kammar icke ut sitt hår, tvättar sig icke, har föga ombyteskläder; ohyran får fritt hålla quarter både i hufvud och kläderna. Fastän han kan vara rik, får han ändå ofta svälta, ty på de vida fjellen aflägsnas han ofta längre, än han hade ämnat, och kommer icke hem, så fort han beräknat. Att snygga till sig, när han skall till kyrka eller eljest främmande ställe, det bryr han sig alldeles icke om. Huru han ser ut, det qvittar honom lika. Och, fastän han på kyrkoplatsen kan taga på sig en högtidsdrägt, som är rätt dyrbar, såsom beskrifvet är, med silfverbälte och silfverkrage, så är det dock allt utan smak. Kolten är öfverhöljd med sopor och rehnshår, sedan han sist hade den och låg tumlande någonstädes i fyllan; ty, att putsa den och damma upp den något, det besvärar han sig icke med. Sådan är fjell-Lappen, i synnerhet i de nordligare Lappmarkerna. Vintertiden är hans bästa period, ty då är han i skogslandet och derigenom icke exponerad för det obehagligaste ovädret. Då kan han ock, i händelse han har tvänne skinnpelsar, hänga ut en i sönder att låta ohyran frysa ihjäl, och, om det är fredligt för vargar, kan han lefva rätt tranquilt, d. ä. ligga och sofva i kåtan både natt och dag, koka och äta: han behöfver blott då och då gå att se efter sina rehnar. Kött är hans första och sista föda, ofta hans enda och hans allt. Det finnes många fjell-Lappar, som icke ens om sommaren kunna mjölka sina rehnar. Skogs-Lappen deremot kan, medan hans barn eller tjenstehjon gå i vall med rehnarna i de närbelägna nejderna, sjelf med sin

hustru fara ut på sjön, som ligger vid kåtan, och fiska, och, när han hör skällorna närma sig med sitt ljud till, vistet, begifver också han sig

springa barnen nyfikna

dit med sin fångst. Då till stranden att se, huru mycket han fått, samt taga och rensa fisken. Inan man slutát att mjölka rehnarna, är också fisken kokad. På hösten fås ännu dertill fogel. Man plockar bär att blanda i rehnmjölken. Färsk fisk och fogel samt rehnmjölk med bär äro delicata saker; sen föda, som icke är att förakta. Bättre och mer välsmakande anrättningar fås sällan på de bästa bord. För regn och oväder är han lika väleskyddad, som Svensken i sin stuga. Blir han våt, så byter han om och hänger kläderna under gällen, eller ock på stänger i sjelfva kåtan att torka. Hvarhelst han vandrar i sina välkända skogar, har han icke långt till ett hemvist, dit han kan begifva sig, om det så behöfves. Det är också ett visst behag, som ej kan beskrifvas, förenadt med den der omvexlingen af vistelseort: nyheten eger för menniskonaturen en underbar tjusningskraft. enformiga är tröttsamt. Sedan ögat och sinnet blifvit mättade af omgifningarna vid ett viste, får man likasom nytt lif på det andra. Man mötes vid ankomsten af förflutna minnen, likasom af vänliga penater, och välkända kullar, sjöar och lunder emottaga såsom oförändrade vänner. Många hafva säkert erfarit, hvilken glad känsla det är, då man efter en tids frånvaro återkommer till en ort, der man vistats, haft trefnad och ännu eger gamla vänner: de skola säkert inse, att jag har rätt

Det

i hvad jag här sagt. Också hör man ofta de ankommande vid anblicken af vistet utgjuta sina känslor i någon af de enkla, för skogens echo så väl passande, Lapska melodierna, om hvilka redan något förut är ordadt; i synnerhet inträffar det, när den ankommande är ensam. Skogs-Lappen iakttager också i hela sitt väsende mycken snygghet. Han tvättar sig ofta, kammar håret: qvinnorna fläta det i tvänne flätor. Kärlena tvättas och hållas snygga fjell-Lappen slickar vanligen med tungan eller fingret sin skål eller sitt tråg, och sedan kastar han det afsides, tills han nästa gång behöfver det; derföre äro också hans kärl kolsvarta. När skogs-Lappen skall fara till kyrkan, då i synnerhet putsar han sig och snyggar till sig. Han prålar mindre med silfverprydnader än fjell-Lappen; men hans kläder sitta nätt på kroppen samt äro snygga och rena. Han har också vanligen mindre talrik rehnhjord än den andra, men deremot mera lösören, hvaribland koppar är den hufvudsakligaste artikeln: en skogs-Lapp har ofta en hel mängd koppar-kitlar. På kyrkoplatsen hafva skogs-Lapparne, såsom redan är nämndt, egna kåtar. De hafva der ock nödtorftiga kokkärl (kittel, stekpanna) och trä-kärl, då fjell-Lapparne deremot koka, hvar de kunna komma åt i kyr-、 kobystugorna: när en af dem fått låna en gryta att koka med och deri laggt sitt kok-kött, och en annan sedan kommer och får se grytan på spiseln, så lägger han också dit sitt, och så den ena efter den andra, så att grytan blir snart full. Man måste förundra sig, huru de sedan kunna åtskilja

