Sidor som bilder
PDF

da afsigt. Man må för öfrigt raisonnera om företaget huru som helst, så skall åtminstone ingen opartisk kunna undgå att berömma sjelfva utförandet. Vägen är jemn och god, broar laggda öfver brådjup, oländiga höjder tilljemnade, allt i bästa stånd. Ogerna framträder jag på den förhatliga ståndpunkten att kriticera en sak, som har så många dels skenbart, dels verkligt vackra sidor; men, då hvar och en redlig medborgare är så skyldig som berättigad att säga, hvad efter hans begrepp är rätt och uyttigt för fäderneslandet, så kan jag ej underlåta att klandra åtskilligt härvid. Att jag har orätt, är mycket möjligt; men genom motsatta opinionersjemnförelse utredes bäst det sanna och rätta.

Man säger, att en landsväg skall befrämja landsculturen m. m. Det gör den ock, så vidt den öppnar en förr tillsluten communication, elIer åtminstone gör den lättare och beqvämligare. Den besparing i möda och kostnad, vid anskaffande af hvarjehanda förnödenheter, som härigenom vinnes, kan disponeras till andra nyttiga ändamål. Men härvid gäller samma anmärkning, som är gjord vid anläggning af nya kyrkor: en landsväg befordrar ej cultur och population i hvilka omständigheter och förhållanden som helst. En kyrka, som ingen besöker, och en landsväg, som ingen reser, bidraga just jemnt lika mycket till sitt ändamål. Att ingen reser efter den nya landsvägen till Lycksele, kan väl ej påstås, ty,

Lappmarken, - 2.

när resande om sommartiden stundom besöka Arieplog, Qvickjock, Karesuando och andra orter i Låppmarken, till hvilka ingen landsväg är anlaggd, hvarföre skulle ej då någon också kunna besöka Lycksele och dervid begagna landsvägen, efter sådan finnes? Imellertid lärer svårligen kunna bevisas, att culturen härigenom något vinner. Tjenstemän, som för angelägna förrättningar, och vetenskapsmän, som för nyttiga forskningar besöka orten, skulle göra sin tour, om ock ingen landsväg funnes. Men, äro de af den beskaffenhet, att de ej kunna färdas till fots, så lärer landet och det allmänna ändå ringa nytta skörda af deras resa. Ty låt vara, att de kunna åka fram till Lycksele kyrkoplats, så upphör landsvägen der, och på de dervarande ljunghedarna lära föga märkvärdigheter vara att upptäcka. För sådana åter, som villja resa för att roa sig, d. ä. till att fördrifva tiden, är denna landsväg möjligen rätt välkommen och angenäm; men enda följden af deras resa är, att de, som skola skjutsa, få förspilla en dyrbar tid till att söka rätt på sina hästar, som gå på bete i villande skog och mark. Skulle, som sagdt är, sådana artiklar, hvilka äro nyttiga eller nödiga för orten att importera eller exportera, endast på denna landsväg kunna transporteras, eller på denna med större fördel än eljest, då skulle nyttan vara gifven. Men, att någon sådan fora till denna dag (1831) passerat denna landsväg, derpå tviflar jag att exempel skall kunna visas, åtminstone att den behöft göra det. ”Huru är det möjligt?" torde någon säga. Det skall snart förklaras. Här kan endast vara fråga om sommartid, ty vintertiden begagnas samma väg, som af ålder varit begagnad, och som går öfver sjöar, kärr och mossar, men endast på vissa ställen följer landsvägen. Den sistnämnda måste naturligtvis undvika allt sådant och torde derföre på sina ställen gå i krok. Men nordens vinter gör dessa oländigheter till farbar mark, och en god och gen väg går deröfver. Vid den ifrågavarande landsvägen ligga visst icke 10 nybyggare af de 280, som finnas i Lycksele socken, och af hvilka få eller, rättare sagdt, ingen lärer hafva mindre än 1 å 2 mil till landsvägen, men många 6 å 8. Huru skola de få sina varor dit eller derifrån? Men, om också en gren af denna pulsåder ginge till hvarenda by och stuga, hvem skulle väl gifva sig att fara och flacka efter den, eller hvad förmån hade han af sådant? Sommaren är 4 månader lång, en tid, ytterst angelägen och oeftersättlig för åkerbruk, bergning och annat landtmanna-arbete, som fordrar bar mark. Vintern består af 8 långa månader, under hvilka allt jordbruk hvilar; men vår Herre håller den tiden landsväg öfver alla sjöar, kärr, mossar och hedar, till alla byar, torp, lador och hässjor, så vidt man för snö kan komma fram. Behöfver 1andtmannen mer än 4 af året att drifva sin commerce, då är han ej mer landtman, då fruktar jag, att landsculturen står på svaga fötter. Detta är nu orsaken, hvarföre landsvägen till Lycksele ej begagnas, och hvarje annan landsväg under samma förhållanden måste vara onyttig. Men

