Sidor som bilder
PDF

tern saknar slädföre af brist på snö, och der det förra är nästan liktydigt med det sednare. Jag hade glömt Lappmarken, der föret blir mchnligt genom alltför mycken snö. Också hade under detta år högst ringa snö fallit, så att man vid Jul och Nyårstiden ännu på sina ställen hade svårt att köra, i anseende till ”slamrigt” före eller väglag. Ordet slamrigt kommer af slamra, bullra, och det ligger häri en harmonia imitativa. När det är litet snö, och man kör öfver obanade vägar, der tufvor, stenar och stubbar äro, så slänges och skakas färdskrindan häraf, hvarigenom det slammer uppkommer, som gifvit anledning att kalla väglaget slamrigt, när det är litet snö. Ända hittills hade nederbörden varit ringa, och jag kom ejihog, hvad som hända kunde; man måste af erfarenhet inhemta visdom. Redan, inan jag for från Piteå, började det att snöga; det aktade jag föga. Jag körde och kom den dagen till Kalamark, en by, belägen 2 - och en half mil från Piteå; här blefjag öfver natten. Följande dagen begafjag mig åstad att fortsätta resan, och, som jag på nerfarten, då jag var i stort sällskap och körde friskt, icke hade så noga gifvit akt på, om några bivägar funnos, så förfrågade jag mig derom. Man sade mig, att det väl icke gåfves några sådana; men, i händelse jag skulle komma åt något vägaskel (vägaskilje, skiljeväg), så skulle jag hålla till höger. Saken var den, att de icke så noga kundé påminna sig, om man på något ställe tagit af vägen, för att köra efter ved eller hö, och detta spår möjligen kunde vara öppet och förvilla mig, såsom obekant. Och, som de erinrade sig någon

[ocr errors]

äng till venster ifrån vägen, dit till och med nu på morgonen någon ifrån byn begifvit sig, att hemta ett lass hö, så varnade de mig, att ej följa den vägen. Det är att märka, att vägarne här, der man aldrig plogar, äro lika stora, om det bär till en hölada, eller om det är den allmänna farvägen; det beror endast på, hvilkendera som är mera körd, och det kan oftast hövägen vara, i synnerhet vid de tider, då intet folk just passerar. Det snöade nu starkt och hade i allmänhet snöat ganska betydligt här uppåt landet, medan jag hade varit i Piteå. Jag begaf mig på vägen; men, när jag hade kört vid pass en mil, så kom jag till en skiljeväg. Härvid kom jag väl ihog den varning, jag fått, att hålla till höger; men den vägen tycktes mig vara för litet körd och för länge sedan, så att jag tvekade. Dock ljudde den der förmaningen allt jemnt i mina öron, och jag visste icke, hvad jag skulle göra. Jag gaf hästen litet hö att äta, medan jag skulle öfverlägga; men, som det var en sak, hvilken ej kunde afgöras genom förnuftet, så beslöt jag att öfverlemna den åt slumpen och kastade lott. Denna utväg kan väl synas löjlig; men, när bevekelsegrunderna å ena sidan ej öfverväga bevekelsegrunderna å den andra, så gör det genom lotten fällda utslaget slut på tvekandet, hvarigenom man åtminstone undgår åsnans öde, som dog af svält mellan tvänne hötappar, emedan hon icke kunde besluta sig, hvilkendera hon först skulle gripa sig an med. Jag har mer än en gång begagnat detta, och det är ej förutan, att en viss förtröstan på Försynens skickelse legat härunder. Vanligen har jag ock följt lottens utsago, och jag kan ej påminna mig, att det slagit felt. Men denna gången var jag likväl så tvekande, att, ehuru lotten anvisade att köra den vägen, som gick till venster, jag ej kunde slita mig från mitt tvifvel, utan tänkte: det kunde väl icke vara utan orsak, att de förmanade mig hålla till höger, och derpå valde jag den vägen, ehuru dålig han var och svår att färdas i anseende till djup snö. Nu såg jag, att det icke skulle blifva så lätt att komma hem. Jag körde under fortfarande tvekan och bekymmer framåt, och vägen tycktes blifva allt sämre och sämre; på slätten var han alldeles tillyrd, så att jag ej ens kunde upptäcka, hvart det bar. Då uppstodo nya tvifvel, och jag kunde ej föreställa mig, att den väg, som var så god, när jag sist passerade den, under tiden hade kunnat blifva så dålig. Jag tog nu skarskidor, som jag medförde, på foten, lät hästen stadna med lasset och gossen (Johannes) samt begaf mig att se efter, hvart den andra vägen möjligen kunde leda. I händelse den går till en hölada, torde denna icke vara så långt borta, tänkte jag; jag vill gå och förvissa mig om saken. Så rännde jag åstad; men, som skiljevägarne gingo ut i en spetsvinkel, så tyckte jag det vara onödigt att ränna tillbaka till den punkten, utan tog tvärt af ifrån vägen och trodde mig på detta sätt genast och directe komma på den andra. När jag nu rännt någon stund, kom jag ock på en väg, som jag förmodade vara

