Sidor som bilder
PDF

under en annan form och sämre beskaffenhet. Han måste väl frysa, svälta och slita ondt ibland, men får också derimellan sofva och göra sig goda dagar. När fisket är ymnigt, lefver han i öfverflöd, men blott af fisk något annat har han icke att äta. Också gör han skäl för sig i fiskfatet, ty han äter väl kanske så mycket, som tio portioner i Stockholm eller annorstädes, der man får köpa fisken för dryga penningar. Också är här i Lappmarken i allmänhet rätt god fisk, så att, om en fiskare-Lapp kunde hvar gång trolla sin fångst till Stockholm att försäljas, blefve hau snart en rik man. Men den arma Lappen behöfver något godt han också; det är det enda hans har. Sedan han ätit ur sitt fiskfat, så dricker han spadet der ofvanpå och lägger sig att sofva. Han har en sömngåfva, som är alldeles ovanlig: fiskspadet tyckes förorsaka den. Fisk är också den vanligaste qvällsrätten i Lappmarken, och, förtär man soppa derpå, så somnar man ovaggad. Om en fiskare-Lapp kan lägga sig till några getter, så sker början af öfvergången till det Svenska lefnadssättet, och då händer, att han eller hans barn med tiden blifva nybyggare. Det är ett lyckligt steg uppåt ifrån fiskarelifvet. Men det vanligare är dock, att han blir tiggare och fattighjon, derest han icke förmår bibehålla sig i sitt usla lif till sin dödsdag. Fiskare-Lapparne bo uti träkåtar, som äro här och der byggda vid goda fisklägenheter. Det är vissa tider, som fisket är ymnigt i en viss sjö, och åter andra, när den icke salls är gifvande; men då händer, att den tiden är

215

inne i en annan sjö. Då flyttar man dit. Den fisk, man får öfver dagens behof, fläckes och hänges upp att torka; den får man sedan gripa till, när fisket slår felt. Fiskare-Lapparne fånga äfven fogel och skjuta. De hafva äggstommar vid vissa strömmar och sund, som tidigt gå öppna om våren. Det är nämligen ett slags sjöfogel, som kallas knipor, hvilka till ansenlig myckenhet uppehålla sig om sommaren i Lappmarken. Dessa lägga sina ägg uti ihåliga träd och stommar. Man tager då en sådan ihålig träklabb, sätter in en botten ner- och ofvanuti den samt gör en liten öppning midt uppå, så stor, att man beqvämligen kan träda in handen. Denna stomme sätter man fast uppe i ett träd nära sjöstranden, med den omtalade öppningen åt sjön till, och då flyger knipan derin och lägger ägg. Detta är fiskare-Lappens och äfven nybyggarens bikupa, som i sinom tid skattas. Men omständigheterna kunna längre fram gifva anledning till en närmare beskrifning på fiskare-Lappens lefnadssätt; jag öfvergår nu till den nomadiska Lappen.

De nomadiska Lapparne äro af tvänne slag: Fjell-Lappar och Skogs-Lappar. Äfven mellan dessas lefnadssätt är en väsendtlig skilnad. De förra uppehålla sig om sommaren i fjellen; de sednare inom den skogiga delen af Lappmarken, som torde ungefär upptaga # af dess yta. Med fjell menas höga berg, som icke äro skogbevexta, utan kala och i sina högsta regioner snöbetäckta, äfven om sommaren. Detta är den rätta bemärkelsen på ordet fjell; men stundom kallas, i synnerhet af dem, som bo på nedra landet, vissa sterilare trakter och bergsträckningar för fjell, och de, som der bo: fjellbyggare. I denna bemärkelse får ofta hela Lappmarken benämning af fjellmark. Nut utgör Kölen eller Norrska fjellryggen sjelfva hufvudmassan af Lappmarkens fjell. Den sträcker sig, som man vet, ungefärligen i norr och söder och löper, i dessa nordligare trakter af Skandinavien, ganska nära det Norrska hafvet, så att Norrige härstädes är mycket smalt. Fjellryggen sluttar långsamt åt Svenska sidan, men är helt tvär på den Norrska. Gränsen rikena imellan går efter öfversta kammen och derifrån är helt nära ned till den Norrska bygden, men till den Svenska ganska långt. Ifrån denna fjellrygg utgå en mängd grenar österut, och det så tvärt, att de nästan formera räta vinklar med den. De blifva vanligen allt lägre och lägre, ju längre österut de nå, och förlora sig slutligen. Mellan dessa fjellgrenar hafva Lappmarkens och Vesterbottens floder sitt lopp, såsom Luleå, Piteå, Skellefteå och Umeå elfvar. De taga sitt ursprung från högsta fjellryggen och sina tillflöden från tvärgrenarna. Dessa elfvar och fjellgrenar äro ledare för Lapparnes flyttningar. De ske alltid längs efter, icke tvärs öfver. Om hösten och våren uppehålla sig fjell-Lapparne uppå de tvärgående fjellgrenarna, der de hafva sina hufvudsakligaste hemvist, hvilka kallas höst-ställen (fjaktja-saje). Dessa äro belägma i skogsbrynet (orto), det vill säga i den trakt, der skogen upphör att vexa, således på gränsen mellan skogs- och fjell-landet. De här ofta nämnda fjellgrenarne äro skogbevexta på sidorna till

