obekant. Men man måste besinna, att mellan Jämtlands Lappmark och de öfriga alls ingen communication finnes. Jämtland tillhörde ock fordom ett annat rike, och öfver den ödsliga skogen höra vi inga nyheter från detta för oss främmande land. Hvad vi derifrån skola få höra, det går öfver Hernösand eller, Stockholm. Eljest gör man sig i allmänhet ett mycket oredigt begrepp om Lappmarken, då man anser den såsom en enda sammanhängande province, och att allt, som rör Lappmarken, rör hela Lappmarken. Jag har hört personer, som trott, att Gellivare jernverk skulle hafva stort inflytande på landet i allmänhet och hjelpa upp culturen, och att, hvad som i Lappmarken vidtages, det borde i någon mån beräknas på bruksrörelsen. Men hela den del af Lappmarken, som lyder under Vesterbottens län, har med Gellivare lika liten beröring som Småland eller Vestergötland med Dannemora. Afståndet är fullt ut lika stort, och communicationen platt ingen. Man känner i Åsele ej mera om Gellivare än om Spetsbergen väl mindre, ty om Spetsbergen kunna Lapparne i Norrige få höra något tal. Men namnet Gellivare har allmogen i Åsele aldrig hört, så framt ej från Stockholm. Det är också från Åsele till Gellivare ungefärligen lika långt som från Stockholm till Ystad: åtminstone blir vägen längre, om man vill göra en resa mellan de båda ställena. I Arieplog har man aldrig hört talas om Karesuando, så att, när min bror skulle flytta dit, himlade sig Arieplogs Lapparne deröfver, nästan som öfver enBlåkullafärd till verldsens ända. Juckasjervi,

som dock är närmare beläget, har någon enda äldre person bland de nordligare Arieplógs-Lapparne hört ett dunkelt rykte om, under namn af Tjåckeris. Och likväl ligger Arieplog i medelpunkten af Lappmarken, så att derifrån åtminstone är närmare till någon af de ytterst belägna socknarna än mellan dessa inbördes. Skulle nu någon undra öfver detta, så måste han besinna, att Lappmarken till vidden utgör nära en tredjedel af Sveriges rike, att dess communication går längs efter vattendragen i öster och vester, men icke tvärs öfver de redan beskrifna fjellryggarna och de från dem sedan fortsatta skogsåsarna. Dock är nu mer inom de Lappmarker, som tillhöra Vesterbottens län, communicationen äfven på tvären temligen liflig. Det är ingen sammanhängande ås, som skiljer Lycksele Lappmark från Piteå Lappmark. Från Åsele är deremot Lycksele Lappmark skiljd genom Stöttings-fjellet; men den tilltagande culturen har häröfver öppnat en någorlunda liflig communication. Men imellan Piteå och Luleå Lappmark är ingen communication. Väl kunna underrättelser någon gång gå mellan Jockmock och Arieplog vintertiden, genom några Arieplogs-Lappar, som på vintern hafva sitt tillhåll i trakterna af Nausta, ett nybygge inom Jockmocks socken; men någon annan eller omedelbar communication är här icke, utan, om man skall resa från Arieplog till Jockmock, måste man först begifva sig ner till Piteå, derifrån till Luleå och så först upp till Jockmock, hvilket gör omkring 36 mil, ehuru från Arieplog till Jockmock den genaste vägen endast är omkring 12 mil. Också kan man fara den

234

na, om man är van och härdig att ligga under bar himmel vinternatten. Dock låter sig en sådan färd göras endast marknadstiden, då man kan få rehnskjuts. Men den, som kan taga säcken på ryggen och stafven i hand samt hittar öfver den ödsliga skogen, han hindras icke af något, och på detta sätt kommer man, hvart man behagar. På samma sätt kommer man också till Qvickjock, endast med den skilnad, att här är fjell att fara öfver, men till Jockmock endast skog. Man ser således, att man i Lappmarken icke har blott en, utan flera provincer, och att det således icke är underligt, om man ej i dess ena ända vet, huru det står till och hvad som passerar i dess andra.