Lappmarken, 16,

[ocr errors]

den jag sökte, och, som jag såg, att någon alldeles nyss kört den, så tänkte jag, att det hade varit densamma, som farit efter hö, och att han Passerat nu imellertid, sedan jag vek ifrån vid vägaskelet, samt körde med sitt hölass hem till Kalamark. Jag skyndade derföre efter för att, om möjligt, hinna honom och få upplysning. Under det jag nu rännde åt Kalamark till, såsom jag trodde, såg jag ock hö spildt på vägen samt styrktes deraf ännu mer i min tro. Men efter en liten stunds skyndsamt rännande såg jag på afstånd en färdskrinda, med en person uti, och hästen förspännd, men stående stilla. Härvid blef jag strax hjertligen glad och tänkte, att det var någon, som kom resande upp ifrån landet, och att således detta var den rätta vägen, men icke den andra, som jag hade tagit, och der min häst var qvarlemnad. I alla fall skyndade jag fram, för att få upplysning; men huru förvånad blef jag icke, när jag kom närmare och fick se, att det var min egen häst! Jag hade således, medan jag rännde i skogen, villats omkring och kommit tillbaka på samma väg, hvarifrån jag utgick. Jag ville nu mer icke ra om försöket, ty jag hade förut haft erfarenhet af, huru svårt det är att hafva reda på sig i skogen, när man en gång blifvit vill 9). Jag beslöt att

9) Då jag var gymnasist och conditionerade i Anundsjö, hände det mig en gång, att jag gick vill vid ett tillfälle, då jag vittjade fogel-giller (ett sådant består antingen af tvänne, ungefärligen arms

tjocka, klabbar, den ena under, och den andra of

i v

dock i Herrans namn fortsätta den väg, jag börjat. När jag nu kört ett stycke till, for slutligen hä

van, mellan hvilka fogeln klämmes, då han stiger på gillerverket, hvarigenom den öfre klabben nedfaller öfver honom. Eller också består det af flera dylika klabbar, med en tvärslå i ena ändan tätt sammanfogade, och som vid gillerverkets rubbning falla likt en grind eller dörr öfver fogeln och klämma honom till marken. Det förra kallas brand, det sednare flaka). Nu hade jag brander på tvänne gångstigar, som på något afstånd sinsimellan utgingo från landsvägen och parallelt sträckte sig inåt skogen, tilldess de småningom förlorade sig. Jag plägade alltid gå den ena af dem fram och så tåga tvärs öfver till den andra samt gå honom tillbaka, för att kunna vittja dem båda för samma besvär. Men det hände sig en gång, att jag på denma tvärfärd ej kom fram till den väg, jag sökte, utan afståndet blef för långt. Jag råkade under gåendet en gammal flaka vid en myrstack och undrade, hvilken som satt ut en sådan i villande skogen samt icke på gångstig. Jag gick och skyndade allt mer och mer. Slutligen kom jag till en gångstig; men det var densamma, hvarifrån jag utgått, och jag igenkände ganska väl den sista branden, emedan en myckenhet dun låg der efter en hjerpe, som antingen sluppit eller blifvit borttagen af någotrofdjur. Jag gick åstad för andra gången, kom åter till flakan vid myrstacken, och så slutligen åter till branden med de kringspridda dunen. Jag förnyade försöket tredje gången alldeles med samma effect. Fjerde gången tog jag till märke några strömoln på himmelen, på det jag nu vidare ej måtte som haren springa rundt omkring efter ett och samma spår, och då kom jag ändtligen fram till den rätta gångstigen. Häraf kunde jag se, huru svårt det var, att hålla rätt kosa i skogen, när man blifvit vill en gång.

« FöregåendeFortsätt »