Sidor som bilder
PDF

na, om man är van och härdig att ligga under bar himmel vinternatten. Dock låter sig en sådan färd göras endast marknadstiden, då han kan få rehnskjuts. Men den, som kan taga säcken på ryggen och stafven i hand samt hittar öfver den ödsliga skogen, han hindras icke af något, och på detta sätt kommer man, hvart man behagar. På samma sätt kommer man också till Qvickjock, endast med den skilnad, att här är fjell att fara öfver, men till Jockmock endast skog. Man ser således, att man i Lappmarken icke har blott en, utan flera provincer, och att det således icke är underligt, om man ej i dess ena ända vet, huru det

står till och hvad som passerar i dess andra. I Åsele Lappmark äro nu fyra pastorater, nämligen: Åsele, Fredrika, Dorothea och Wilhelmina. De tre sistnämnda gifva redan genom sina namn tillkänna tiden för sitt ursprung. I slutet af Carl XI:s regering var ännu Åsele en capellförsamling under Anundsjö i Ångermanland; vid slutet af 1700:talet var det ännu blott ett pasto– rat, hvaraf man kan se, i hvilken scala dess progression skett. Mest utmärker sig härutinan Wikhelmina, som omkring 1790 hade vid pass 20 nybyggen, men nu 146. Ännu inom detta sista quinquennium hafva der 33 sådana blifvit anlaggda. Detta lärer vara något, som kan mäta sig med förhållandet i den Nya Verlden; inom den gamla lärer dess like ej kunna framställas. Folkmängden uppgår till inemot 4000, deraf icke fullt 300 äro Lappar. Dessa kunna nu mer allesamman tala Svenska, ehuru något tillbråkad, och förstå

detsamma. Enligt min tanka kunde det icke vara olämpligt, att äfven låta dem inhemta sin Christendoms-kunskap på Svenska. Detta synes ock kunna utan stor svårighet låta sig göra, enär de i alla fall ej kunna lära den af sina föräldrar, utan någon undervisningsanstalt måste finnas. Man vore då ifrån den stora olägenhet, som förorsakas deraf, att tvänne språk här skola behöfvas. Sedan den Svenska folkmängden blifvit mer än tolfdubbelt större, synes det olämpligt, att Lapska språket skall vara absolut afgörande i frågan om tillsättande af presterskapet i församlingarna.

Jag kan ej inse någon förlust för verlden, om ock detta språk alldeles ginge ut. Ville någon philolog roa sig med dess studium, så egde han ändå tillfälle dertill af de för handen varande religionsböckerna; men, vill han ej dermed vara belåten, är man dock ej förbunden att för en så problematisk vurm ännu i århundraden, så vidt verl» den står och nationen ej dör ut, vidmagthålla denna aftynande dverg-björk. Dock måste man härvid icke förhasta sig. Man hade fordom försökt införa Svenska språket hos Lapparne, i det man lät dem läsa sin Christendom på Svenska; men följden blef den, att de ingen Christendom lärde eller förstodo, utan, när de varit några år borta från scholan, hade de glömt alltsammans. Orsaken härtill var den, att ingen Lapp ännu den tiden förstod något Svenska, och den inhemtade Christendomskunskapen kunde således icke vidmagthållas. Men nu mer, sedan Svenska språket infört sig sjelft, bör också Christendomen följa med, der

[ocr errors]

detta skett. Deremot bör man i de församlingar, der Svenska ickes förstås, icke heller söka lära folket Christendomen på Svenska. Allt bör hafva sin naturliga gång. I alla fall, om ock Svenska införes uti Christendoms-undervisningen i Åsele, bör dock den närvarande generationen af Lappar derstädes betjenas på Lapska. De kunna väl förstå Svenska hvardagsspråket, men af en Svensk predikan hafva de ringa uppbyggelse. De flesta Lappar uti Åsele Lappmark äro i Wilhelmina, som ligger längst i vester åt fjellen till. I de tre öfriga församlingarna äro nästan inga rigtiga Lappar, åtminstone upptagna i tabellen; men de fara der förbi om vintern och uppehålla sig sedan till största delen uti socknarne i Ångermanland, i synnerhet Anundsjö, Björnä o. s. v. Stundom komma de äfven här ända ner till hafvet, ja till och med långt in i socknarna af södra Ångermanland. Lapp-tionden är delad mellan pastorerna i Wilhelmina, Åsele och Fredrika – pastor i Dorothea lärer icke hafva någon andel. I de flesta Lappmarker äro, utom de ordimaira kyrkorna, bönehus längre upp under fjellen, dit presterskapet reser 1 eller 2 gånger midt i sommaren och predikar för Lapparné. Det är andra och tredje Bönedagen, som sålunda firas. Dessa bönehus stå eljest öde under hela året. Ett sådant ödestående bönehus är här i Åsele Lappmark Fatmomack eller Fatmomocke, dit pastor i Wilhelmina reser. Orsaken till denna ganska nyttiga inrättning är den, att Lapparne, under den tid de vistas längst upp i fjellen, omöjligen kunna kam

