ma till den rätta kyrkan, dit de kunna hafva hela 20 mil. Således passar det sig bättre, att presten far till dem. I Lycksele Lappmark äro nu tre pastorater, Lycksele, Sorsele och Stensele. Det var ändå till 1820 ett pastorat. Sorsele har ändå ifrån medlet af 1600:talet haft kyrka; men den Svenska culturen har först i sednare tidèr börjat der göra framsteg, hvarföre det ock vid nyssnämnda tid blifvit eget pastorat. Stensele deremot är en helt ny församling. Lapparne i denna Lappmark räknas till de sistnämnda socknarna; men pastor i Lycksele skall dock hafva andel uti tionden. Dessa Lappar flytta om vintern ner till de sydligare delarna af Vesterbotten, såsom Bjurholm, Nordmaling, Umeå, Degerforss, Bygdeå o. s. v. Äfven här har Svenska språket börjat få insteg, hvarföre det väl kunde förtjena begrundas, om icke äfven här snart en början kunde göras att meddela Christendomsundervisningen på detta språk. Bönehus uppe i fjellen äro Allesnöle, som besökes af pastor i Sorsele, och Tärna, som besökes af pastor i Stensele. I Piteå Lappmark äro Arjeplog och Arvidsjaur, om hvilka redan något är anfördt, och mera framdeles kommer att anföras. I Luleå Lappmark äro tvänne pastorater, Jockmock och Gellivare. Här är Lapparnes antal betydligt, och Lapska språket herrskande. Under Jockmock hörer Qvickjock såsom capellförsamling. Der bor en comminister. Afståndet mellan kyrkorna är 13 mil. Upp i fjellet är ett bö-. nehus vid Alkavare, dit comminister i Qvickjock årligen reser en gång midt i sommaren. Lappar

ne i denna Lappmark flytta om vintern ner åt Luleå och Råneå, men uppehålla sig ock till en del i de stora skogarna inom sjelfva Lappmarken. I Torneå Lappmark äro också tvänne pastorater, Juckasjerfvi och Karesuando. Här har Finska språket öfverhanden, och endast detta nyttjas i Christendomsundervisningen. Af det nu anförda finner man, att i de Lappmarker, som höra under Sverige, 14 pastorater finnas, och att fjell-Lapparne endast om våren och hösten befinnas inom socknarnas egentliga områden, men om sommaren upp i fjellen och om vintern nere i Vesterbotten. Tiden för de omnämnda kyrkornas uppkomst och Christendomens införande samt med ett ord allt, som tillhör Lappmarkens historia och archæologi, vill jag uppskjuta till en annan gång.

Sedan jag gjort ifrån mig allt, hvad jag hade att beställa i Piteå, begaf jag mig den 6 Mars på vägen uppåt Lappmarken tillbaka. Jag förde då med mig ett tungt lass, bestående af trenne tunnor spannmål samt åtskilliga andra saker. Jag hade tillika med mig den redan nämnda gossen, min brorsson. Han fick åka på lasset; sjelf gick jag som skjutsbonde. Några Arieplogs-boer, som hade följt med efter marknaden ner till Piteå och skjutsat lass eller egna varor, varnade mig väl vid sin återresa att ej stadna qvar ensam efter alla andra, utan följa med sällskapet; men jag gaf ej akt häruppå. Vägen var god, när jag hade rest utföre, och jag kom icke ihog, huru snart detta` kunde förändra sig i dessa orter. Jag hade uppehållit mig för länge i Uppland, der man om vin

