Sidor som bilder
PDF
ePub

höra skällan, springa de ditåt, emedan de äro vana att der finna andra rehnar. På detta sätt far man och, att jag så må säga, drar not kring, hela trakten. Men nu äro dessa rehnar tillhöriga många egare, ty vid sådana tillfällen samla alla allas rehnar: ingen gör dervid skilnad mellan sitt och en annans. Här gäller att få alla i en hop. Men sedan blir frågan om, huru hvar och en skall få sitt. Det går till på det sättet, att hvar och en Lapp går till sin närmaste granne och skiljer ifrån den rehnhopen, som befinner sig hos honom, alla sina rehnar och äfven alla andras, som äro vistande på andra sidan om honom, i förhållande till den grannen. Således, om en Lapp går till sin nordliga granne att skilja rehnar, så tager han äfven den sydliga grannens samt alla, med ett ord, längre söderut boende Lappars här befintliga rehnar och drifver dem med sig till sitt hem och den rehnhjord, som han på sitt land samlat ihop. Nu kommer hans sydliga granne och tager ifrån honom på samma sätt alla sig och sydliga grannar tillhöriga rehnar. Den nordliga grannen infinner sig ock ofta vid samma tillfälle och skiljer åt sig sina samt de nordliga grannarnes rehnar, och så går det undan för undan. Detta skiljande kallas rarkam eller ratkam, och man har vanligen i förväg aftalat dagen till sådant. Den befattningen tillhör husfadern eller den i hans ställe är; det öfriga husfolket eger att imellertid hafva vård om de hopsamlade rehnarne. Ofta aftala de båda grannarne eller till och med flere, att på bestämd dag och trakt mötas med sina hjordar, då

de på en gång skilja å ömse sidor de rehnar, som de skola taga. Detta kallas dubbel skilning (quoktelis rarkam). För att kunna bestämma dagen, måste någon först uppsöka den andra, för att få veta, huru vida och när detta skiljande skall beramas. Man gör sig å båda sidor underrättad, hvilka och huru många rehnar den ena har hos den andra att afhemta, och äfven om allt hvad man i den délen har hört från andra håll, Detta, kallas vadset sakait, egentligen gå nyheter, d. ä. gå och skaffa sig underrättelser. Till följe häraf beramas dagen och mötesplatsen. Ofta händer, att flere nära till hvarandra gränsande Lappar förena sig och samla ihop gemensamt; i synnerhet inträffar detta, när det är en rik man, som har stort land och stor rehnjord, men de angränsande hafva ringa både land och förmögenhet. Då samla de gerna tillsammans med den rika och sägas samla i honom. Sedan utbryta de sina rehnhjordar utur den gemensamma hopen och detta kallas rifva löst (kaikot). Inom en à två veckor är hela detta väsendet fulländadt, både samla, skilja och rifva, och en hvar har endast sin egen rehnhjord i sin vård. Under hela Juli och halfva Augusti månad har nu skogs- Lappen sin rehnhjord under sin vård och uppsigt, eller sytning (syto), som det kallas. Under den tiden mjölkas nu honorna (vajor). Man drifver dem 2 à 3 gånger om dagen in i den ofvanföre omtalade hagen. Här gör man upp eld på åtskilliga ställen och lägger fuktig torf derpå, så att det gifver mycken rök, hvarigenom man afvärjer myg

gen från rehnhjorden, så att den utan plåga af dem kan lägga sig till hvila samt idisla. En gång om dagen mjölkar man. En rehnko lärer svårligen gifva mera än på sin höjd en jumfru mjölk. Den är mycket fet, nästan som söt grädda, och man mägtar ej förtära rätt mycket deraf. Men den är ganska god: med hjortron eller lingon är den förträfflig. Den tempererar de sistnämndas syra så behagligt, att man ej vet, hvart det skarpa och kärfva déri tager vägen. Den användes dock mest till ost och är så ostrik, att, när man lägger löpe uti, alltsammans blir ost, och att man får nästan ingen vassla. Man kan nu lätt inse skälet dertill, att skogs-Lapparne hafva så många särskilda visten på så korta afstånd från hvarandra: det är nämligen, på det rehnarne ej må behöfva drifvas långt ifrån kåtan att beta och lida genom 1 att gå långa sträckor, utan att få beta, emedan der blifvit utbetadt förut. De böra också ej hafva sin betesmark så långt ifrån vistet, gånger om dagen skola drifvas dit. Nu har man den förmånen med de många vistena, att man flyttar ifrån det ena till det andra, allt efter som det hinner att blifva utbetadt. Gerna äro vistena så valda, att de ligga vid någon sjö; då kan, i händelse man har tillräckligt folk, någon sysselsätta sig med fiske, medan han är ledig från bestyret med rehnarne. Vid medlet af Augusti, då det börjar blifva svalt i luften, och i synnerhet nätterna äro kyliga, då också den svåraste myggtiden är öfverstånden, så villja rehnarne ej mer hålla sig tillsamman, utan skingra sig, så snart tillfälle gif

