Sidor som bilder
PDF

genom egen erfarenhet tydligen ser, att här i alla fall intet står att uträtta, om ock han och hans katecheter än aldrig så resa, predika och läsa, så vet han ju icke, hvartill det tjenar att plåga sig och dem. Om man än aldrig så handhafver Drakos lagar och afsätter den ena katecheten efter den andra, så kan man - lita på, att det ej blir bättre ändå. Den sednare blir troligen sämre än den förra. Den ogifta ändå icke bättre än den gifta. Det händer, att den unga, ogifta katecheten, som väl har god tid att resa, ändå ej gör sig mera för än den gamla och gifta, utan, när han då ändtligen är i byn, så sitter han och roar sig med att plottra och skrifva. Det förefaller honom sjelf märkvärdigt att kunna den gudomliga konsten, och så inger han ju, menar han, dem, som stå och se på, ett högt begrepp om sig; de torde tro, att han håller på med högst vigtiga och angelägna saker. Jag kommer ihog en berättelse, som jag läst om något kyrkomöte i medeltiden, der en prest hade infunnit sig, hvilken, likasom mången annan, kanske ej kunde något annat språk än sitt kära modersmål och var förlägen, huru han skulle svara, om någon tilltalade honom på latin. Men han blef hjelpt ifrån den förlägenheten genom det rådet, att han, när någon tilltalade honom på latin, skulle räkna upp alla namn på orter i hans hembygd, bäckar, kärr, sjöar, skogstrakter o. s. v. När han nu gjorde detta, så trodde den, som hade tilltalat honom och icke kände de nammen, att han talte Grekiska, och fattade den högsta tanka om hans grundliga lärdom. Sammale

des är det med den Lapska katecheten; han sitter och skrifver, i vädret, namn på personer eller orter, allt som det faller honom in; men de, som » stå och se på, göra sig derom ett högt begrepp. -För öfrigt är just konsten att skrifva den enda skicklighet, hvarigenom de nya katecheterna ut- märka sig framför de gamla, och det är förmodligen för bibringandet af denna, som 116 Rd. Banco bestås för bildandet af en katechet. Men jag har svårt att inse nödvändigheten af denna skicklighet. Förmodligen är det, på det han skall kunna föra journal öfver sin katechetisation. Men detta magra skelettet skrifver han vanligen ur minnet på kyrkoplatsen, när han kommer dit; och då kan han ju så gerna muntligen göra sin berättelse för missionaire eller pastor. Jag fruktar nog, att dessa journaler ej blott i det afseendet likna vissa studenters expense-räkningar till sin far, att de för tillfället sättas upp, utan ock i afseende , på innehållet kunna hafva någon likhet. Sedan man uppfört fnöske, flintor, svafvelstickor och så vidare, och det ändå ej vill förslå, så sätter man dit en söndersutten basviol, det är en spik, som drager. Men hvad vill man göra? Sätta af dem? Då kostar det åter samhället 116 Rd. att bilda en ny, och ändå har man ej hunnit målet ett enda steg närmare. En hvar vet ganska väl, att i religiöst och moraliskt afseende finnes icke något sämre oting, än half-herrar. Den der hiskeliga lönen och den der skrifvare-talenten äro just jemnt och nätt lagoma att framkalla sådana varelser ur deras intet. Katecheterna äro ej annat än Lappdrängar och hafva blott en högst oformlig anstrykning af ett eget slags bildning, hvarigenom man kan likna dem med de vidunderligt rosiga portraiterna, -hvarmed bönderna pryda sina väggar. Sedan de fått den nu mer, i anseende till lönen, ansenliga tjensten, tycka de sig vara något. De taga tillnamn, försvenska småningom eller hastigt nog sin klädscl, söka ibland att krusa sitt hår och så vidare. De blifva med ett ord ett slags mellanvarclser, som man icke vet om de skola anses för Svenskar eller Lappar, herrar eller bönder, och ingen menniska, hög eller låg, kan för dem hysa någon verklig aktning. I Åsele fördes, för ett par år tillbaka, klagomål öfver en katechet, att han ej sjelf bestridde tjensten, utan legde för någon ringa penning en äldre, fattig och menför person, som gjorde det. Jag är säker, att denna fattiga gubbe gjorde det mycket bättre, och har svårt att förstå grunderna för en inrättning, som aflägsnat redlighet och enfald ifrån denna befattning samt öfverlemnat den åt ytlighet och flärd. Jag kan ej annat se, än att denna inrättning röjer brist på menniskokännedom. Ty, har man någorlunda studerat menmiskonaturen och tittat in i hvardagslifvet, tyckes det lätt falla i ögonen, att, när man upphöjer en rå dräng öfver hans likar, genom att lära honom en konst, som de ej känna, gifva honom en tjenst och en titel samt en lön, ungefärligen tredubbelt större, än den de få hos sina husbönder, skall det blifva en varelse, sådan erfarenheten här framvisar, och jag beskrifvit. Vill man ännu förhöja {

