Sidor som bilder
PDF

i hvad jag här sagt. Också hör man ofta de ankommande vid anblicken af vistet utgjuta sina känslor i någon af de enkla, för skogens echo så väl passande, Lapska melodierna, om hvilka redan något förut är ordadt; i synnerhet inträffar

det, när den ankommande är ensam. Skogs-Lap

pen iakttager också i hela sitt väsende mycken snygghet. Han tvättar sig ofta, kammar håret: qvinnorna fläta det i tvänne flätor. Kärlena tvät

tas och hållas snygga – fjell-Lappen slickar van

ligen med tungan eller fingret sin skål eller sitt tråg, och sedan kastar han det afsides, tills han nästa gång behöfver det; derföre äro också hans kärl kolsvarta. När skogs-Lappen skall fara till kyrkan, då i synnerhet putsar han sig och snyggar till sig. Han prålar mindre med silfverprydna

der än fjell-Lappen; men hans kläder sitta nätt på

kroppen samt äro snygga och rena. Han har också vanligen mindre talrik rehnhjord än den andra, men deremot mera lösören, hvaribland koppar är den hufvudsakligaste artikeln: en skogs-Lapp har ofta en hel mängd koppar-kitlar. På kyrkoplatsen hafva skogs-Lapparne, såsom redan är nämndt, egna kåtar. De hafva der ock nödtorftiga kokkärl (kittel, stekpanna) och trä-kärl, då fjell-Lapparne deremot koka, hvar de kunna komma åt i kyrkobystugorna: när en af dem fått låna en gryta att koka med och deri laggt sitt kok-kött, och en annan sedan kommer och får se grytan på spiseln, så lägger han också dit sitt, och så den ena efter den andra, så att grytan blir snart full. Man måste förundra sig, huru de sedan kunna åtskilja

[ocr errors]
[ocr errors]

i

[ocr errors]

- en hvar sitt köttstycke, när det bär åstad att ta

ga upp och äta; men jag har dock aldrig sett mågot missförstånd härvid. Om vintern, då skogsTapparne lika med fjell-Lapparne bo i tält (valmars-kåtar) och flytta ner på landet (Vesterbotten), är likväl så stor skilnad, att, när man kommer till ett kåta-ställe, så kan man strax se,

om det varit en fjell-Lapp eller en skogs-Lapp,

som der haft sin kåta. Den förra slår upp sitt
tält, som han kommer, på snön och bryter endast
ris, som han lägger öfver den, och sedan rehns-
hudar der ofvanpå. Men skogs-Lappen skottar
först bort snön från marken, der han ämnar slå
upp tält, väljer local med mera omtanka och bre-
der ut mera ris på marken. ”Här har en Öfverbo
legat”, säger han strax, när han får se kåta-stäl-
let, der en fjell-Lapp haft sitt tillhåll. Öfverboer
(Pajilj, Pajilaha) kallas fjell-Lapparne utafskogs-
Lapparne, i anseende till deras vistelse högre upp
åt fjellen, och de sednare åter kallas af de förra
Österboer, Öster-Lappar (Lullilaha), äfvenledes med
afseende på localen. Den beskrifning, jag här gifvit
på skogs-Lappar, är hufvudsakligen med afseende på
Arvidsjaurs-Lapparne, som också äro de talrikaste
af denna klass. Skogs-Lapparne i Arieplog hafva
också till större delen sin härkomst från Arvids-
jaur. I Jockmock och Gellivare finnes ock ett an-
tal skogs-Lappar; i Lycksele och Åsele Lappmar-
ker finnes någon enda; huru det är i Torneå Lapp-
mark, är mig obekant.
Lapparnes antal är ganska ringa. Hela natio-
nen, så vidt den lyder under Sveriges krona, upp-

