Sidor som bilder
PDF

sten ned uti djup snö, ända midt på sidorna, och förmådde icke vidare komma derur. Då måste jag gå fram och se till, huru den saken skulle kunna hjelpas. Jag fann nu, att vägen här alldeles tagit slut, och att det varit här en timmerhop, hvaraf ännu några stockar lågo qvar. Jag hade således farit villse och ångrade nu för sent, att jag ej följt den väg, som lotten anvisade. Men här var nu ej tid att stå och ångra, såsom i allmänhet qvidan och klagan aldrig förbättrar en dålig sak, utan verksamhet och rådighet. Här var nu frågan, huru jag skulle få upp hästen ur snön, samt huru jag skulle kunna vända om med honom och min färdskrinda, hvilket var ganska svårt i anseende till snöns utomordentliga djuphet på detta ställe, – man säger icke här, att snön ligger tjockt på marken, utan djupt. – Jag arbetade med största ifver visst en half timma och trampade ner snön, der hästen och lasset skulle passera, samt sparkade och gräfde undan, så godt jag kunde, att jag fick lös hästen och lyckades äfven att vända. Men på återvägen hände mig ännu det missödet, att lasset stjelpte icke långt ifrån det ställe, der jag vändt om. Att lass stjelper, är väl en bagatelle, när man är flera isällskapet och på vanliga vägar; men här hade det sin stora svårighet, emedan det sjönk djupt ner i snön på sidan. Det är till märkandes, att på slätter är alltid vägen här i orten hög, hvilket kommer deraf, att all den snö, som faller och utaf vädret sopas inpå den, trampas ner, men icke, såsom på rigtiga vägar, plogas eller skottas undan. Jag hade icke annat råd än att till en början välta de tunga säckarna ur färdskrindan, för att först kunna rät

ta upp den, och sedan fick jag lyfta dem tillbaka dit, hvilket icke var lätt, i anseende till både vägens och skrindans höjd samt snöns djuphet vid sidan. Också får man icke vara så svag, när man skall lyfta en tunna råg. Sedan nu detta var bortstökadt och i ordning stäldt, fortsatte jag kosan och beslöt att köra tillbaka till Kalamark. Jag ville icke taga den andra vägen och fortsätta resan, dels emedan jag ännu icke var öfvertygad, att den var den rätta, dels ock emedan det började blifva sent, så att jag ansåg mig i alla fall icke kunna hinna fram till Byske, emedan det var dubbelt längre än till Kalamark. Också började jag nu frukta, att det skulle blifva svårt, om ej kanske omöjligt, att framtränga på denna väg, sedan nu betydligt snö fallit, och allt mera föll. Jag började uppgöra den planen, att vända om till Piteå och derifrån begifva mig till Skellefteå 10), hvarifrån jag mycket lättare kunde komma upp till Lappmarken, emedan Skellefteå vår-marknad just nu instundade, hvilken, såsom jag visste, skulle besökas af många Arvidsjaurs-boer och sannolikt äfven af någon från Arieplog. Med dessa kunde jag då få sällskap hem. När jag nu kom tillbaka till Kalamark och berättade mitt missöde, så beklagade de, att de icke erinrat sig den fatala vägen till timmerhögen, och sade, att den andra var den rätta, samt att det väl ännu icke var så svårt att komma fram, helst en viss Anders Pehrsson från Ytter-Långträsk nyligen kört utföre (såsom det här i orten heter) till Piteå. Det bör märkas, att det på dessa Lappmarksvägar anses för en ganska vigtig omständighet, om blott en resande nyligen passerat. När man blott har ett öppet spår, tyckes det redan vara god väg. Jag betingade mig nu i Kalamark skjuts till Byske, den följande dagen, dels för att hafva lots, dels ock för att kunna dela lasset, efter mehnföre nu vidtog. Denna dag (d. 8 Mars) gick resan bra: vi kommo till Byske vid middagstiden. Här kyrkotog jag de tvänne hustrur, hvilkas barn jag döpt, när jag reste ner till Piteå. Detta gjorde jag likväl då icke utan svårighet och har äfven sedan nästan ångrat det, emedan denna ceremonie både till namn och sak synes tillhöra endast kyrkan. Dock anser jag nu mer detta felet ursäktligt, sedan jag förnummit, att man i sjelfva hufvudstaden sällan, eller kanske aldrig, lärer göra det i kyrkan. Ehuru jag ingalunda kan gilla sådant, synes det mig dock ursäktligt, om en qvinna, som har 5 mil till kyrkan och, vid en sådan årstid som denna, den aldra största svårighet att komma dit, får kyrktagas i sitt eget hus, då den, som bor vid kyrkomuren, kan begagna samma beqvämlighet. I Byske dröjde jag för öfrigt icke länge, utan, efter samma man, som skjutsat från Kalamark, åtog sig att ännu fortsätta och skjutsa till Långträsk, begagnade jag mig häraf, och vi kommo fram till sistnämnda by sent om aftonen. Vi hade således tillryggalaggt 6 mil på den dagen, hvilket i sådana omständigheter måste anses för en ansenlig dagsresa. Dock äro de 3 milen mellan Kala

