Sidor som bilder
PDF
ePub

rätt ofta likgilltiga theologiska dogmer, utan mera om hennes egen lefnad, närvarande belägenhet och tillkommande hopp, så att hon ock kunde deltaga i samtalet. Hennes blinda öga tycktes ännu villja gjuta en tår, och hennes goda döttrar, som fört fram henne och härvid voro närvarande, brusto i gråt. Då tänkte jag: "Hedningar skola komma från östan och vestan och sitta till bords med Abraham, Isak och Jakob; men riksens barn skola utkastade varda." Den upplysta och civiliserade verlden föraktar detta folket för dess ohyfsade väsende och okunnighet samt anser det för "det folk, som i mörkret vandrar;" men den, som ransakar hjerta och pröfvar njurar, torde kanske säga, att han "ej funnit sådana tro i Israel." Man får icke tro, att ett redbart menniskovärde ligger i vissa efter tidens smak tillskurna kläder eller en viss konstfärdighet att framprata en mängd grannare phraser samt presentera ett kruserligt och tillgjordt väsende. Jag beklagar, att tidhvarfvets opinion alltför mycket identifierar sådant bjefs med civilisation. En civilisation, utan förståndets upplysning och hjertats förädling, betyder välicke mycket för den fördomsfria bedömaren af menniskovärde. Det hufvudsakligaste, som brister den närvarande civilisationen, är religion. Den, åtminstone sig så kallande, upplysta och civiliserade verlden föraktar i allmänhet vår Christna lära, såsom ett sammelsurium af mensklig dårskap. Vill man nu gå tillbaka till historiens vittnesbörd om densamma, så måste man väl visserligen medgifva, att här förete sig en myckenhet vidriga scener,

der mensklig dåraktighet och passion sökt dicters lagar för förnuftet och bilda en utvändig tro, som skulle intrugas i hjertat. Men man finner likväl, att just samma religion, så mycket än tidhvarfven vanställt den med anstrykningar och utbyggnader efter sin tillfälliga smak, likväl utbredt kring jorden cultur och samhällsordning samt i allmänhet allt godt och skönt, som den närvarande tiden eger; äfven denna civilisation och upplysning, som nu, likt ett vanvettigt och vanartigt barn, föraktar sin moder, derom den gamle siarens ord inträffa: "Hören J himlar och lyssna du jord, den evige talar: Jag hafver uppfödt barn; men de äro mig affällige vordne." Är det nu sannt, att man af frukten känner trädet, så ega de, som förakta denna religion, åtminstone en anledning att misstänka, det de tilläfventyrs ej hafva så rätt. Också tyckas de frukter, som framalstras af deras tro och lära, icke vittna till dennas fördel. Eljest måste man härvid noga skilja mellan tänkaren och den tanklöse. Om tänkaren, såsom fordom Sokrates, icke kan instämma i statens tro, så kommer det deraf, att han ser det gudomliga från annan synpunkt. Men han bör dock respectera hvarje religiös öfvertygelse, väl vetande, att icke heller han sett det gudomliga annorlunda än "endels och i dunkelt tal," att också de andra se det kanske tydligare än han, men från andra ståndpunkter och i andra former uppenbaradt. "Ingen skryte, att han ensam fattade mitt väsen re'n: Låt min dyrkan bli gemensam; sen J, jag är en, blott en." Den tanklöse

[ocr errors]

deremot gör bäst att taga sitt förnuft till fånga, ty eljest kan det gå med honom, som med svinen i de Gergeseners landsändar, hvilka, bäst som de gingo på betet, allt efter som instincten dref dem, slutligen öfverföllos af en hel legion furier och störtade i hafvets afgrund. Det moraliska förderfvet är den tanklösa irreligiositens vanliga följeslagare; men en tänkande irreligiositet finnes icke. Om en man har ett hus, men tycker, att det är bristfälligt, dåligt och otrefligt, samt derföre rifver det och i sin antipathi går så långt, att han casserar alla materialierna och bränner upp dem, så måste han vara säker på sig, att han har tillgångar och materialier att bygga ett nytt, ty eljest blir han ute på bar backe, och då blir hans sista värre än hans första. Det var dock bättre att hafva hus och tak öfver hufvudet än hafva intet. Kanske ref han ock huset för det, att några moderna menniskor lastat det för dess gammalmodiga utseende och inredning. Då var det ju bättre att måla och putsa upp det en smula, hvartill de moderna mästarne lätteligen varit honom behjelpliga. Sedan kunde han hänga kring väggarna så många moderna taflor han behagade och hade bott der rätt beqvämt. Men nu förhastade han sig alldeles. Han hade dock bordt besinna, att huset icke måste vara så dåligt heller, efter så många menniskor före honom bott der och befunnit sig väl. Nu får han försöka, om det är något bättre att bo ute på marken. Nog kan det gå an, medan dagen räcker, och Lappmarken,

