Sidor som bilder
PDF

gen från rehnhjorden, så att den utan plåga af dem kan lägga sig till hvila samt idisla. En gång om dagen mjölkar man. En rehnko lärer svårligen gifva mera än på sin höjd en jumfru mjölk. Den är mycket fet, nästan som söt grädda, och man mägtar ej förtära rätt mycket deraf. Men den är ganska god: med hjortron eller lingon är den förträfflig. Den tempererar de sistnämndas syra så behagligt, att man ej vet, hvart det skarpa och kärfva deri tager vägen. Den användes dock mest till ost och är så ostrik, att, när man lägger löpe uti, alltsammans blir ost, och att man får nästan ingen vassla. Man kan nu lätt inse skälet dertill, att skogs-Lapparne hafva så många särskilda visten på så korta afstånd från hvarandra: det är nämligen, på det rehnarne ej må behöfva drifvas långt ifrån kåtan att beta och lida genom att gå långa sträckor, utan att få beta, emedan der blifvit utbetadt förut. De böra också ej hafva sin betesmark så långt ifrån vistet, emedan de flera gånger om dagen skola drifvas dit. Nu har man den förmånen med de många vistena, att man flyttar ifrån det ena till det andra, allt efter som det hinner att blifva utbetadt. Gerna äro vistena så valda, att de ligga vid någon sjö; då kan, i händelse man har tillräckligt folk, någon sysselsätta sig med fiske, medan han är ledig från bestyret med rehnarne. Vid medlet af Augusti, då det börjar blifva svalt i luften, och i synnerhet nätterna äro kyliga, då också den svåraste myggtiden är öfverstånden, så villja rehnarne ej mer hålla sig tillsamman, utan skingra sig, så snart tillfälle gif

[ocr errors][merged small]

ves, åt hvar sitt håll. Då är Lappen födsakad att släppa dem ur sytningen åter i vildan. Så har han åter ferier under 6 veckors tid, nämligen till inemot Michaeli. Under denna tiden sysselsätter han sig åter med fiske och jagt. Han sätter upp sina flakar – ett slags fällor, hvarunder man fångar skogsfogel – och far kring skogarna och skjuter fogel. Vid Michaeli, då brunnsttiden infaller, börjar skogs-Lappen åter att rehnar (vadset, påtsuet), såsom det heter, d. ä. gå och samla rehnarna. Det sker allt på samma sätt som förra gången. Sedan han nu fått sina rehnar tillsamman, behåller han dem i sin vård under hela vintern och flyttar på samma sätt som fjellLappen ner åt landet. Skogs-Lapparnes rehnar äro vanligen något större till vexten än fjell-Lapparnes; hvilket anses komma deraf, att de få gå i vildan en stor del af sommaren. Denna frihet gör, att de vexa och frodas bättre. Skogs-Lapparne äro till antal fjell-Lapparne

underlägsna. Dock finnas de till större eller mindre myckenhet i de flesta Lappmarker. I Piteå Lappmark äro de talrikast och torde der i antal gå upp emot fjell-Lapparne, ty hela Arvidsjaurs socken utgöres endast af skogs-Lappar, och i Arieplog finnas äfven åtskilliga. De stå också på en oättre grad af cultur, än de öfriga, så att de bland Lappar ostridigt äro de bästa. Också synes mig deras lefnadssätt så lyckligt, att jag ic

d ke vet, om något annat lefnadssätt förtjenar före

Lappmarken, 15.

[ocr errors]

* träde, när man nämligen betraktar dem, som skola äta sitt bröd i sitt anletes svett och med bekymmer nära sig på jorden, såsom det heter; ty de, som få lefva på andras bekostnad och icke behöfva hafva någon särdeles möda för föda, eller omtanka, höra icke hit – och det kan vara mycket ovisst, om deras lif ändå är lyckligare. Fattigdomen är i alla klasser ett besvärligt inhyseshjon och således äfven hos skogs-Lappen. Men här är fråga om en skogs-Lapp, som är behållen. Skalderna prisa herdalefnaden, jagt är ett nöje, till och med för Konungar, och mången känner säkert icke en nöjsammare sysselsättning än fiske. Alla tre förenade utgöra nu skogs-Lappens hela lif. Dessutom är han fri från fjell-Lappens vanliga hunda-lif, som på öppna fjellet måste kläda skott för allt slags oväder samt natt och dag oupphörligt sköta sina rehnar. Trädens lummiga grenar gifva honom intet skydd för regn och slask, och, när han kommer till kåtan, är han ändå illa nog skyddad. Han har intet ställe, der han kan hänga upp sina kläder att torka – sådana finnas endast på höst-stället. – Han kan till och med ibland icke få upp någon eld, ty på fjellen, der han vistas om sommaren, finnes intet annat bränsle än fjellriset (Betula Nana), och äfven på detta är tillgången knapp. Det är spädt och lågt som lyng (blåbärs- eller lingon-ris) och af regn så fuktigt, att det icke tar eld, utan ligger endast och ryker. I hela sin rustning, så våt han är, måste han vräka sig i kåtan. Det är förmodligen detta, som bannlyst all snygghet och ans i klädseln från honom. Han

