Sidor som bilder
PDF
ePub

tes. Här var således fara att alldeles villas bort i skogen, utan att kunna hitta fram eller tilbaks. Dessutom gick det så tungt, att hästen, ehuru han var en af de bästa här i fjellmarken, både till styrka och härdighet, redan började tröttna och villja stadna, inan jag ännu hunnit en half mil. Att på dagen komma fram till Gråträsk syntes alldeles omöjligt, och, om natten öfverraskade mig på skogen, syntes det mig ännu mer fruktansvärdt. Faran att villas blefve då, om möjligt, ännu större. I så betänkliga omständigheter beslöt jag att åter kasta lott, om jag skulle sträfva fram något vidare, eller om jag skulle vända om nu, medan tider var. Lotten rådde att vända om, och jag åtlydde det genast. Jag var ännu ej avancerad en half mil, och jag lyckades komma tillbaks till Långträsk. "Uren" fortfor hela dagen och blef på eftermiddagen nästan tö-artad. Detta är det värsta väder, som kan finnas, när man vill köra eller ränna här i landet. Snön fryser vid sådana tillfällen fast vid släd-meden eller skar-skidorna till en skorpa, så att det går nästan lika tungt, som att köra i sand. Jag var rätt glad att jag vändt om, ty eljest hade jag utan tvifvel fått "gästa räfven” och kanske slutligen jemnte häst och följeslagare fått tjena honom till föda.

Lördagen, den 10 Mars, uppklarnade: det är en af de mest minnesvärda i min lefnad. Molnen voro nu förjagade från himmelen, vädret var klart. och vackert, solen sken, och allt var stilla lugnt; ; men gårdagens mulna minnen lågo ännu djupt i min själ. Den dryga, mer än 3 mil långa, snö

öknen låg med all liflighet för mig: jag hade i går ej förmått simma en half mil deri. Det tycktes, som en, mot mitt och min lilla följeslagares namn och slägt, fiendtlig ande beherrskade dessa vilda ödemarker. Den sistnämndes fader hade i sin barndom just på detta samma hållet varit på vägen att omkomma. Stadd på resan ner till Piteå schola, den han under terminerna bivistade, hade han på vägen mellan Gråträsk och Långträsk gått vill samt blef flera dygn borta i skogen. Det var vid Michaëlitiden. Nätterna voro kyliga; den arma gossen bröt granqvistar och bredde öfver sig, men frös dock, så att tänderna skallrade, och ännu mer skälfde hans hjerta. Man kan föreställa sig ett barns tankar, som går vill i skogen och ej vet, om det mer skall få se någon lefvande menniska. I hvilka bilder skola ej hemmets minnen och den hulda modersfamnen spegla sig i hans själ! Den jag omtalar, bäfvade mest för björnar, till hvilkas vistande i trakten han märkte tydliga spår. Den, som känner "Kolar-gossen", behöfver eljest icke af mig någon beskrifning: der har snillet ur djupet af skogarnas mörker och hjertats grund framdragit, hvad hit hörer, och gifvit det lif uti ord och toner. Emedan det var höst, när Carl Erik Læstadius här gick och irrade, voro bären mogna: han lifnärde sig dermed och kom slutligen till rätta, derigenom att han råkade komma på en fästig, den han följde, tilldess han genom denna ledtråd kom till ett ensligt nybygge någonstädes i de aflägsnaste trakterna, om jag minues rätt, af