emedan de flera

[ocr errors]
[ocr errors]

ves, åt hvar sitt håll. Då är Lappen nödsakad att släppa dem ur sytningen åter i vildan. har han åter ferier under 6 veckors tid, nämligen till inemot Michaeli. Under denna tiden sysselsätter han sig åter med fiske och jagt. Han sätter upp sina flakar ett slags fällor, hvarunder man fångar skogsfogel — och far kring skogarna och skjuter fogel. Vid Michaeli, då brunnsttiden infaller, börjar skogs-Lappen åter att gå rehnar (vadset, påtsuet), såsom det heter, d. ä. gå och samla rehnarna. Det sker allt på samma sätt som förra gången. Sedan han nu fått sina rehnar tillsamman, behåller han dem i sin vård under hela vintern och flyttar på samma sätt som fjellLappen ner åt landet. Skogs- Lapparnes rehnar äro vanligen något större till vexten än fjell-Lapparnes; hvilket anses komma deraf, att de få gå i vildan en stor del af sommaren. Denna frihet gör, att de vexa och frodas bättre.

Skogs-Lapparne äro tili antal fjell-Lapparne underlägsna. Dock finnas de till större eller mindre myckenhet i de flesta Lappmarker. I Piteå Lappmark äro de talrikast och torde der i antal gå upp emot fjell-Lapparne, ty hela Arvidsjaurs socken utgöres endast af skogs-Lappar, och i Arieplog finnas äfven åtskilliga. De stå också på en oättre grad af cultur, än de öfriga, så att de bland Lappar ostridigt äro de bästa. Också synes mig deras lefnadssätt så lyckligt, att jag icke vet, om något annat lefnadssätt förtjenàr före

Lappmarken,

15.

träde, när man nämligen betraktar dem, som skola äta sitt bröd i sitt anletes svett och med bekymmer nära sig på jorden, såsom det heter; ty de, som få lefva på andras bekostnad och icke behöfva hafva någon särdeles möda för föda, eller omtanka, höra icke hit och det kan vara mycket ovisst, om deras lif ändå är lyckligare. Fattigdomen är i alla klasser ett besvärligt inhyseshjon och således äfven hos skogs-Lappen. Men här är fråga om en skogs-Lapp, som är behållen. Skalderna prisa herdalefnaden, jagt är ett nöje, till och med för Konungar, och mången känner säkert icke en nöjsammare sysselsättning än fiske. Alla tre förenade utgöra nu skogs-Lappens hela lif. Dessutom är han fri från fjell-Lappens vanliga hunda-lif, som på öppna fjellet måste kläda skott för allt slags oväder samt natt och dag oupphörligt sköta sina rehnar. Trädens lummiga grenar gifva honom intet skydd för regn och slask, och, när han kommer till kåtan, är han ändå illa nog skyddad. Han har intet ställe, der han kan hänga upp sina kläder att torka sådana finnas endast på höst-stället. Han kan till och med ibland icke få upp någon eld, ty på fjellen, der han vistas om sommaren, finnes intet annat bränsle än fjellriset (Betula Nana), och äfven på detta är tillgången knapp. Det är spädt och lågt som lyng (blåbärs- eller lingon-ris) och af regn så fuktigt, att det icke tar eld, utan ligger endast och ryker. I hela sin rustning, så våt han är, måste han vräka sig i kåtan. Det är förmodligen detta, som bannlyst all snygghet och ans i klädseln från honom. Han

[ocr errors]

« FöregåendeFortsätt »