Sidor som bilder
PDF

jag anser ändå denna tjenst nyttigare än katecheternas, sådana de nu äro, ty deras gagn i pedagogiskt afseende är verkligen ringa och i religiöst och moraliskt afseende ännu mindre eller kanske intet, hvaruti likväl missionairen kan vara af någon nytta. Dock kommer det mycket an på, huru man tager saken, och missionairens personliga skicklighet betyder säkert det mesta. Denna skicklighet måste vara både physisk och moralisk, och de finnas kanske icke rätt ofta förenade hos samma person. Den physiska innebär en berghelsa, som man säger, att trotsa all naturens åverkan, en härdighet och vana att arbeta och slita ondt, kännedom af språket och kännedom af localen, hvarförutan han svårligen kan hjelpa sig fram och måste alltid hafva lots – ändtligen ock ett fast mod, att icke vara blyg för farorna, och rådighet att hjelpa sig ur dem. Den moraliska skickligheten åter består i de egenskaper, som man förväntar hos en skicklig och rättskaffens prestman. Saknar man de förra egenskaperna, så kan man icke långt komma, utan måste mest hålla sig hemma eller inom de af Svenskt folk bebodda trakterna; saknar man de sednare, så gör man kanske bäst, att icke resa alls. När man besinnar den uppfostran, som den närvarande tiden ger sina barn, samt huru ovan och ömtålig en bättre person i allmänhet är för sådana slags ansträngningar, måste man verkJigen sätta i fråga, om det varit meningen, att en prest, eller i allmänhet en studerad man, skulle bekläda denna tjensten, ty man kunde väl svårligen es några grundade utsigter att få en skicklig sökande, i synnerhet som man underlåtit att härmed förena den vanliga lockmaten: en dubbel tjensteårs-beräkning. Det vill synas, som, vore en sådan i något fall rimlig, så vore det här; ty, skulle man resa stricte efter instructionen, eller i allmänhet med nit och allvar, tror jag nästan, att man förkortar ctt år af sin lefnad, för hvarje år man tjenar som missionaire, derest man icke eger en ovanligt stark natur. Men dubbel tjensteårsberäkning är med denna tjensten icke förenad, och jag klandrar visst icke heller den saken, ty denna beräkning har alltid förefallit mig orimlig: man lefver icke mer än ett år i sönder och tjenar icke mer än ett år i sönder. Det kun- de väl ock finnas annat medel att befrämja dens befordran, som deraf vore förtjent. Men det tillhör sakens natur, att en missionaire icke kan tjena länge och icke kan göra nytta, sedan han blir gammal och tung på foten. Här fordras ungdomens oförsvagade kraft och helsa. Också bör han, såsom redan är anmärkt, icke vara gift. Men det kommer an uppå, om detta villkor ändå är härmed förenligt. Jag fruktar, att man då får söka sig missonairer från en annan verld än denna. Efter mödornas och farornas uthärdade stormar behöfver väl hjertat en vederqvickelse i den husliga sällhetens lugna hamn, och, stadd i saknad af bildade menniskors umgänge, uthärdar man "svårligen utan en huld maka, med hvilken man kan dela sina bekymmer. I Piteå uppehöll jag mig tvänne veckor.

[ocr errors]