efter ett eller två århundraden kan förhållandet vara mycket förändradt. Lycksele och andra större kyrkoplatser i Lappmarken äro då tilläfventyrs städer, folkmängden hundradefallt större, näringsfången förändrade; då kunna ej allenast denna utan ock flere andra landsvägar, till och inom Lappmarken, vara af behofvet påkallade. Man måste, i afseende på behofvet af en landsväg, framför allt besinna, hvilken himmelsvid åtskilnad det är mellan de trakter och länder, som sällan hafva slädföre, eller endast ett ostadigt och ovaraktigt, såsom förhållandet är i södra Sverige, ja, ända upp till Gefle och Törnebroheden, och de länder, som hafva slädföre oafbrutet hela å af året, såsom förhållandet är här. Derföre är det visst icke af en slump eller försumlighet, som, i så många upplysta århundraden, den stora landsvägen längs hafskusten, hvilken förbinder Sverige med Finnland, har förblifvit nästan ensam utan några utgående grenar, då deremot i södra Sverige landsvägar korsa hvarandra i alla rigtningar. IIärnäst måste folkmängden, byarnas läge, producternas beskaffenhet och rätta tiden för deras afsättning komma i betraktande. I intet af dessa fall kan Lycksele först komma i fråga, ty i afseende på folkmängd och byarnas läge taga Åsele, Fredrika och Dorothea ostridigt företrädet; äfven Öhrträsk, ty en landsväg dit kunde åtminstone begagnas af 30 nybyggare, då den till Lycksele, som sagdt är, ej kan begagnas af 10 – nb. jag talar ej om vägen, så vidt den går genom Umeå och Degerforss socknar. – Ja, till och med

sjelfva Arieplog skulle hafva långt mera gagn af en landsväg, än Lycksele för närvarande. Ty, om landsväg ginge till östra ändan af Storavan, så är derifrån oafbruten båtled hela 13 mil i längd och i bredd åt alla rigtningar, så att det finnes nästan intet enda nybygge, som ej med båt kunde föra hit sina effecter, vare sig huru tunga som helst. 30 å 40 nybyggare kunde således till denna landsväg skaffa några tunnor salt fisk samt några pund smör och torr fisk och möjligen förtjena derpå någon tolfskilling; men ringa skulle förtjensten blifva. Lycksele socken har under sommartiden intet annat att aflåta än smör; men, att mera derför skulle betalas, om det nedskaffades till Umeå, medan sjön är öppen, derpå kan man med skäl tvifla. Åtminstone har det hittills ofta händt, att landsboer om sommaren och hösten i staden fått mindre för sitt smör, än Lappmarksboer på Åsele och Lycksele marknader; det har, säger jag, oftare inträffat än motsatsen. Skulle då den aflägsna Lappmarksboen ännu dertill förspilla en myckenhet dyrbara sommardagar för transporten? Om någonstädes i Lappmarken landsvägar för närvarande vore nyttiga, så skulle det kanske vara i Luleå Lappmark, dock ej en oafbruten landsväg, utan endast öfver de så kallade mårkor, der båtfarten är afbruten af forssar. Luleå Lappmark innehåller, som bekant är, en omätlig rikedom af jern (Gellivare, Routevare), hvars transport härigenom sannolikt skulle mycket lättas. De flesta märkorna äro endast 4, 3, 4 mil, men segellederna åter på sina ställen 3, 4, ja än

« FöregåendeFortsätt »