14.

solen skiner, och han kan gå omkring och spatsera; men, när natten kommer med sitt mörker och sin kyla, eller det mulnar till för honom, och han får en regnskur på sig, då först märker han, i hvilken obehaglig belägenhet han befinner sig, då torde han bittert ångra sin dårskap och sitt förhastande. Just så synes mig förhållandet vara med många menniskor i den bildade verlden. De hafva låtit förleda sig af några tänkande, och kanske icke just ändå så rätt eller djupt tänkande, menniskors invectiver mot vissa bizarra och grotesqua anstrykningar och utbyggnader af vår Christna lära, kanske till och med mot dess väsende, och förkastat den helt och hållet, men hvarken tänkt på eller kunna ändå åstadkomma något bättre, utan blifvit platt utan all tro och religion. Det lärer väl dock ej gifvas någon, som icke slutligen måste finna, huru bedröflig en sådan tomhet och andelig fattigdom är. Den mest obildade nomad här i öknen eger då visserligen en långt bättre bildning, om han är religiös. Han har väl sina fördomar, tror på spöken och gastar m. m.; men dessa fördomar äro dock vida mindre än den, som platt icke tror, att det finnes något annat än hvad han kan gripa med handen, och att allt det öfriga endast är hjernspöken. Men jag må återvända till mitt ämne.

Sedan acten var till ända, återvände mina gummor på samma sätt som de kommit: de unga drogo den gamla det var omkring 3 mil till deras kåta. Efter jag här träffat Lapparne i deras hemvist och hvardagslif, torde det ej vara o

lämpligt att nu göra en liten beskrifning om deras lefnadssätt och mera dylikt. Det är redan anmärkt, att Lapparne flytta periodiskt från öster till vester och tvärtom. Det är likväl i många afseenden mycken olikhet mellan dem. Man kan först skilja dem i nomader och icke-nomader. De förra utgöra nationens kärna och framställa den i dess rätta och ursprungliga form, de sednare äro afskräden. De sistnämnda äro antingen fiskare-Lappar, som uppehålla sig vid sjöarna i Lappmarken eller ock vid Norrska hafvet, eller ock kringstrykande vallhjon, sådana jag ofvanföre beskrifvit, tiggare och fattighjon; slutligen bör man också nämna socken-Lappar, hvilka vid socknarna i Norrland, ja väl äfven Helsingland, äro engagerade såsom afdragare, profosser och dylikt. Namnet Socken-Lapp har just kommit att betyda ett sådant slags handtlangare, så att det väl ock kan heta om en Svensk, att han är en Socken-Lapp, om han har en sådan befattning. Det synes besynnerligt, att denna nation så allmänt kommit att användas till sådana tjenster, ty jag kan ej finna, att den af naturen dertill är mer fallen än andra. Men sannolikt hafva Lapparne fordom mer och vidsträcktare än nu strukit kring landet och tiggt 8),

[ocr errors]

8) Uti Wilskmans Ekklesiastik-Verk (Edit. Skara, 1760, p. 396.) finnes följande märkeliga rubrik: Landstrykare, Komedianter, Gycklare, Hedningar, Häktmakare, Judar, Lappar, Lindansare, Lättingar, Lös drifvare, Morianer, Månglerskor, Savojarer, Tatare, Trådragare, Turkar, Ziguener, etc. A. a. Kongl. Majestät hafver redan den första September 1720

« FöregåendeFortsätt »