en hvar sitt köttstycke, när det bär åstad att taga upp och äta; men jag har dock aldrig sett något missförstånd härvid. Om vintern, då skogsLapparne lika med fjell-Lapparne bo i tält (valmars-kåtar) och flytta ner på landet (Vesterbotten), är likväl så stor skilnad, att, när man kommer till ett kåta-ställe, så kan man strax se, om det varit en fjell-Lapp eller en skogs-Lapp, som der haft sin kåta. Den förra slår upp sitt tält, som han kommer, på snön och bryter endast ris, som han lägger öfver den, och sedan rehnshudar der ofvanpå. Men skogs-Lappen skottar först bort snön från marken, der han ämnar slå upp tält, väljer local med mera omtanka och breder ut mera ris på marken. "Här har en Öfverbo legat", säger han strax, när han får se kåta-stället, der en fjell-Lapp haft sitt tillhåll. Öfverboer (Pajilij, Pajilaha) kallas fjell-Lapparne utaf skogsLapparne, i anseende till deras vistelse högre upp åt fjellen, och de sednare åter kallas af de förra Österboer, Öster-Lappar (Lullilaha), äfvenledes med afseende på localen. Den beskrifning, jag här gifvit på skogs-Lappar, är hufvudsakligen med afseende på Arvidsjaurs-Lapparne, som också äro de talrikaste af denna klass. Skogs-Lapparne i Arieplog hafva också till större delen sin härkomst från Arvidsjaur. I Jockmock och Gellivare finnes ock ett antal skogs-Lappar; i Lycksele och Åsele Lappmarker finnes någon enda; huru det är i Torneå Lappmark, är mig obekant.

Lapparnes antal är ganska ringa. Hela nationen, så vidt den lyder under Sveriges krona, upp

Deraf ä

stiger troligen icke till 4000 personer. ro ej fullt 300 personer i Åsele Lappmark, omkring 400 i Lycksele Lappmark, 500 i Arvidsjaur och 600 i Arieplog. Således finnes i de Lappmarker, som lyda under Vesterbottens län, ej fullt 2000. Sannolikt öfverstiger summan af dem, som befinnas i Jämtlands Lappmark samt Jockmock, Gellivare, Juckasjervi och Karesuando icke detta antal. De sista Lappar i Jämtland lära vara i Oviken. Det är endast ett Lapp-pastorat i denna province, nämligen Fölinge, hvilket blifvit inrättadt 1746. Jag har eljest så liten kännedom om Jämtlands-Lapparne och alla deras förhållanden, att jag icke kan meddela derom några uppgifter. Så mycket lärer dock vara säkert, att de inhemta sin Christendom på Svenska språket. Man har eljest i vår Lappmark inga förmånliga begrepp om denna terra incognita. Man tror, att Jämtlands-Lapparne äro bland de nomadiska de sämsta både till Christendom och lefverne. Der skall vara ett icke vänskapligt förhållande mellan dem och de Svenska, hvarföre det ock någon gång, och icke långt tillbaka, skall hafva händt, att ett helt hushåll Svenskar af Lapparne blifvit mördadt. Det torde vara ovisst, hurudant de Svenska böndernas eller nybyggarnes förhållande derstädes är mot Lapparne. Att de hysa förakt för dem, tager jag för afgjordt. Kanske uppföra de sig ock våldsamt, orättvist och bedrägligt mot dem, såsom ett förhatligt slägte. Deraf kan naturligtvis icke godt blifva utaf. Man torde finna underligt, att den ena delen af Lappmarken är för den andra så alldeles