Sidor som bilder
PDF

egen instinct drifver dem tillsamman, ty deras brunnst-tid inträffar, och då söka de sig gerna sjelfva tillsamman. Nu slagtar han sina Brunn-rehnar - (sarvah), det vill säga rehn-tjurar. Man måste passa på, inan de ännu börjat brunnsta, ty, hafva de brunnstat någon tid, är deras kött fränt och osmakligt. På höststället uppehåller han sig ännu, tills ungefärligen medlet af November, då sjöarne hunnit tillfrysa och blifva farbara, då begifver han sig ner i skogarna. Så skrider det för, honom än mera än mindre hastigt ner åt landet och Bottniska Viken. Vargarne bestämma ofta hans flyttningar under denna tiden. Har han fått en påhelsning af dem, så skyndar han dädan, af fruktan, att de torde komma en gång till, och begifver sig åt de trakter, der han tror, att de ej äro. Vanligen bär det dock österut, och han kommer ofta, såsom händelsen här var, ända ner till Bottniska Viken. Men i April månad börjar han vända sig tillbaks åt vester. När han i sednare hälften af April får skare (tjarva), det vill säga: när snön, som blöttnat upp om dagen för solens värme, om natten tillfryser och blir hård, då flyttar han med stor skyndsamhet för att begagna ett så godt före. Han gifver sig då icke ens tid att slå upp sitt tjäll (kåta), utan hvilar så godt han kan midt på dagen; om natten reser han. Så kommer han i början af Maj till sitt höst-ställe tillbaka, och så är hans tour slutad. Dessa äro nu hufvuddragen af fjell-Lappens lefnadssätt. Han lefver endast och allenast af sin rehnhjord. Han sysselsätter sig hvarken med jagt

[ocr errors]

eller fiske. Just på sina höstställen kunna somliga hafva någon fiskredskap, i händelsé någon sjö är der nära intill, men icke eljest. Icke heller befatta de sig med jagt, ty på fjellen finnes just icke något annat villebråd än rypor (snö-ripor), och man ger sig icke tid att befatta sig med dem. Om våren kunna dock mindre förmögna Lappar sysselsätta sig både med fiske och fogelfångst. Man fångar då tjädern i snaror på de ställen, der han håller sig under parningstiden. Men såsom någon hufvudsak hörer det icke till fjell-Lappens lefnadssätt. Rehnarne utgöra hans allt i allom, , han håller dem ständigt i skötsel, såsom det heter, det vill säga: håller dem samlade och under sin vård och tillsyn, så att de icke få skingra sig och springa i vildan. Endast om hösten, när det är fredligt för vargar, hvilket på Lapska kallas a

las, kan han ibland släppa dem, och äfven till någon del om våren. De, som då äro utan tillsyn, springa af egen instinct och gammal vana upp till de högafjellen, när hettan och myggtiden infaller.

Skogs-Lappen deremot förer ungefärligen föl

jande slags lefnadssätt. Han håller sig under hela sommaren i skogstrakterna inom Lappmarken och gör der inga vidsträckta flyttningar. Hvar och en sådan Lapp har sitt vissa Lapp-skatteland, inom hvilket han uppehåller sig. Här har han

en myckenhet kåtar af trä, uppbyggda på tjenliga ställen, på # eller # mils afstånd från hvarandra. Vid hvar och en kåta är en gäll, större el

ler mindre, och ett gärde (kerda), det vill säga en liten med en gärdesgård kringstängd plats (vret,

[ocr errors]

