Sidor som bilder
PDF
ePub
[ocr errors]

mark och Byske ganska korta, och sammaledes mellan Byske och Långträsk; och det är till mär-. kandes, att vägen mellan Arvidsjaur och Piteå vuxit i sednare tider och tilltagit i längd, ty uti Högströms tid han var först missionaire i Lappmarken och sedan pastor i Skellefteå var den ännu endast 12 mil lång, men nu är den 15. Det torde dock förtjena ses till, om han icke nu kan vara fullmålig, ty, blir han ännu vidare ställd på tillvext, så är jag rädd, att han blir oss alltför dyrlegd. Att mäta de allmänna farvägarna i Lappmarken vore en sak, som väl förtjenade företagas, och är kanske det första, som bör komma i fråga bland allt, som i någon mån har afseende på väg angelägenheterna derstädes. Hittills har man räknat på höft: huru noga det slår in, vet ingen så bestämdt; men nog ser man, att icke alla milar äro lika långa. Bråk synes man hafva velat undvika, så att det merändels är hela mil mellan gårdarne. Halfva mil hafva väl ock på sina ställen kommit med i räkningen; men, om någonstädes en fjerdingsväg är med, synes det vara en påbörjad tillvext i en sednare tid, som ock snart nog kan gå upp till en half mil, om han får vexa i fred och ro. Det kan också på många ställen ega sin rigtighet, ty den räknade milen är ofta ohofligt lång. På vägen till Piteå är det jemnt 3 mils afstånd mellan hvar by, och man har förmodligen för symmetriens skull förlängt somliga och förkortat andra i räkningen, för att få det bestämda antalet fullt. Det ligger naturligtvis i de vid vägen boende böndernas interesse att få honom lång

i räkningen, ty derigenom vinna de en större förtjenst, när de skola skjutsa; men den resande, som måste betala skjutsen, och den, som måste lega för att få sina varor och behofver uppforslade, blifva derpå lidande. Det vore i alla fall nyttigt, både för resande och skjutsande, att veta säkert, huru lång vägen är, och således sin verkliga rättighet; så vore man ifrån all tillfällig discussion derom. I Byske äro endast tvänne grannar och sammaledes i Långträsk; men på det sistnämnda stället var den andra endast nybörjare, Den egentliga bonden i byn hade för några dagar sedan rest ner till Piteå; den andra åter hade länge legat sjuk och var ännu ej fullkomligt återställd till sina krafter. Hans häst, en liten mager stackare, hade delat sin husbondes öde; ty han hade ock varit sjuk, i qvarkan, eller hvad han då hade haft för sjukdom, och var ännu icke rigtigt frisk ingendera var för mig att påräkna till biträde på min dagen derpå förestående resa. Den, som skjutsat mig hit, vågade sig icke heller längre, utan ville skynda tillbaks, medan vägen ännu var någorlunda öppen. Det var också ingen glad utsigt för väglaget; snön störtade ner i skyfall, och dermed fortfor hela natten. Om morgonen skyndade han sig tillbaka, och det var hög tid. Jag deremot, som skulle uppåt landet, hade en värre väg för mig. Närmaste menniskohem var Gråträsk. Dit var också 3 mil, men dessa 3 milen äro säkert i samma mån öfvermåliga, som de till Byske undermåliga. Härtill kom, att ingen menniska hade färdats denna väg sedan marknaden, eller sedan de,

[ocr errors]

som då skjutsat ner till Piteå, hade återvändt. Derföre, så mycket som sedan den tiden snögat, så djup var snön på vägen. Fredagen, den 9 Mars, när jag om morgonen steg upp och gick ut att se, hurudan väderleken var, möttes jag af ett urväder, som knappast tillät mig hafva ögonen öppna. Stormen hven kring knutarna, och skogarne, insvepta i den ogenomträngliga dimman af yrande snö, susade förfärligt. Hvad var att göra? Det var af stor vigt att komma fram till Gråträsk den dagen, ty, om jag lyckades deri, egde jag hopp att derifrån nästföljande dag få sällskap till Arvidsjaur, emedan den då instundande Söndagen var första bönedagen, och jag förmodade, att någon från Gråträsk ämnade sig dit, och i alla fall åtminstone någon från Pjesker, som ligger en half mil från Gråträsk, närmare Arvidsjaur och inom denna socknens område 1). Också hade man ingen god utsigt af att ligga öfver i Långträsk och vänta, tilldess ovädret skulle gå förbi, ty, ju längre och ju mera det snögade, desto svårare blef väglaget, och hvem kunde så bestämdt veta, huru länge yrvädret skulle stå på? Jag beslöt således att likväl försöka den äfventyrliga färden. I Långträsk lemnade jag min medförda spannmål och allt, hvad tungt eljest var på lasset, ty nu mer kunde det ej vara fråga om att medföra något: det måste an