ma till den rätta kyrkan, dit de kunna hafva hela 20 mil. Således passar det sig bättre, att presten far till dem. I Lycksele Lappmark äro nu tre pastorater, Lycksele, Sorsele och Stensele. Det var ändå till 1820 ett pastorat. Sorsele har ändå ifrån medlet af 1600:talet haft kyrka; men den Svenska culturen har först i sednare tider börjat der göra framsteg, hvarföre det ock vid nyssnämnda tid blifvit eget pastorat. Stensele deremot är en helt ny församling. Lapparne i denna Lappmark räknas till de sistnämnda sock– narna; men pastor i Lycksele skall dock hafva andel uti tionden. Dessa Lappar flytta om vintern ner till de sydligare delarna af Westerbotten, såsom Bjurholm, Nordmaling, Umeå, Degerforss, Bygdeå o. s. v. Äfven här har Svenska språket börjat få insteg, hvarföre det väl kunde förtjena begrundas, om icke äfven här snart en början kunde göras att meddela Christendomsundervisningen på detta språk. Bönehus uppe i fjellen äro Allesnöle, som besökes af pastor i Sorsele, och Tärna, som besökes af pastor i Stensele. I Piteå Lappmark äro Arieplog och Arvidsjaur, om hvilka redan något är anfördt, och mera framdeles kommer att anföras. I Luleå Lappmark äro tvänne pastorater, Jockmock och Gellivare. Här är Lapparnes antal betydligt, och Lapska språket herrskande. Under Jockmock hörer Qvickjock såsom capellförsamling. Der bor en comminister. Afståndet mellan kyrkorna är 13 mil. Upp i fjellet är ett bönehus vid Alkavare, dit comminister i Qvickjock årligen reser en gång midt i sommaren. Lappar-

[ocr errors]

ne i denna Lappmark flytta om vintern ner åt Luleå och Råneå, men uppehålla sig ock till en del i de stora skogarna inom sjelfva Lappmarken. I Torneå Lappmark äro också tvänne pastorater, Juckasjerfvi och Karesuando. Här har Finska språket öfverhanden, och endast detta nyttjas i Christendomsundervisningen. Af det nu anförda finner man, att i de Lappmarker, som höra under Sverige, 14 pastorater finnas, och att fjell-Lapparne endast om våren och hösten befinnas inom sock- marnas egentliga områden, men om sommaren upp i fjellen och om vintern nere i Vesterbotten. Tiden för de omnämnda kyrkornas uppkomst och Christendomens införande samt med ett ord allt, som tillhör Lappmarkens historia och erchæologi, vill jag uppskjuta till en annan gång. Sedan jag gjort ifrån mig allt, hvad jag hade att beställa i Piteå, begaf jag mig den 6 Mars på vägen uppåt Lappmarken tillbaka. Jag förde då med mig ett tungt lass, bestående af trenne tunnor spannmål samt åtskilliga andra saker. Jag hade tillika med mig den redan nämnda gossen, min brorsson. Han fick åka på lasset; sjelf gick jag som skjutsbonde. Några Arieplogs-boer, som hade följt med efter marknaden ner till Piteå och skjutsat lass eller egna varor, varnade mig väl vid sin återresa att ej stadna qvar ensam efter alla andra, utan följa med sällskapet; men jag gafej akt häruppå. Vägen var god, när jag hade rest utföre, och jag kom icke ihog, huru snart detta kunde förändra sig i dessa orter. Jag hade uppehållit mig för länge i Uppland, der man om vin

[ocr errors][ocr errors]
« FöregåendeFortsätt »