tern saknar slädföre af brist på snö, och der det förra är nästan liktydigt med det sednare. Jag hade glömt Lappmarken, der föret blir mehnligt genom alltför mycken snö. Också hade under detta år högst ringa snö fallit, så att man vid Jul och Nyårstiden ännu på sina ställen hade svårt att köra, i anseende till "slamrigt" före eller väglag. Ordet, slamrigt kommer af slamra, bullra, och det lig ger häri en harmonia imitativa. När det är litet snö, och man kör öfver obanade vägar, der tufvor, stenar och stubbar äro, så slänges och skakas färdskrindan häraf, hvarigenom det slammer uppkommer, som gifvit anledning att kalla väglaget slamrigt, när det är litet snö. Ända hittills hade nederbörden varit ringa, och jag kom ej ihog hvad som hända kunde; man måste af erfarenhet inhemta visdom. Redan, inan jag for från Piteå, började det att snöga; det aktade jag föga. Jag körde och kom den dagen till Kalamark, en by, belägen 2 - och en half mil från Piteå; här blef jag öfver natten. Följande dagen begaf jag mig åstad att fortsätta resan, och, som jag på nerfarten, då jag var i stort sällskap och körde friskt, icke hade så noga gifvit akt på, om några bivägar funnos, så förfrågade jag mig derom. Man sade mig, att det väl icke gåfves några sådana; men, i händelse jag skulle komma åt något vägaskel (vägaskilje, skiljeväg), så skulle jag hålla till höger. Saken var den, att de icke så noga kundé påminna sig, om man på något ställe tagit af vägen, för att köra efter ved eller hö, och detta spår möjligen kunde vara öppet och förvilla mig, såsom obekant. Och, som de erinrade sig någon

äng till venster ifrån vägen, dit till och med nu på morgonen någon ifrån byn begifvit sig, att hemta ett lass hö, så varnade de mig, att ej följa den vägen. Det är att märka, att vägarne här, der man aldrig plogar, äro lika stora, om det bär till en hölada, eller om det är den allmänna farvägen; det beror endast på, hvilkendera som är mera körd, och det kan oftast hövägen vara, i synnerhet vid de tider, då intet folk just passerar. Det snöade nu starkt och hade i allmänhet snöat ganska betydligt här uppåt landet, medan jag hade varit i Piteå. Jag begaf mig på vägen; men, när jag hade kört vid pass en mil, så kom jag till en skiljeväg. Härvid kom jag väl ihog den varning, jag fått, att hålla till höger; men den vägen tycktes mig vara för litet körd och för länge sedan, så att jag tvekade. Dock ljudde den der förmaningen allt jemnt i mina öron, och jag visste icke, hvad jag skulle göra. Jag gaf hästen litet hö att äta, medan jag skulle öfverlägga; men, som det var en sak, hvilken ej kunde afgöras genom förnuftet, så beslöt jag att öfverlemna den åt slumpen och kastade lott. Denna utväg kan väl synas löjlig; men, när bevekelsegrunderna å ena sidan ej öfverväga bevekelsegrunderna å den andra, så gör det genom lotten fällda utslaget slut på tvekandet, hvarigenom man åtminstone undgår åsnans öde, som dog af svält mellan tvänne hötappar, emedan hon icke kunde besluta sig, hvilkendera hon först skulle gripa sig an med. Jag har mer än en gång begagnat detta, och det är ej förutan, att en viss förtröstan på Försynens skickelse legat härunder.

så

Vanligen har jag ock följt lottens utsago, och jag kan ej påminna mig, att det slagit felt. Men denna gången var jag likväl så tvekande, att, ehuru lotten anvisade att köra den vägen, som gick till venster, jag ej kunde slita mig från mitt tvifvel, utan tänkte: det kunde väl icke vara utan orsak, att de förmanade mig hålla till höger, och derpå valde jag den vägen, ehuru dålig han var och svår att färdas i anseende till djup snö. Nu såg jag, att det icke skulle blifva så lätt att komma hem. Jag körde under fortfarande tvekan och bekymmer framåt, och vägen tycktes blifva allt sämre och sämre; på slätten var han alldeles tillyrd, att jag ej ens kunde upptäcka, hvart det bar. Då uppstodo nya tvifvel, och jag kunde ej föreställa mig, att den väg, som var så god, när jag sist passerade den, under tiden hade kunnat blifva så dålig. Jag tog nu skarskidor, som jag medförde, på foten, lät hästen stadna med lasset och gossen (Johannes) samt begaf mig att se efter, hvart den andra vägen möjligen kunde leda. I händelse den går till en hölada, torde denna icke vara så långt borta, tänkte jag; jag vill gå och förvissa mig om saken. Så rännde jag åstad; men, som skiljevägarne gingo ut i en spetsvinkel, så tyckte jag det vara onödigt att ränna tillbaka till den punkten, utan tog tvärt af ifrån vägen och trodde mig på detta sätt genast och directe komma på den andra. När jag nu rännt någon stund, kom jag ock på en väg, som jag förmodade vara

Lappmarken,

16.