[ocr errors]

hans lön, vore det ock tre å fyradubbelt, så vinnes dermed ändå ingenting, utan det onda blir värre. Det du vore fördömd med dina penningar, efter du tror, att Guds gåfva säljes för penningar: sade Apostelen Petrus. Huru kan man tro, att nit och skicklighet, samt ett religiöst och flärdfritt väsende, äro en auctionsvara, som kan fås genom tid efter annan förhöjda anbud? Förhöjda timliga förmåner göra intryck på egennyttan och framlocka den; men de ofvan anförda egenskaperna och denna trifvas icke gerna tillsammans. Allt bör vara relativt och beräknadt på hvarje saks naturliga beskaffenhet och förhållanden. Den lönen är för hvarje slags tjenst den bästa och lämpligaste, som är tillräcklig för de till den tjensten skickligaste subjecter; men den är den olämpligaste, som framlockar de till– äfventyrs i andra afseenden skickliga, men just till den ifrågavarande tjensten oskickliga, och derigenom utesluter de skickliga. Således må man icke tro: ju större lön, dess bättre. Det inträffar väl, att man ibland katecheterna af nya formen också kan träffa en katechet, sådan han bör vara, och till exempel deruppå kan man anföra den en gång här förut nämnda Lars Pehrsson. Den omständigheten, att han icke har något tillnamn, charakteriserar mannen redan. Man kan på honom lämpa det der suprehis gratus et imis (älskad af hög och låg). Hans nit är brinnande, hans Gudsfruktan oskrymtad, och hans bemödanden oupphörliga. Han har intet hem, utan reser omkring allt jemnt, så länge det är möjligt. Hvar helst han öppnar en hyddas dörr, så målar sig glädjen på allas ansigten, ty Lapparnes goda naturliga förstånd lär äfven dem att urskilja det redbara från slagget. Men denna mannens klagan, att han ej är i stånd att uträtta något, samt derföre yttrade böjelse att taga afsked, vittnar ej till inrättningens fördel. Jag har hittills afstyrt det, under den föreställning, att den problematiska inrättningen snart torde upphöra, och att han måtte vänta tilldess, på det man ej onödigtvis måtte vara tvungen att bilda någon i stället och åbringa staten en onyttig depense. Att dessa nya katecheter skola vara mer ambulatoriska än de förra, bidrar icke heller till något godt, såsom redan i det föregående är visadt. Katecheterna af förra inrättningen sysselsatte sig med att undervisa någon viss, ända tilldess densamma kunde försvarligen läsa. De förde ingen journal, utan den eller de personer, som de undervisat, blefvo af pastor eller visitator examinerade, och deraf slöt man till katechetens skicklighet och flit. På detta sättet har det åtminstone gått till i Arieplog, och jag har funnit åtskilliga sådana af katechet undervista personer temligen försvarliga i deras Christendom, ehuru icke att jemnföra med dem, som gått i scholan. Man kan lätt finna af det föregående, att den förra katechet-inrättningen var af större pedagogisk nytta, än den sednare. Att missionairen i pedagogiskt afseende ingen nytta kan göra, är redan anmärkt, så att, om detta är meningen med den tjensten, så är ändamålet alldeles förfeladt. Men

[ocr errors]
« FöregåendeFortsätt »