10) Afståndet mellan Piteå och Skellefteå är 8 mils

[ocr errors]

mark och Byske ganska korta, och sammaledes mellan Byske och Långträsk, och det är till mär-. kandes, att vägen mellan Arvidsjaur och Piteå vuxit i sednare tider och tilltagit i längd, ty uti Högströms tid – han var först missionaire i Lappmarken och sedan pastor i Skellefteå - var den ännu endast 12 mil lång, men nu är den 15. Det torde dock förtjena ses till, om han icke nu kan vara fullmålig, ty, blir han ännu vidare ställd på tillvext, så är jag rädd, att han blir oss alltför dyrlegd. Att mäta de allmänna farvägarna i Lappmarken vore en sak, som väl förtjenade företagas, och är kanske det första, som bör komma i fråga bland allt, som i någon mån har afseende på vägangelägenheterna derstädes. Hittills har man räknat på höft: huru noga det slår in, vet ingen så bestämdt; men nog ser man, att icke alla milar äro lika långa. Bråk synes man hafva velat undvika, så att det merändels är hela mil mellan gårdarne. Halfva mil hafva väl ock på sina ställen kommit med i räkningen; men, om någonstädes en fjerdingsväg är med, synes det vara en påbörjad tillvext i en sednare tid, som ock snart nog kan gå upp till en half mil, om han får vexa i fred och ro. Det kan också på många ställen ega sin rigtighet, ty den räknade milen är ofta ohofligt lång. På vägen till Piteå är det jemnt 3 mils afstånd mellan hvar by, och man har förmodligen för symmetriens skull förlängt somliga och förkortat andra i räkningen, för att få det bestämda antalet fullt. Det ligger naturligtvis i de vid vägen boende böndernas interesse att få honom lång

[ocr errors]

i räkningen, ty derigenom vinna de en större förtjenst, när de skola skjutsa; men den resande, som måste betala skjutsen, och den, som måste lega för att få sina varor och behofver uppforslade, blifva derpå lidande. Det vore i alla fall nyttigt, både för resande och skjutsande, att veta säkert, huru lång vägen är, och således sin verkliga rättighet; så vore man ifrån all tillfällig discussion derom. I Byske äro endast tvänne grannar och sammaledes i Långträsk; men på det sistnämnda stället var den andra endast nybörjare. Den egentliga bonden i byn hade för några dagar sedan rest ner till Piteå; den andra åter hade länge legat sjuk och var ännu ej fullkomligt återställd till sina krafter. Hans häst, en liten mager stackare, hade delat sin husbondes öde, ty han hade ock varit sjuk, i qvarkan, eller hvad han då hade haft för sjukdom, och var ännu icke rigtigt frisk – ingendera var för mig att påräkna till biträde på min dagen derpå förestående resa. Den, som skjutsat mig hit, vågade sig icke heller längre, utan ville skynda tillbaks, medan vägen ännu var någorlunda öppen. Det var också ingen glad utsigt för väglaget; snön störtade ner i skyfall, och dermed fortfor hela natten. Om morgonen skyndade han sig tillbaka, och det var hög tid. Jag deremot, som skulle uppåt landet, hade en värre väg för mig. Närmaste menniskohem var Gråträsk. Dit var också 3 mil, men dessa 3 milen äro säkert i samma mån öfvermåliga, som de till Byske undermåliga. Härtill kom, att ingen menniska hade färdats denna väg sedan marknaden, eller sedan de,

i

« FöregåendeFortsätt »