stiger troligen icke till 4000 personer. Deraf äro ej fullt 300 personer i Åsele Lappmark, omkring 400 i Lycksele Lappmark, 500 i Arvidsjaur och 600 i Arieplog. Således finnes i de Lappmarker, som lyda under Vesterbottens län, ej fullt 2000. Sannolikt öfverstiger summan af dem, som befinnas i Jämtlands Lappmark samt Jockmock, Gellivare, Juckasjervi och Karesuando icke detta antal. De sista Lappar i Jämtland lära vara i oviken. Det är endast ett Lapp-pastorat i denna province, nämligen Fölinge, hvilket blifvit inrättadt 1746. Jag har eljest så liten kännedom om Jämtlands-Lapparne och alla deras förhållanden, att jag icke kan meddela derom några uppgifter. Så mycket lärer dock vara säkert, att de inhemta sin Christendom på Svenska språket. Man har eljest i vår Lappmark inga förmånliga begrepp om denna terra incognita. Man tror, att Jämtlands-Lapparne äro bland de nomadiska de sämsta både till Christendom och lefverne. Der skall vara ett icke vänskapligt förhållande mellan dem och de Svenska, hvarföre det ock någon gång, och icke långt tillbaka, skall hafva händt, att ett helt hushåll Svenskar af Lapparne blifvit mördadt. Det torde vara ovisst, hurudant de Svenska böndernas eller nybyggarnes förhållande derstädes är mot Lapparne. Att de hysa förakt för dem, tager jag för afgjordt. Kanske uppföra de sig ock våldsamt, orättvist och bedrägligt mot dem, såsom ett förhatligt slägte. Deraf kan naturligtvis icke godt blifva utaf. Man torde finna underligt, att den ena delen af Lappmarken är för den andra så alldeles

obekant. Men man måste besinna, att mellan Jämtlands Lappmark och de öfriga alls ingen communication finnes. Jämtland tillhörde ockfordom ett annat rike, och öfver den ödsliga skogen höra vi inga nyheter från detta för oss främmande land. Hvad vi derifrån skola få höra, det går öfver Hernösand eller Stockholm. Eljest gör man sig i allmänhet ett mycket oredigt begrepp om Lappmarken, då man anser den såsom en enda sammanhängande province, och att allt, som rör Lappmarken, rör hela Lappmarken. Jag har hört personer, som trott, att Gellivare jernverk skulle hafva stort inflytande på landet i allmänhet och hjelpa upp culturen, och att, hvad som i Lappmarken vidtages, det borde i någon mån beräknas på bruksrörelsen. Men hela den del af Lappmarken, som lyder under Vesterbottens län, har med Gellivare lika liten beröring som Småland eller Vestergötland med Dannemora. Afståndet är fullt ut lika stort, och communicationen platt ingen. –Man känner i Åsele ej mera om Gellivare än om Spetsbergen – väl mindre, ty om Spetsbergen kunna Lapparne i Norrige få höra något tal. – Men namnet Gellivare har allmogen i Åsele aldrig hört, så framt ej från Stockholm. Det är också från Åsele till Gellivare ungefärligen lika långt som från Stockholm till Ystad: åtminstone blir vägen längre, om man vill göra en resa mellan de båda ställena. I Arieplog har man aldrig hört talas om Karesuando, så att, när min bror skulle flytta dit, himlade sig Arieplogs Lapparne deröfver, nästan sam öfver enBlåkullafärd till verldsens ända. Juckasjervi, som dock är närmare beläget, har någon enda äldre person bland de nordligare Arieplogs-Lapparne hört ett dunkelt rykte om, under namn af Tjåckeris. Och likväl ligger Arieplog i medelpunkten af Lappmarken, så att derifrån åtminstone är närmare till någon af de ytterst belägna socknarna än mellan dessa inbördes. Skulle nu någon undra öfver detta, så måste han besinna, att Lappmarken till vidden utgör nära en tredjedel af Sveriges rike, att dess communication går längs efter vattendragen i öster och vester, men icke tvärs öfver de redan beskrifna fjellryggarna och de från dem sedan fortsatta skogsåsarna. Dock är nu mer inom de Lappmarker, som tillhöra Vesterbottens län, communicationen äfven på tvären temligen liflig. Det är ingen sammanhängande ås, som skiljer Lycksele Lappmark från Piteå Lappmark. Från Åsele är deremot Lycksele Lappmark skiljd genom Stöttings-fjellet; men den tilltagande culturen har häröfver öppnat en någorlunda liflig communication. Men imellan Piteå och Luleå Lappmark är ingen communication. Väl kunna underrättelser någon gång gå mellan Jockmock och Arieplog vintertiden, genom några Arieplogs-Lappar, som på vintern hafva sitt tillhåll i trakterna af Nausta, ett nybygge inom Jockmocks socken; men någon annan eller omedelbar communication är här icke, utan, om man skall resa från Arieplog till Jockmock, måste man först begifva sig ner till Piteå, derifrån till Luleå och så först upp till Jockmock, hvilket gör omkring 36 mil, ehuru från Arieplog till Jockmock den genaste vägen endast är omkring 12 mil. Också kan man fara den

« FöregåendeFortsätt »