Sidor som bilder
PDF
ePub

1

den jag sökte, och, som jag såg, att någon alldeles nyss kört den, så tänkte jag, att det hade varit densamma, som farit efter hö, och att han passerat nu imellertid, sedan jag vek ifrån vid vägaskelet, samt körde med sitt hölass hem till Kalamark. Jag skyndade derföre efter för att, om möjligt, hinna honom och få upplysning. Under det jag nu rännde åt Kalamark till, såsom jag trodde, såg jag ock hö spildt på vägen samt styrktes deraf ännu mer i min tro. Men efter en liten stunds skyndsamt rännande såg jag på afstånd en färdskrinda, med en person uti, och hästen förspännd, men stående stilla. Härvid blef jag strax hjertligen glad och tänkte, att det var någon, som kom resande upp ifrån landet, och att således detta var den rätta vägen, men icke den andra, som jag hade tagit, och der min häst var qvarlemnad. I alla fall skyndade jag fram, för att få upplysning; men huru förvånad blef jag icke, när jag kom närmare och fick se, att det var min egen häst! Jag hade således, medan jag rännde i skogen, villats omkring och kommit tillbaka på samma väg, hvarifrån jag utgick. Jag ville nu mer icke göra om försöket, ty jag hade förut haft erfarenhet af, huru svårt det är att hafva reda på sig i skogen, när man en gång blifvit vill 9). Jag beslöt att

1

9) Då jag var gymnasist och conditionerade i Anundsjö, hände det mig en gång, att jag gick vill vid ett tillfälle, då jag vittjade fogel-giller (ett sådant består antingen af tvänne, ungefärligen armstjocka, klabbar, den ena under, och den andra of

dock i Herrans namn fortsätta den väg, jag börjat. När jag nu kört ett stycke till, for slutligen hä

van, mellan hvilka fogeln klämmes, då han stiger på gillerverket, hvarigenom den öfre klabben nedfaller öfver honom. Eller också består det af flera dylika klabbar, med en tvärslå i ena ändan tätt sammanfogade, och som vid gillerverkets rubbning falla likt en grind eller dörr öfver fogeln och klämma honom till marken. Det förra kallas brand, det sednare flaka). Nu hade jag brander på tvänne gångstigar, som på något afstånd sinsimellan' utgingo från landsvägen och parallelt sträckte sig inåt skogen, tilldess de småningom förlorade sig. Jag plägade alltid gå den ena af dem fram och så tåga tvärs öfver till den andra samt gå honom tillbaka, för att kunna vittja dem båda för samma besvär. Men det hände sig en gång, att jag på denna tvärfärd ej kom fram till den väg, jag sökte, utan afståndet blef för långt. Jag råkade under gåendet en gammal flaka vid en myrstack och undrade, hvilken som satt ut en sådan i villande skogen samt icke på gångstig. Jag gick och skyndade allt mer och mer. Slutligen kom jag till en gångstig; men det var densamma, hvarifrån jag utgått, och jag igenkände ganska väl den sista branden, emedan en myckenhet dun låg der efter en hjerpe, som antingen sluppit eller blifvit borttagen af något rofdjur. Jag gick åstad för andra gången, kom åter till flakan vid myrstacken, och så slutligen åter till branden med de kringspridda dunen. Jag förnyade försöket tredje gången alldeles med samma effect. Fjerde gången tog jag till märke några strö moln på himmelen, på det jag nu vidare ej måtte som haren springa rundt omkring efter ett och samma spår, och då kom jag ändtligen fram till den rätta gångstigen. Häraf kunde jag se, huru svårt det var, att hålla rätt kosa i skogen, när man blifvit vill en gång.