kalfhage). Här drifver han in sina rehnar och mjölkar dem om sommaren. Under gällen låter han ostarna ligga att torka. Vid åtskilliga sådana visten (stationes, mansiones) har han ock en bod, men i synnerhet vid hufvudvisten, der han längst och mest uppehåller sig. Jag vill börja hans historia med våren, när han kommer upp ifrån nedra landet. Så snart han kommit på sitt land (betesdistrict, vouog), hvilket sker i början af Maj eller slutet af April, släpper han sina rehnar i vildan: de få springa, hvart de behaga. Då är han alldeles ledig från något bestyr med dem, ända till slutet af Juni eller Midsommarstiden. Under denna ledighet sysselsätter han sig med jagt och fiske, hvilket för alla skogs-Lappar är en binäring. Strax efter Midsommaren, då myggtiden infaller, börjar man att söka rätt på och samla ihop sina rehnar. Det sker på det sättet, att hvar och en ströfvar igenom skogarna på sitt Lappland och samlar ihop alla rehnar, han der finner. Det gifves vissa ställen, dit rehnen sjelf söker sig, när han plågas och jagas af myggen: det är sådana platser, som äro öppna för väder, att myggen blåser bort. Lapparne, som veta af dessa, söka sig först dit, taga fast någon rehn och sätta en skälla på honom. Sedan drifva de med sig dem, som de funnit, och hopen förökar sig ständigt. Ty, hvarhelst man kommer passerande, stöta de rehnar till, som finnas i den trakten. Instincten drifver dem att söka sig tillsamman, emedan myggen säges hafva mindre magt med dem, när de äro titt tillhopa i en skock. När de nu

[ocr errors]

höra skällan, springa de ditåt, emedan de äro vana att der finna andra rehnar. På detta sätt far man och, att jag så må säga, drar not kring. hela trakten. Men nu äro dessa rehnar tillhöriga många egare, ty vid sådana tillfällen samla alla allas rehnar: ingen gör dervid skilnad mellan sitt och en annans. Här gäller att få alla i en hop. Men sedan blir frågan om, huru hvar och en skall få sitt. Det går till på det sättet, att hvar och en Lapp går till sin närmaste granne och skiljer ifrån den rehnhopen, som befinner sig hos honom, alla sina rehnar och äfven alla andras, som äro vistande på andra sidan om honom, i förhållande till den grannen. Således, om en Lapp går till sin nordliga granne att skilja rehnar, så tager han äfven den sydliga grannens samt alla, med ett ord, längre söderut boende Lappars här befintliga rehnar och drifver dem med sig till sitt hem och den rehnhjord, som han på sitt land samlat ihop. Nu kommer hans sydliga granne och tager ifrån honom på samma sätt alla sig och sydliga grannar tillhöriga rehnar. Den nordliga grannen infinner sig ock ofta vid samma tillfälle och skiljer åt sig sina samt de nordliga grannarnes rehnar, och så går det undan för undan. Detta skiljande kallas rarkam eller ratkam, och man har vanligen i förväg aftalat dagen till sådant. Den befattningen tillhör husfadern eller den i hans ställe är; det öfriga husfolket eger att imellertid hafva vård om de hopsamlade rehnarne. Ofta aftala de båda grannarne eller till och med flere, att på bestämd dag och trakt mötas med sina hjordar, då

[ocr errors]

de på en gång skilja å ömse sidor de rehnar, som de skola taga. Detta kallas dubbel skilning (quoktelis rarkam). För att kunna bestämma dagen, måste någon först uppsöka den andra, för att få veta, huru vida och när detta skiljande skall beramas. Man gör sig å båda sidor underrättad, hvilka och huru många rehnar den ena har hos den andra att afhemta, och äfven om allt hvad man i den delen har hört från andra håll. Detta, kallas vadset sakait, egentligen gå nyheter, d. ä. gå och skaffa sig underrättelser. Till följe häraf beramas dagen och mötesplatsen. Ofta händer, att flere nära till hvarandra gränsande Lappar förena sig och samla ihop gemensamt; i synnerhet inträffar detta, när det är en rik man, som har stort land och stor rehnjord, men de angränsande hafva ringa både land och förmögenhet. Då samla de gerna tillsammans med den rika och sägas samla i honom. Sedan utbryta de sina rehnhjordar utur den gemensamma hopen och detta kallas rifva löst (kaikot). Inom en å två veckor är hela detta väsendet fulländadt, både samla, skilja och rifva, och en hvar har endast sin egen rehnhjord i sin vård. Under hela Juli och halfva Augusti månad har nu skogs-Lappen sin rehnhjord under sin vård och uppsigt, eller sytning (syto), som det kallas. Under den tiden mjölkas nu honorna (vajor). Man drifver dem 2 å 3 gånger om dagen in i den ofvanföre omtalade hagen. Här gör man upp eld på åtskilliga ställen och lägger fuktig torf derpå, så att det gifver mycken rök, hvarigenom man afvärjer myg

« FöregåendeFortsätt »