Under tiden besökte jag några Lapska hushåll, som voro på Pitholmen, en ö, som ligger strax invid staden och är genom en bro förenad med denna. De Lappar, som här lägrat sig, voro Arvidsjaurs-boer och i sin Christendomskunskap väl hemmastadda. Ibland andra var här en mycket gammal gumma, som icke orkade gå, utan om vintern i attjia medfördes. Jag blef anmodad att meddela henne nattvarden, emedan hon för ålderdoms skröplighet icke var i stånd att komma till kyrkoplatsen sommartiden och om vintern var alltför aflägsen. De lofvade följande dag föra henne in till staden, då jag der kunde meddela henne sacramentet. Följande dagen kommo de, som aftaladt var. Gumman drogs till staden i en attjia af sin dotter och sonhustru. Jag kommer härvid ihog de tvänne ynglingarne i Argos, uti det fordna Grekland, som, då mulåsnorna voro tröga, sjelfva drogo sin moder till Junos tempel, hvarest hon såsom prestinna egde något att beställa, som var angeläget, och hvarföre hon icke fick förlora tiden. Allmänheten jublade i bifall öfver detta prof af sonlig kärlek, och prestinnan, sjelf deraf rörd, utbad sig af gudinnan åt sina söner den skönaste lott på jorden, hvilken också utföll, då de följande natten insommade och aldrig mer uppvaknade, hvaraf man slutade, att detta, enligt gudinnans förklaring, vore den bästa lott på jorden en salig död. Jag samtalade först med gumman efter min vana och grundsats, icke just i, för en allmoge, ja till och med för menniskohjertat i allmänhet, rätt ofta likgilltiga theologiska dogmer, utan mera om hennes egen lefnad, närvarande belägenhet och tillkommande hopp, så att hon ock kunde deltaga i samtalet. Hennes blinda öga tycktes ännu villja gjuta en tår, och hennes goda döttrar, som fört fram henne och härvid voro närvarande, brusto i gråt. Då tänkte jag: ”Hedningar skola komma från östan och vestan och sitta till bords med Abraham, Isak och Jakob; men riksens barn skola utkastade varda.” Den upplysta och civiliserade verlden föraktar detta folket för dess ohyfsade väsende och okunnighet samt anser det för ”det folk, som i mörkret vandrar;” men den, som ransakar hjerta och pröfvar njurar, torde kanske säga, att han ”ej funnit sådana tro i Israel.” Man får icke tro, att ett redbart menniskovärde ligger i vissa efter tidens smak tillskurna kläder eller en viss konstfärdighet att framprata en mängd grannare phraser samt presentera ett kruserligt och tillgjordt väsende. Jag beklagar, att tidhvarfvets opinion alltför mycket identifierar sådant bjefs med civilisation. En civilisation, utan förståndets upplysning och hjertats förädling, betyder väl icke mycket för den * fördomsfria bedömaren af menniskovärde. Det hufvudsakligaste, som brister den närvarande civilisationen, är religion. Den, åtminstone sig så kallande, upplysta och civiliserade verlden föraktar i allmänhet vår Christna lära, såsom ett sammelsurium af mensklig dårskap. Vill man nu gå tillbaka till historiens vittnesbörd om densamma, så måste man väl visserligen medgifva, att här förete sig en myckenhet vidriga scener,

~~

der mensklig dåraktighet och passion sökt dictera lagar för förnuftet och bilda en utvändig tro, som skulle intrugas i hjertat. Men man finner likväl, att just samma religion, så mycket än tidhvarfven vanställt den mcd anstrykningar och utbyggnader efter sin tillfälliga smak, likväl utbredt kring jorden cultur och samhällsordning samt i allmänhet allt godt och skönt, som den närvarande tiden es ger; äfven denna civilisation och upplysning, som nu, likt ett vanvettigt och vanartigt barn, föraktar sin moder, derom den gamle siarens ord inträffa: ”Hören J himlar och lyssna du jord, den evige talar: Jag hafver uppfödt barn; men de äro mig affällige vordne.” Är det nu sannt, att man af frukten känner trädet, så ega de, som förakta denna religion, åtminstone en anledning att misstänka, det de tilläfventyrs ej hafva så rätt. Också tyckas de frukter, som framalstras af deras tro och lära, icke vittna till dennas fördel. Eljest måste man härvid noga skilja mellan tänkaren och den tanklöse. Om tänkaren, såsom fordom Sokrates, icke kan instämma i statens tro, så kommer det deraf, att han ser det gudomliga från annan synpunkt. Men han bör dock respectera hvarje religiös öfvertygelse, väl vetande, att icke heller han sett det gudomliga amnorlunda än ”endels och i dunkelt tal," att också de andra se det kanske tydligare än han, men från andra ståndpunkter och i andra former uppenbaradt. ”Ingen skryte, att han ensam fattåde mitt väsen re'n: Låt min dyrkan bli gemensam; sen J, jag är en, blott en." Den tankJöse

« FöregåendeFortsätt »