Sidor som bilder
PDF
ePub

1

och, när man till följe af kungliga påbud börjat hålla efter dem och förjaga en sådan ohyra, så har väl en hop af dem, någon här och någon ́der, i socknarna antagit denna tjenst, för att få något försvar och vara socknens Lapp, och man har förmodligen icke ogerna sett detta, emedan det icke torde så många competerat till en sådan syssla. Imellertid har nu en afdragare-nation bildat sig, som torde blifva lika evig som Judar och Ziguener, och, sedan den öfriga delen af Lapska nationen försvunnit, finnes säkert denna qvar. Också lärer den nog hålla sig inom sig, så att

låtit angående Lapparne utgå thess nådiga befall-
ning, att som the tillfoga allmogen hvarjehanda
olägenhet samt skada skogarna; thy skulle the gen-
om det ena länet till det andra blifva förde och
beledsagade, intillthess the vid theras hemvister i
Lappmarken kunde komma att stanna. Att sådant
icke är efterlefvadt, upptager Kongl. Majestät med
misshag och vill thess therom utgångna förordning
till fullbordan och verkställighet hafva förnyat;
åliggande vederbörande Landshöfdingar och Kro-
nobetjente att noga efterfråga, till hvad församling
sådana Lappar sig hålla, intillthess the kunna blif-
va härifrån orterna afförde . . . . .
... Kongl. Maj:ts
Resolution på Presterskapets besvär, d. 22 Oct. 1723,
§. 2. Af rubriken kunna vi se den artiga groupen
af samtliga våra bröder i lifvet. Den är min sann
icke att gråta åt! Af författningen deremot kan
man se, att landet varit besväradt af Lappars kring-
strykande äfven fordomdags, och, då denna författ-
ning är äldre än Lappscholornas inrättning, så kan
man skäligen sluta, att sådant landstrykande icke
får anses såsom följd af dem.

[ocr errors][merged small]

den icke genom giften bortblandas med andra, ty sannolikt vill ingen annan menniska befrynda sig med socken-Lappslägten. Imellertid skadar det icke, att äfven sådana varelser finnas, och det gifves kanske äfven bland dem mången god menniska, ehuru omständigheterna äro vidriga. Den, som är exponerad för verldens förakt, såsom dessa, fattar en viss misanthropi och missaktning för verlden å sin sida, hvarigenom han sätter sig öfver dess omdöme, och deraf följer sällan något godt. Dessa socken-Lappar äro dock nu till en stor del idoga menniskor och händiga, i synnerhet till korg-arbeten af tågor. Vallhjonen äro redan beskrifna, de blifva vanligen med tiden tiggare och fattighjon. Men tiggare och fattighjon blifva äfven af de nomadiska Lapparne, när de genom olyckor eller egen slösaktighet och fylleri förlorat sin rehnhjord. Då återstår dem intet annat än att blifva fiskare eller ock slå sig på tiggeri eller båda tillsammans eller ock det ena först och det andra sedan. Nybyggare kunna de icke blifva, ty här inträffar det der: "grafva orkar jag icke". Men så blygas de deremot icke att tigga. Om en Lapp från barndomen blifvit vand med Svensk handtering och lefnadssätt, då blir han lätteligen nybyggare och försvenskas, som sagdt är, helt och hållet; men att gå öfver, sedan han är fullvext eller börjar komma till åren, det vill ej låta sig göra. Till fiskare-Lapp är dock öfvergången ganska naturlig, i synnerhet om han skaffar sig fiskredskap, medan han ännu har någonting att skaffa för.

Här har han sitt gamla lefnadssätt, ehuru

1

under en annan form och sämre beskaffenhet. Han måste väl frysa, svälta och slita ondt ibland, men får också derimellan sofva och göra sig goda dagar. När fisket är ymnigt, lefver han i öfverflöd, men blott af fisk: något annat har han icke att äta. Också gör han skäl för sig i fiskfatet, ty han äter väl kanske så mycket, som tio portioner i Stockholm eller annorstädes, der man får köpa fisken för dryga penningar. Också är här i Lappmarken i allmänhet rätt god fisk, så att, om en fiskare-Lapp kunde hvar gång trolla sin fångst till Stockholm att försäljas, blefve hau snart en rik man. Men den arma Lappen behöfver något godt han också; det är det enda han har. Sedan han ätit ur sitt fiskfat, så dricker han spadet der ofvanpå och lägger sig att sofva. Han har en sömngåfva, som är alldeles ovanlig: fiskspadet tyckes förorsaka den. Fisk är också den vanligaste qvällsrätten i Lappmarken, och, förtär man soppa derpå, så somnar man ovaggad. Om en fiskare-Lapp kan lägga sig till några getter, så sker början af öfvergången till det Svenska lefnadssättet, och då händer, att han eller hans barn med tiden blifva nybyggare. Det är ett lyckligt steg uppåt ifrån fiskarelifvet. Men det vanligare är dock, att han blir tiggare och fattighjon, derest han icke förmår bibehålla sig i sitt usla lif till sin dödsdag. Fiskare-Lapparne bo uti träkåtar, som äro här och der byggda vid goda fisklägenheter. Det är vissa tider, som fisket är ymnigt i en viss sjö, och åter andra, när den icke alls är gifvande; men då händer, att den tiden är