1) Det är märkligt, att landet blir tätare beboddt inom Lappmarken än på gränsen mellan Lappmarken och nedra landet. Sannolikt är sjögränsen (Se L. L. Læstadii beskrifning om uppodlingars möjlighet i Lappmarken) sterilare än det öfriga landet.

ses för en lycka, om man var i stånd att komma fram med tomma färdskrindan. I början af vägen skulle jag få ett sällskap, som jag dock gerna undvikit. Det var en man från Skellefteå socken, benämnd Carl Wilhelm Lindskog (Lindsko?), ett vackert namn! Också var det en vacker pojke: han var högst illa känd och beryktad såsom en den krångligaste hästbytare i Skellefteå socken, med ett ord, en skojare af första rang. För närvarande var han på ett skyndsamt återtåg från en misslyckad expedition till Piteå med falska silfverpenningar. Han hade lyckligen undkommit arrestering derstädes, men skyndade nu så mycket som möjligt upp åt landet och tycktes frukta för någon eftersläng. Jag var nästan rädd för en sådan kamrat under en så bister dag som denna, hvarföre jag också icke gjorde mig brådt om att skynda efter, när han drog åstad. Han rännde och skulle någonstädes på skogen taga af vägen, för att begifva sig söderut till sitt hem 2). Snart

2) Han hade, när han reste utföre, varit i sällskap med en viss Jon Jansson, vanligen Likest-Jonk kallad. Till lefverne och väsende voro de ett par äk. ta bröder och i denna silfvermynts-speculation förmodligen compagnoner; men Carl Wilhelm var försigtigare och undkom derföre arrest, när den andra blef fasttagen; hvilket skedde i Svensbyn i Piteå, der han kastade fram några af sina blanka riksdalrar på skryt. Men klangen röjde strax vederspelet. De sågo äfven så illa och suddiga ut, att jag ej kan begripa, huru de kunde våga sig fram med så uselt och tillika farligt gods. Dock hade de lyckats att

var spåret igensopadt efter honom, och, när jag körde åstad, kunde man ej se det minsta tecken till någon väg eller hafva någon aning, hvar den var: snöhafvets yta var sig öfver allt lik. Men Slompen, min goda häst, som varit ute på sådana färder och vägar förr, kände med hofvarna, hvar vägen gått, och höll sig derefter. Han spetsade öronen och gick med största uppmärksamhet: han tycktes förstå, af huru stor vigt det var att icke förlora denna Ariadnes ledtråd här i de vilda ödsliga skogarnas labyrinth. Dock var han ej alltid i stånd att bibehålla vägen, ty vid en hastig krökning kom han att stiga utom, och då var det ej så godt att veta, åt hvilkendera sidan den låg. Då var ej annat råd, än att jag måste gå fram och söka, hvilket gick till på det sättet, att jag hade en käpp, som jag stack ner i snön för hvart steg jag tog. Med densamma kunde jag känna, om det endast var marken, som tog emot, eller om det var någon hårdare sammanpackad snö, som således var vägen. Dock var härmed mycken svårighet, och den färden var ej glad. Jag var icke säker, om jag ej kanske för alltid kunde förlora vägen, och, der jag kört fram, igensopades om en liten stund spåret, så att intet tecken mer syn

prångla på en Lapp tvänne stycken för något kött, som de tillhandlat sig af honom och rundligen betalt med sitt nya mynt; men detta lärer också hafva varit den enda förtjenst de haft på sin industri, utom det, att Likest-Jonk lärer sedan hafva fått sig 40 par spö för besväret, och Carl Wilhelm, som äfven blef hemtad, 20 dito..

« FöregåendeFortsätt »