota o. s. V. Och, när han sjelf

genom egen erfarenhet tydligen ser, att här i alla fall intet står att uträtta, om ock han, och hans katecheter än aldrig så resa, predika och läsa, så vet han ju icke, hvartill det tjenar att plåga sig och dem. Om man än aldrig så handhafver Drakos lagar och afsätter den ena katecheten efter den andra, så kan man lita på, att det ej blir bättre ändå. Den sednare blir troligen sämre än den förra. Den ogifta ändå icke bättre än den gifta. Det händer, att den unga, ogifta katecheten, som väl har god tid att resa, ändå ej gör sig mera för än den gamla och gifta, utan, när han då ändtligen är i byn, så sitter han och roar sig med att plottra och skrifva. Det förefaller honom sjelf märkvärdigt att kunna den gudomliga konsten, och så inger han ju, menar han, dem, som stå och se på, ett högt begrepp om sig; de torde tro, att han håller på med högst vigtiga och angelägna saker. Jag kommer ihog en berättelse, som jag läst om något kyrkomöte i medeltiden, der en prest hade infunnit sig, hvilken, likasom mången annan, kanske ej kunde något annat språk än sitt kära modersmål och var förlägen, huru han skulle svara, om någon tilltalade honom på latin. Men han blef hjelpt ifrån den förlägenheten genom det rådet, att han, när någon tilltalade honom på latin, skulle räkna upp alla namn på orter i hans hembygd, bäckar, kärr, sjöar, skogstrakter 0. S. V. När han nu gjorde detta, så trodde den, som hade tilltalat honom och icke kände de namnen, att han talte Grekiska, och fattade den högsta tanka om hans grundliga lärdom. Sammale

des är det med den Lapska katecheten; han sitter och skrifver, i vädret, namn på personer eller orter, allt som det faller honom in; men de, som stå och se på, göra sig derom ett högt begrepp. För öfrigt är just konsten att skrifva den enda skicklighet, hvarigenom de nya katecheterna utmärka sig framför de gamla, och det är förmodligen för bibringandet af denna, som 116 Rd. Banco bestås för bildandet af en katechet. Men jag har svårt att inse nödvändigheten af denna skicklighet. Förmodligen är det, på det han skall kunna föra journal öfver sin katechetisation. Men detta magra skelettet skrifver han vanligen ur minnet på kyrkoplatsen, när han kommer dit; och då kan han ju så gerna muntligen göra sin berättelse för missionaire eller pastor. Jag fruktar nog, att dessa journaler ej blott i det afseendet likna vissa studenters expense-räkningar till sin far, att de för tillfället sättas upp, utan ock i afseende på innehållet kunna hafva någon likhet. Sedan man uppfört fnöske, flintor, svafvelstickor och så vidare, och det ändå ej vill förslå, så sätter man dit en söndersutten basviol, det är en spik, som drager. Men hvad vill man göra? Sätta af dem? Då kostar det åter samhället 116 Rd. att bilda en ny, och ändå har man ej hunnit målet ett enda steg närmare. En hvar vet ganska väl, att i religiöst och moraliskt afseende finnes icke något sämre oting, än half-herrar. Den der hiskeliga lönen och den der skrifvare-talenten äro just jemnt och nätt lagoma att framkalla sådana varelser ur deras intet. Katecheterna äro ej

annat än Lappdrängar och hafva blott en högst oformlig anstrykning af ett eget slags bildning, hvarigenom man kan likna dem med de vidunderligt rosiga portraiterna, hvarmed bönderna pryda sina väggar. Sedan de fått den nu mer, i anseende till lönen, ansenliga tjensten, tycka de sig vara något. De taga tillnamn, försvenska småningom eller hastigt nog sin klädsel, söka ibland att krusa sitt hår och så vidare. De blifva med ett ord ett slags mellanvarelser, som man icke vet om de skola anses för Svenskar eller Lappar, herrar eller bönder, och ingen menniska, hög eller låg, kan för dem hysa någon verklig aktning., I Åsele fördes, för ett par år tillbaka, klagomål öfver en katechet, att han ej sjelf bestridde tjensten, utan legde för någen ringa penning en äldre, fattig och menför person, som gjorde det. Jag är säker, att denna fattiga gubbe gjorde det mycket bättre, och har svårt att förstå grunderna för en inrättning, som aflägsnat redlighet och enfald ifrån denna befattning samt öfverlemnat den åt ytlighet och flärd. Jag kan ej annat se, än att denna inrättning röjer brist på menniskokännedom. Ty, har man någorlunda studerat menniskonaturen och tittat in i hvardagslifvet, tyckes det lätt falla i ögonen, att, när man upphöjer en rå dräng öfver hans likar, genom att lära honom en konst, som de ej känna, gifva honom en tjenst och en titel samt en lön, ungefärligen tredubbelt större, än den de få hos sina husbönder, skall det blifva en varelse, sådan erfarenheten här framvisar, och jag beskrifvit. Vill man ännu förhöja