[ocr errors]

217

en viss höjd. På sitt höst-ställe har Lappen ett Stabur (njalla), det vill säga en mycket liten bod, ihopslagen af bräder och uppförd högt upp i luften öfverst upp i en grof spira eller bjelke, hvars nedra ända är nedgräfd i jorden, hvarifrån spiran reser sig upp verticalt och bär i toppen ofvannämnda bod. Denna inrättning är för filfrasens skull, som eljest plägar vara ett stort skadedjur på bodar, som stå i ödemarken. Med sin styrka och sina skarpa tänder rifver han och biter sönder tak och dörr på vanliga bodar samt tränger in och förtär allt, som är af kött, och gör äfven skada på annat, i det han tager och drar bort eller förstör det. Uppför den enstaka stående spiran är han ej i stånd att klättra. Vid staburen har Lappen också ofta, en Gäll (luove, luopte), det vill säga en byggnad med tak, men utan väggar. Taket hvilar på fyra sådana spiror, hvilka nyss äro beskrifna såsom fot för en stabur, en under hvart hörn. Gällen är för öfrigt antingen öppen, eller ock har den spjelor omkring sidorna. Under gällen hänger man dels kläder att vädras, dels kött eller fisk att torka. Här förvaras under sommartiden all vinter-redskapen, såsom attjior och mera dylikt. När Lappen om hösten flyttar ifrån sitt höst-ställe och drager öster ut, så lemnar han i staburen sin vår-kost (kitan-åse), det vill säga kött och hvad annat han kan ämna till föda åt sig under vårtiden, ty då kan han icke slagta några rehnar, emedan de den tiden äro utmagrade, och deras hudar nästan odugliga, i anseende till en oräknelig myckenhet små runda hål, hvilka blifvit

[ocr errors]

218

~

förorsakade deraf, att en larf, som under hela vintern uppehållit sig mellan skinnet och hullet på rehnen, om våren kryper ut och blir en broms. Häraf händer, att huden af rehn, som blifvit slagtad eller omkommit om våren, liknar nästan ett såll. Den omtalade larfven kallas på Lapska kurbma, men sjelfva insecten slautja eller snupok, hvilket dock lärer vara tvänne särskilda arter. Strax efter midsommaren flyttar Lappen ifrån detta sitt hem uppåt de höga fjellen, ty myggen och hettan, som då inträffa, tvinga hans rehnar att söka denna tillflyktsort. Då uppehåller han sig hela Juli och halfva Augusti deruppe, till en del äfven i Norrige, ty många gifva sig ner i den Norrska skogstrakten. Under denna tid mjölkar fjellLappen sina rehnar och gör ost af mjölken samt har sjelf sin föda. Osten medföres, när han flyttar tillbaka; dock kan han hafva föryttrat något till Norrige och derför tillbytt sig valmar, filt-täcken och fårskinnsfellar, samt den vanliga consumtions-artikeln brännvin. Vid medlet af Augusti, eller i dess sednare hälft, börjar han flytta tillbaks österut, dock i mindre dagsleder, och uppehåller sig under vägen efter omständigheterna. I slutet af Augusti och början af September kommer han tillbaks till sina höstställen. Om nu är fredligt för vargar, så släpper han ofta sina rehnar att springa efter egen instinct, och hvart de behaga. Genom denna frihet må de bättre och blifva feta. De begifva sig dock ej så långt ifrån de vanliga och välkända trakterna. Mot början af October samlar han dem åter, då äfven deras

« FöregåendeFortsätt »