Sidor som bilder
PDF

som då skjutsat ner till Piteå, hade återvändt. Derföre, så mycket som sedan den tiden snögat, så djup var snön på vägen. Fredagen, den 9 Mars, när jag om morgonen steg upp och gick ut att se, hurudan väderleken var, möttes jag af ett urväder, som knappast tillät mig hafva ögonen öppna. Stormen hven kring knutarna, och skogarne, insvepta i den ogenomträngliga dimman af yrande snö, susade förfärligt. Hvad var att göra? Det var af stor vigt att komma fram till Gråträsk den dagen, ty, om jag lyckades deri, egde jag hopp att derifrån nästföljande dag få sällskap till Arvidsjaur, emedan den då instundande Söndagen var första bönedagen, och jag förmodade, att någon från Gråträsk ämnade sig dit, och i alla fall åtminstone någon från Pjesker, som ligger en half mil från Gråträsk, närmare Arvidsjaur och inom denna socknens område 1). Också hade man ingen god utsigt af att ligga öfver i Långträsk och vänta, tilldess ovädret skulle gå förbi, ty, ju längre och ju mera det snögade, desto svårare blef väglaget, och hvem kunde så bestämdt veta, huru länge yrvädret skulle stå på? Jag beslöt således att likväl försöka den äfventyrliga färden. I Långträsk lemnade jag min medförda spannmål och allt, hvad tungt eljest var på lasset, ty nu mer kunde det ej vara fråga om att medföra något: det måste an

1) Det är märkligt, att landet blir tätare beboddt inom Lappmarken än på gränsen mellan Lappmarken och nedra landet. Sannolikt är sjögränsen (Se L. L. Læstadii beskrifning om uppodlingars möjlighet i Lappmarken) sterilare än det öfriga landet.

[ocr errors]

ses för en lycka, om man var i stånd att komma fram med tomma färdskrindan. I början af vägen skulle jag få ett sällskap, som jag dock gerna undvikit. Det var en man från Skellefteå socken, benämnd Carl Wilhelm Lindskog (Lindsko?), ett vackert namn! Också var det en vacker pojke: han var högst illa känd och beryktad såsom en den krångligaste hästbytare i Skellefteå socken, med ett ord, en skojare af första rang. För närvarande var han "på ett skyndsamt återtåg från en misslyckad expedition till Piteå med falska silfverpenningar. Han hade lyckligen undkommit arrestering derstädes, men skyndade nu så mycket som s möjligt upp åt landet och tycktes frukta för någon eftersläng. Jag var nästan rädd för en sådan kamrat under en så bister dag som denna, hvarföre jag också icke gjorde mig brådt om att skynda efter, när han drog åstad. Han rännde och skulle någonstädes på skogen taga af vägen, för att begifva sig söderut till sitt hem 2). Snart

2) Han hade, när han reste utföre, varit i sällskap med en viss Jon Jansson, vanligen Likest-Jonk kallad. Till lefverne och väsende voro de ett par äkta bröder och i denna silfvermynts-speculation förmodligen compagnoner; men Carl Wilhelm var försigtigare och undkom derföre arrest, när den andra blef fasttagen; hvilket skedde i Svensbyn i Piteå, der han kastade fram några af sina blanka riksdalrar på skryt. Men klangen röjde strax vederspelet. De sågo äfven så illa och suddiga ut, att jag ej kan begripa, huru de kunde våga sig fram med så uselt och tillika farligt gods. Dock hade de lyckats att

var spårét igensopadt efter honom, och, när jag körde åstad, kunde man ej se det minsta tecken till någon väg eller hafva någon aning, hvar den var snöhafvets yta var sig öfver allt lik. Men Slompen, min goda häst, som varit ute på sådana färder och vägar förr, kände med hofvarna, hvar vägen gått, och höll sig derefter. Han spetsade öronen och gick med största uppmärksamhet: han tycktes förstå, af huru stor vigt det var att icke förlora denna Ariadnes ledtråd här i de vilda ödsliga skogarnas labyrinth. Dock var han ej alltid i stånd att bibehålla vägen, ty vid en hastig krökning kom han att stiga utom, och då var det ej så godt att veta, åt hvilkendera sidan den låg. Då var ej annat råd, än att jag måste gå fram och söka, hvilket gick till på det sättet, att jag hade en käpp, som jag stack ner i snön för hvart steg jag tog. Med densamma kunde jag känna, s om det endast var marken, som tog emot, eller om det var någon hårdare sammanpackad snö, som således var vägen. Dock var härmed mycken svårighet, och den färden var ej glad. Jag var icke säker, om jag ej kanske för alltid kunde förlora vägen, och, der jag kört fram, igensopades om en liten stund spåret, så att intet tecken mer syn