I Åsele Lappmark äro nu fyra pastorater, nämligen: Åsele, Fredrika, Dorothea och Wilhel mina. De tre sistnämnda gifva redan genom sina namn tillkänna tiden för sitt ursprung. I slutet af Carl XI:s regering var ännu Åsele en capellförsamling under Anundsjö i Ångermanland; vid slutet af 1700:talet var det ännu blott ett pastorat, hvaraf man kan se, i hvilken scala dess progression skett. Mest utmärker sig härutinan Wilhelmina, som omkring 1790 hade vid pass 20 nybyggen, men nu 146. Ännu inom detta sista quinquennium hafva der 33 sådana blifvit anlaggda. Detta lärer vara något, som kan mäta sig med förhållandet i den Nya Verlden; inom den gamla lärer dess like ej kunna framställas. Folkmängden uppgår till inemot 4000, deraf icke fullt 300 äro Lappar. Dessa kunna nu mer allesamman tala Svenska, ehuru något tillbråkad, och förstå

detsamma. Enligt min tanka kunde det icke vara olämpligt, att äfven låta dem inhemta sin Christendoms-kunskap på Svenska. Detta synes ock kunna utan stor svårighet låta sig göra, enär de i alla fall ej kunna lära den af sina föräldrar, utan någon undervisningsanstalt måste fiunas. Man vore då ifrån den stora olägenhet, som förorsakas deraf, att tvänne språk här skola behöfvas. Sedan den Svenska folkmängden blifvit mer än tolfdubbelt större, synes det olämpligt, att Lapska språket skall vara absolut afgörande i frågan om tillsättande af presterskapet i församlingarna. Jag kan ej inse någon förlust för verlden, om ock detta språk alldeles ginge ut. Ville någon philolog roa sig med dess studium, så egde han ändå tillfälle dertill af de för handen varande religionsböckerna; men, vill han ej dermed vara belåten, är man dock ej förbunden att för en så problematisk vurm ännu i århundraden, så vidt verlden står och nationen ej dör ut, vidmagthålla denna aftynande dverg-björk. Dock måste man härvid icke förhasta sig. Man hade fordom försökt införa Svenska språket hos Lapparne, i det man lät dem läsa sin Christendom på Svenska; men följden blef den, att de ingen Christendom lärde eller förstodo, utan, när de varit några år borta från scholan, hade de glömt alltsammans. Orsaken härtill var den, att ingen Lapp' ännu den tiden förstod något Svenska, och den inhemtade Christendomskunskapen kunde således icke vidmagthållas. Men nu mer, sedan Svenska språket infört sig sjelft, bör också Christendomen följa med, der

i

n

detta skett. Deremot bör man i de församlingár, der Svenska icke förstås, icke heller söka lära folket Christendomen på Svenska. Allt bör haf, P va sin naturliga gång. I alla fall, om ock Svenska införes uti Christendoms-undervisningen Åsele, bör dock den närvarande generationen af Lappar derstädes betjenas på Lapska. De kunna väl förstå Svenska hvardagsspråket, men af en Svensk predikan hafva de ringa uppbyggelse. De flesta Lappar uti Åsele Lappmark äro i Wilhelmina, som ligger längst i vester åt fjellen till. I de tre öfriga församlingarna äro nästan inga rigtiga Lappar, åtminstone upptagna i tabellen; men de fara der förbi om vintern och uppehålla sig sedan till största delen uti socknarne i Ångermanland, i synnerhet Anundsjö, Björná o. *. V. Stundom komma de äfven här ända ner till hafvet, ja till och med långt in i socknarna af södra Ångermanland. Lapp-tionden är delad mellan pastorerna i Wilhelmina, Åsele och Fredrika

pastor i Dorothea lärer, icke hafva någon andel. I de flesta Lappmarker äro, utom de ordinaira kyrkorna, bönehus längre upp under fjellen, dit presterskapet reser 1 eller 2 gånger midt i sommaren och predikar för Lapparne. Det är andra och tredje Bönedagen, som sålunda firas. Dessa bönehus stå eljest öde under hela året. Ett sådant ödestående bönehus är här i Åsele Lappmark Fatmomack eller Fatmomocke, dit pastor i Wilhelmina reser. Orsaken till denna ganska nyttiga inrättning är den, att Lapparue, under den tid de vistas längst upp i fjellen, omöjligen kunna kam