Skellefteå socken. Skogsguden hade kanske ännu ej slutat sin ovillja, han ämnade nu tilläfventyrs med större allvar återfordra, hvad han då ej fick behålla Dock hvad var att göra? Tillbaks var vägen lika väl tillsopad som fram, och icke kunde jag blifva qvarliggande i Långträsk. Der var äfven stor foderbrist, så att min häst fick knapp föda, och jag kunde endast erhålla ett ringa förråd med mig, hvilket ej var tillräckligt ens för dagen. Aldrig har jag dragit åstad på någon färd eller resa med ett så beklämdt hjerta: en tår tillrade utför kinden, när jag körde från gården. Jag satt i början och åkte uti färdskrindran; men jag såg snart, att hästen omöjligen skulle förmå att draga; snön gick nära under buken på honom och midt på sidorna af skrindan, hvilken tycktes simma i den som en färja. Jag tog skidorna på mig och försökte att ränna; men snön frös vid, och det gick så tungt, som hade jag rännt i tjära. Jag måste taga dem af mig och gå. I början gick nog äfven detta för sig, medan jag kunde följa efter skrindan, der snön icke mer var så djup; men, sedan jag kom längre fram, var hästen icke alls meri stånd att hålla vägen, emedan rehntraf förvillade honom. Någon Lapp hade med sina rehnar flyttat denna vägen, och utaf dessas tramp hade hård snö bildats vidt och bredt omkring, hvarigenom vägens urskiljande försvårades och åtminstone för hästen var omöjligt. Jag måste således gå framföre med min käpp, på sätt som redan sagdt är, men hade ändå stor möda att kunna bibehålla vägen. Ibland hade jag förlorat honom

[ocr errors]

och måste länge gå härs och tvärs, inan jag fann honom. I hvarje ögonblick fruktade jag att förlora honom med allo. Man kan väl tänka, hvilken otrolig möda det måste vara att nu gå en två mils väg på detta sätt, vadande i snö nära'upp till midjan. Dock var det kroppsliga lidandet härvid mindre än själens. Jag våndades hela dagen af en obeskriflig ängslan: ingenting är så svårt, som att · färdas i skogen, utan att veta, om man någonsin kommer fram till folk. Jag föreställde mig allt det värsta: att förlora vägen alldeles och villas bort. Att dö kunde väl vara en mensklig sak; men att dö som en räf i,skogen, det föreföll mig rysligt, och då var jag likväl icke ensam, utan skulle äfven se den olyckliga gossens slut. Hästen skulle omöjligen kunna stå bi och arbeta längre än till qvällen, och då hade jag intet hö att gifva honom, att stärka sig till vidare ansträngningar. Jag hade na hunnit långt mer än halfvägs till Gråträsk; men nattens annalkande var mig förfärligt. Det började att skymma mer och mer öfver den ensamma leden. Solen var redan nedgången. Det var en sjö af mils längd, vid hvars andra ända byn Gråträsk är belägen. Denna sjö var stickad (marquerad med utstakningsbuskar), och, om jag blott kom ner på den, ansåg jag mig så godt som framme, ty då var icke mer någon fara att villas. Också tyckte jag på tiden, att det borde börja lida deråt; men intet tecken visade sig ännu, att jag var den nära. Så mycket mer bekymrad och äpgslig blef jag: jag fruktade, att jag tilläfventyrs icke var på rätta vägen, utan af rehn

trafven blifvit dragen till skogs och höll på att vandra åt helt annat håll, än dit jag skulle... Jag passerade förbi en liten rund kulle, ungefärligen som en ättehög. Den klef jag uppå, för att se mig omkring, och, när jag kom upp, fick jag se sjön, som var helt nära. Jag kan icke beskrifva, hvilken glädje som intog mig vid denna anblick. Hastigt som en blixt flög tanken genom tider och rymder och framkallade genom idée-associationer den skönaste tafla. "Hafvet! hafvet!" var det magiska ord, som framtrollade den. Jag erinrade mig genast på det lifligaste detta utrop, hvarmed Xenophons Greker fordom, efter sin villsamma och äfventyrliga färd, med hänryckning helsade Pontus Euxinus 3). Detta utrop kom för mig af sig sjelft genom en viss likhet; men det hade vid ett tillfälle varit föremål för ett interessant samtal och återkallade nu detta tillfälle och den jag då samtalade med och orten, der jag samtalade det var Uppsala, det var den grundlige och redbare Sandahl. Vi hade en gång, då jag besökte honom på hans kammare, kommit att raisonera öfver Xenophons Anabasis samt de händelser, som der beskrifvas, och dervid hade det der "Hafvet! Hafvet!" i synnerhet varit ett föremål. Gustaf Sandahl! du var den förste, som min själ mötte, när den likasom utur Hades återkom till ljusets

3) Evžetvos, den hospitabla, den gästvänliga. Gråträsket var också för mig en gästvänlig sjö, ty jag visste, att den gladaste Norrländska gästfrihet skulle emottaga mig, så snart jag kom fram till byn.

« FöregåendeFortsätt »