[ocr errors]

inne i en annan sjö. Då flyttar man dit. Den fisk, man får öfver dagens behof, fläckes och hänges upp att torka; den får man sedan gripa till, när fisket slår felt. Fiskare-Lapparne fånga äfven fogel och skjuta. De hafva äggstommar vid vissa strömmar och sund, som tidigt gå öppna om våren. Det är nämligen ett slags sjöfogel, som kallas knipor, hvilka till ansenlig myckenhet uppehålla sig om sommaren i Lappmarken. Dessa lägga sina ägg uti ihåliga träd och stommar. Man tager då en sådan ihålig träklabb, sätter in en botten ner- och ofvanuti den samt gör en liten öppning midt uppå, så stor, att man beqvämligen kan träda in handen. Denna stomme sätter man fast uppe i ett träd nära sjöstranden, med den omtalade öppningen åt sjön till, och då flyger knipan derin och lägger ägg. Detta är fiskare-Lappens och äfven nybyggarens bikupa, som i sinom tid skattas. Men omständigheterna kunna längre fram gifva anledning till en. närmare beskrifning på fiskare-Lappens lefnadssätt; jag öfvergår nu till den nomadiska Lappen.

De nomadiska Lapparne äro af tvänne slag: Fjell-Lappar och Skogs-Lappar. Äfven mellan dessas lefnadssätt är en väsendtlig skilnad. De förra uppehålla sig om sommaren i fjellen; de sednare inom den skogiga delen af Lappmarken, som torde ungefär upptaga af dess yta. Med fjell menas höga berg, som icke äro skogbevexta, utan kala och i sina högsta regioner snöbetäckta, äfven om sommaren. Detta är den rätta bemärkelsen på ordet fjell; men stundom kallas, i synnerhet af dem, som bo på nedra landet, vissa sterilare trak

[ocr errors]

ter och bergsträckningar för fjell, och de, som der bo: fjellbyggare. I denna bemärkelse får ofta hela Lappmarken benämning af fjellmark. Nu utgör Kölen eller Norrska fjellryggen sjelfva hufvudmassan af Lappmarkens fjell. Den sträcker sig, som man vet, ungefärligen i norr och söder och löper, i dessa nordligare trakter af Skandinavien, ganska nära det Norrska hafvet, så att Norrige härstädes är mycket smalt. Fjellryggen sluttar långsamt åt Svenska sidan, men är helt tvär på den Norrska. Gränsen rikena imellan går efter öfversta kammen och derifrån är helt nära ned till den Norrska bygden, men till den Svenska ganska långt. Ifrån denna fjellrygg utgå en mängd grenar österut, och det så tvärt, att de nästan formera räta vinklar med den. De blifva vanligen allt lägre och lägre, ju längre österut de nå, och förlora sig slutligen. Mellan dessa fjellgrenar hafva Lappmarkens och Vesterbottens floder sitt lopp, såsom Luleå, Piteå, Skellefteå och Umeå elfvar. De taga sitt ursprung från högsta fjellryggen och sina tillflöden från tvärgrenarna. Dessa elfvar och fjellgrenar äro ledare för Lapparnes flyttningar. De ske alltid längs efter, icke tvärs öfver. Om hösten och våren uppehålla sig fjell Lapparne uppå de tvärgående fjellgrenarna, der de hafva sina hufvudsakligaste hemvist, hvilka kallas höst-ställen (fjaktja-saje). Dessa äro belägna i skogsbrynet (orto), det vill säga i den trakt, der skogen upphör att vexa, således på gränsen mellan skogs- och fjell-landet. De här ofta nämnda fjellgrenarne äro skogbevexta på sidorna till

« FöregåendeFortsätt »