sten ned uti djup snö, ända midt på sidorna, och förmådde icke vidare komma derur. Då måste jag gå fram och se till, huru den saken skulle kunna hjelpas. Jag fann nu, att vägen här alldeles tagit slut, och att det varit här en timmerhop, hvaraf ännu några stockar lågo qvar. Jag hade således farit villse och ångrade nu för sent, att jag ej följt den väg, som lotten anvisade. Men här var nu ej tid att stå och ångra, såsom i allmänhet qvidan och klagan aldrig förbättrar en dålig sak, utan verksamhet och rådighet. Här var nu frågan, huru jag skulle få upp hästen ur snön, samt huru jag skulle kunna vända om med honom och min färdskrinda, hvilket var ganska svårt i anseende till snöns utomordentliga djuphet på detta ställe, man säger icke här, att snön ligger tjockt på marken, utan djupt. Jag arbetade med största ifver visst en half timma och trampade ner snön, der hästen och lasset skulle passera, samt sparkade och gräfde undan, så godt jag kunde, att jag fick lös hästen och lyckades äfven att vända. Men på återvägen hände mig ännu det missödet, att lasset stjelpte icke långt ifrån det ställe, der jag vändt om. Att lass stjelper, är väl en bagatelle, när man är flera i sällskapet och på vanliga vägar; men här hade det sin stora svårighet, emedan det sjönk djupt ner i snön på sidan. Det är till märkandes, att på slätter är alltid vägen här i orten hög, hvilket kommer deraf, att all den snö, som faller och utaf vädret sopas inpå den, trampas ner, men icke, såsom på rigtiga vägar, plogas eller skottas undan. Jag hade icke annat råd än att till en början välta de tunga säckarna ur färdskrindan, för att först kunna rät

ta upp den, och sedan fick jag lyfta dem tillbaka dit, hvilket icke var lätt, i anseende till både vägens och skrindans höjd samt snöns djuphet vid sidan. Också får man icke vara så svag, när man skall lyfta en tunna råg. Sedan nu detta var bortstökadt och i ordning stäldt, fortsatte jag kosan och beslöt att köra tillbaka till Kalamark. Jag ville icke taga den andra vägen och fortsätta resan, dels emedan jag ännu icke var öfvertygad, att den var den rätta, dels ock emedan det började blifva sent, så att jag ansåg mig i alla fall icke kunna hinna fram till Byske, emedan det var dubbelt längre än till Kalamark. Också började jag nu frukta, att det skulle blifva svårt, om ej kanske omöjligt, att framtränga på denna väg, sedan nu betydligt snö fallit, och allt mera föll. Jag började uppgöra den planen, att vända om till Piteå och derifrån begifva mig till Skellefteå 10), hvarifrån jag mycket lättare kunde komma upp till Lappmarken, emedan Skellefteå vår-marknad just nu instundade, hvilken, såsom jag visste, skulle besökas af många Arvidsjaurs-boer och sannolikt äfven af någon från Arieplog. Med dessa kunde jag då få sällskap hem. När jag nu kom tillbaka till Kalamark och berättade mitt missöde, så beklagade de, att de icke erinrat sig den fatala vägen till timmerhögen, och sade, att den andra var den rätta, samt att det väl ännu icke var så svårt att komma fram, helst en viss Anders Pehrsson från Ytter-Långträsk nyligen kört utföre (såsom

10) Afståndet mellan Piteå och Skellefteå är 8 mil.

det här i orten heter) till Piteå. Det bör märkas, att det på dessa Lappmarksvägar anses för en ganska vigtig omständighet, om blott en resande nyligen passerat. När man blott har ett öppet spår, tyckes det redan vara god väg. Jag betingade mig nu i Kalamark skjuts till Byske, den följande dagen, dels för att hafva lots, dels ock för att kunna dela lasset, efter mehnföre nu vidtog. Denna dag (d. 8 Mars) gick resan bra: vi kommo till Byske vid middagstiden. Här kyrkotog jag de tvänne hustrur, hvilkas barn jag döpt, när jag reste ner till Piteå. Detta gjorde jag likväl då icke utan svårighet och har äfven sedan nästan ångrat det, emedan denna ceremonie både till namn och sak synes tillhöra endast kyrkan. Dock anser jag nu mer detta felet ursäktligt, sedan jag förnummit, att man i sjelfva hufvudstaden sällan, eller kanske aldrig, lärer göra det i kyrkan. Ehuru jag ingalunda kan gilla sådant, synes det mig dock ursäktligt, om en qvinna, som har 5 mil till kyrkan och, vid en sådan årstid som denna, den aldra största svårighet att komma dit, får kyrktagas i sitt eget hus, då den, som bor vid kyrkomuren, kan begagna samma beqvämlighet. I Byske dröjde jag för öfrigt icke länge, utan, efter samma man, som skjutsat från Kalamark, åtog sig att ännu fortsätta och skjutsa till Långträsk, begagnade jag mig häraf, och vi kommo fram till sistnämnda by sent om aftonen. Vi hade så

ledes tillryggalaggt 6 mil på den dagen, hvilket i sådana omständigheter måste anses för en ansenlig dagsresa. Dock äro de 3 milen mellan Kala

« FöregåendeFortsätt »