prångla på en Lapp tvänne stycken för något kött, som de tillhandlat sig af honom och rundligen betalt med sitt nya mynt; men detta lärer också hafva varit den enda förtjenst de haft på sin industri, utom det, att Likest-Jonk lärer sedan hafva fått sig 40 par spö för besväret, och Carl Wilhelmu, som äfven blef hemtad, 20 dito.

tes. Här var således fara att alldeles villas bort i skogen, utan att kunna hitta fram eller tillbaksDessutom gick det så tungt, att hästen, ehuru han var en af de bästa här i fjellmarken, både till styrka och härdighet, redan började tröttna och villja stadna, inan jag ännu hunnit en half mil. Att på dagen komma fram till Gråträsk syntes alldeles omöjligt, och, om natten öfverraskade mig på skogen, syntes det mig ännu mer fruktansvärdt. Faran att villas blefve då, om möjligt, ännu större. I så betänkliga omständigheter beslöt jag att åter kasta lott, om jag skulle sträfva fram något vidare, eller om jag skulle vända om nu, medan tider var. Lotten rådde att vända om, och jag åtlydde det genast. Jag var ännu ej avancerad en half mil, och jag lyckades komma tillbaks till Långträsk. ”Uren” fortfor hela dagen och blef på eftermiddagen nästan tö-artad. Detta är det värsta väder, som kan finnas, när man vill köra eller ränna här f landet. Snön fryser vid sådana tillfällen fast vid släd-meden eller skar-skidorna till en skorpa, så att det går nästan lika tungt, som att köra i sand. Jag var rätt glad att jag vändt om, ty eljest hade jag utan tvifvel fått ”gästa räften” och kanske slutligen jemnte häst och följeslagare fått tjena honom till föda.

Lördagen, den 10 Mars, uppklarnade: det är en af de mest minnesvärda i min lefnad. Molnen voro nu förjagade från himmelen, vädret var klart och vackert, solen sken, och allt var stilla lugnt; men gårdagens mulna minnen lågo ännu djupt i min själ. Den dryga, mer än 3 mil långa, snöJ

öknen låg med all liflighet för mig: jag hade i går ej" förmått simma en half mil deri. Det tycktes, som en, mot mitt och min lilla följeslagares namn och slägt, fiendtlig ande beherrskade dessa vilda ödemarker. Den sistnämndes fader hade i sin barndom just på detta samma hållet varit på vägen att omkomma. Stadd på resan ner till Piteå schola, den han under terminerna bivistade, hade han på vägen mellan Gråträsk och Långträsk gått vill samt blef flera dygn borta i skogen. Det var vid Michaëlitiden. Nätterna voro kyliga; den arma gossen bröt granqvistar och bredde öfver sig, men frös dock, så att tänderna skallrade, och ännu mer skälfde hans hjerta. Man kan föreställa sig ett barns tankar, som går vill i skogen och ej vet, om det mer skall få se någon lefvande menniska. I hvilka bilder skola ej hemmets minnen och den hulda modersfamnen spegla sig i hans själ! Den jag omtalar, bäfvade mest för björnar, till hvilkas vistande i trakten han märkte tydliga spår. Den, som känner ”Kolar-gossen”, behöfver eljest icke af mig någon beskrifning: der har snillet ur djupet af skogarnas mörker och hjertats grund framdragit, hvad hit hörer, och gifvit det lif uti ord och toner. Emedan det var höst, när Carl Erik Læstadius här gick och irrade, voro bären mogna: han lifnärde sig dermed och kom slutligen till rätta, derigenom att han råkade komma på en fästig, den han följde, tilldess han genom denna ledtråd kom till ett ensligt nybygge någonstädes i de aflägsnaste trakterna, om jag minnes rätt, af

« FöregåendeFortsätt »