kammar icke ut sitt hår, tvättar sig icke, har föga ombyteskläder; ohyran får fritt hålla quarter både i hufvud och kläderna. Fastän han kan vara rik, får han ändå ofta svälta, ty på de vida fjellen aflägsnas han ofta längre, än han hade ämnat, och kommer icke hem, så fort han beräknat. Att snygga till sig, när han skall till kyrka eller eljest främmande ställe, det bryr han sig alldeles icke om. Huru han ser ut, det qvittar honom lika. Och, fastän han på kyrkoplatsen kan taga på sig en högtidsdrägt, som är rätt dyrbar, såsom beskrifvet är, med silfverbälte och silfverkrage, så är det dock allt utan smak. Kolten är öfverhöljd med sopor och rehnshår, sedan han sist hade den och låg tumlande någonstädes i fyllan; ty, att putsa den och damma upp den något, det besvärar han sig icke med. Sådan är fjell-Lappen, i synnerhet i de nordligare Lappmarkerna. Vintertiden är hans bästa period, ty då är han i skogslandet och derigenom icke exponerad för det obehagligaste ovädret. Då kan han ock, i händelse han har tvänne skinnpelsar, hänga ut en i sönder att låta ohyran frysa ihjäl, och, om det är fredligt för vargar, kan han lefva rätt tranquilt, d. ä. ligga och sofva i kåtan både natt och dag, koka och äta: han behöfver blott då och då gå att se efter sina rehnar. Kött är hans första och sista föda, ofta hans enda och hans allt. Det finnes många fjell-Lappar, som icke ens om sommaren kunna mjölka sina rehnar. Skogs-Lappen deremot kan, medan hans barn eller tjenstehjon gå i vall med rehnarna i de närbelägna nejderna, sjelf med sin hustru fara ut på sjön, som ligger vid kåtan, och fiska, och, när han hör skällorna närma sig med sitt ljud till, vistet, begifver också han sig dit med sin fångst. Då springa barnen nyfikna till stranden att se, huru mycket han fått, samt taga och rensa fisken. Inan man slutat att mjölka rehnarna, är också fisken kokad. På hösten fås ännu dertill fogel. Man plockar bär att blanda i rehnmjölken. Färsk fisk och fogel samt rehnmjölk med bär äro delicata saker, men föda, som icke är att förakta. Bättre och mer välsmakande anrättningar fås sällan på de bästa bord. För regn och oväder är han lika väl skyddad, som Svensken i sin stuga. Blir han våt, så byter han om och hänger kläderna under gällen, eller ock på stänger i sjelfva kåtan att torka. Hvarhelst han vandrar i sina välkända skogar, har han icke långt till ett hemvist, dit han kan begifva sig, om det så behöfves. Det är också ett visst behag, som ej kan beskrifvas, förenadt med den der omvexlingen af vistelseort: nyheten eger för menniskonaturen en underbar tjusningskraft. Det enformiga är tröttsamt. Sedan ögat och sinnet blifvit mättade af omgifningarna vid ett viste, får man likasom nytt lif på det andra. Man mötes vid ankomsten af förflutna minnen, likasom af vänliga penater, och välkända kullar, sjöar och lunder emottaga såsom oförändrade vänner. Många hafva säkert erfarit, hvilken glad känsla det är, då man efter en tids frånvaro återkommer till en ort, der man vistats, haft trefnad och ännu eger gamla vänner: de skola säkert inse, att jag har rätt

« FöregåendeFortsätt »