och lifvets rymder, det var du, som införde mig i minuets idyllverld, der jag återsåg mina vänners glada kretsar. Om du en dag läser detta, skall du säkert icke utan rörelse betänka, huru många boningar, som äro uti vår faders hus, och huru mångfaldiga arbetena uti hans vingård. Du är nu comminister i Uppland, och jag missionaire i Lappmarken; men båda hafva vi varit tillsammans i vetenskapernas tempel, och båda skola vi komma tillsammans uti ett annat tempel, hvars församling tiderna ej skola förskingra! Om den döde uppstode ur kumblet och från toppen af sin ättehög öfversåge i nattens tystnad de ödsliga nejderna, säkert tänkte han sig sin framfarna lefnad tillbaka och återsåge i minnet många föremål, som i lifvet legat hans hjerta nära. Detta är bilden af mig, der jag stod på den ensliga runda kullen vid Gråträsk. Min själ var redan i ett ögonblick flyttad till Uppsala. Jag befann mig i skötet af den familjkrets, der jag tillbragt 3 lyckliga år af min lefnad, och den jag genom själsförvandtskap, starkare än blodsband, blifvit associerad till. Lars Gustaf Berglund och Catharina Elisabeth Svederus! det var till edert hus, såsom till mina föräldrars, min tanke flög ifrån öknen, och, då mitt hopp återkom till lifvets ljusa rymder, var eder boning den första, det besökte. Om ett väsende, utan flärd och prål, och en välgörenhet, utan skrymtan och anspråk, icke lysa så mycket uti verldens alltför skimrande hvimmel, ut Lappmarken, 17. bredde dock, såsom J sen, deras hugkomst ett ljus i den skymning både i sinne- och andeverld, hvari min själ sväfvade. En och samma persons minne förvaras sällan af liflösa monumenter och af lefvande hjertan tillika jag talar ej om minnesvården på grafven men skall man nu välja mellan de två, så måtte väl det lefvande väljas framför det döda. J syskon, både stora och små! uti eder glada krets tillbragte jag så mången lycklig stund, då jag i qvällens skymning infann mig bland edra oskyldiga lekar; jag glömde ock nu dagens vedermöda hos eder: man säger, att den döde går igen; sen J, den lefvande gör det ock! Frid med eder, samfäldt med edra föräldrar, lefven länge lyckliga, såsom hittills, i stilla trefnad och anspråkslös dygd! Det blefve alltför vidlöftigt, om jag med Odysseens och Eneidens vandringsmän började beskrifva alla föremål, som efter Hadesfärden företedde sig på de Elyseiska fälten måtte liknelsen ej missförstås! De lycksaligas öar (fortunatorum insula) igenfinnas icke efter chartor och sjökort, ty de äro ej fästa vid tid och rum. Men hvar helst man finner forskning utan sjelfklokhet, religion utan öfvertro och fanatism, talenter utan ytlighet, tillgifvenhet utan förblindelse, korteligen ett kärnfullt och rättskaffens väsende, der har man verkligen öar uti det vilda och brusande hafvet af mensklig dårskap och passion, eller oaser i öknen af hvardaglig slöhet, tomhet och platthet. Och, som sällhet är något subjectivt, kan hvar och en för sin enskilda del finna en Elysée, hvar helst han genom o rubblig vänskap eller brinnande kärlek är fäst vid familj eller person. Korrt och godt: jag nämner nu ej vidare någon persons namn. Men tanken flög till mången förtrogen vän och mån-/ gen af mitt hjerta högt värderad man, hvars hogkomst Uppsala hos mig väckte, och uppsökte i dess grannskap månget lyckligt minne. Lättare och hastigare än någonsin gick färden till Halmbyboda, Rasbo prestgård, Lundby. I Faxbergets gråstensrike var väl ingen guldgrufva; hvad kunde göra dess grannskaper interessanta? Dock drog en un derbar trollkraft ditåt: när den framfarna tidens minnen ledsagade mina fjät, huru skulle jag kunnat passera Wallby förbi? Från denna brännpunkt utgick dock en radie till min lefnads peripheri. Dock vill jag ej länge med Marius sitta bland Karthagos ruiner. I Westersta gästar jag icke mer. Men det är en, det är ännu en, som jag vill besöka! Dock reser jag ogerna till de främmande landen. Hon skall snart komma dädan och följa mig vid sidan, icke blott vid tankans utflykt, utan i sjelfva verkligheten med mig genomvandra den kommande lefnadens osedda rymder. Det var í en annan fruktansvärdare lifsfara, vid en annan märkvärdigare uppkomst ur dödens rike, som hon framför alla andra skulle sväfva för min själ. Okände läsare, förlåten, att jag framlaggt min tankas utflykter äfven för edra ögon och öppnat djupet af min själ! Om det på eder har gjort vidrigt intryck, så betänken dock, att tidens skrifter sällan skola besvära och oroa eder med något dylikt. Förbehållsamhet, till gjordhet och konstladt väsende fån J tillräckligt se, läsa och erfara; jag hoppas, att denna öppenhet ej måtte qvarlemna någon varaktig o-, villja i eder själ, och jag återgår nu till min berättelse. ་ Beledsagad af minnen och åtankar, sådana jag beskrifvit, nedsteg jag från kullen och fortsatte färden till sjön. Nu var det väl mörkt, och tre fjerdedels mil återstodo ännu; men det var icke mer någon fara. Jag tog nu mina skarskidor och rände utan möda, ty det frös ej vid mera. Äfven för hästen var mödan nu ringare, emedan snön på sjön icke var så djup. Blåsten sopar alltid der bort honom någorlunda eller packar ihop honom, så att det der alltid är lättare att komma fram än på landet. Också hade han stor lättnad deraf, att det upphört att frysa vid. Förut hade jag alltid varit nödsakad att låta honom stadna och hvila, sedan han gått i tre quarts timma. Jag gaf honom då hö och skrapade bort den vidfrusna snön och isen undan medarna. Säkert tillryggalades icke en fjerdingsväg i timmen. Någon förmån hade väl hästen också deraf, att jag gick förut och således trampade väg för honom. På sjön gjordes intet uppehåll, utan jag sträfvade med ett fram till Gråträsk. Här mötte mig strax ett gladt och vänligt emottagande. Man förundrade sig högeligen, huru jag hade varit i stånd att komma fram, och i synnerhet öfver hästen, som icke tröttnat upp på vägen. Hade han icke egt den styrka och härdighet, han egde, så hade det aldrig gått väl. I Sorsele hände just under samma tid, att en nybyggare-hustru, som rest till ett bröllopp, på återresan var nära att omkomma i skogen. Samma nederbörd, som för mig nu gjorde hemfärden så svår, hade äfven för henne tillsopat och tillstängt vägen. Mindre lycklig än jag, förlorade hon sin häst, som tröttnade på vägen och störtade. Han var förmodligen svagare och vid sämre hull, hvartill ock torde få läggas, att hon icke, såsom jag, kunde gå förut och bana hästen väg, utan måste sitta i färdskrindan, honom till last. Också fick hon sitta der hela sju dygn på skogen, sedan hästen störtat. Beklagligen hade hon äfven ett barn med sig. Dock lefde hon, emedan hon hade goda slädkläder samt lifnärde sig och barnet med någon liten näst (färdkost), som hon fått med sig från brölloppet. Imellertid började man af hennes långa frånvaro ana något ondt och drog derföre åstad att söka henne, då hon blef återfunnen och kom till rätta. Man kan häraf sluta till faran i en sådan färd. En korrt stund efter min ankomst till Gråträsk, ankommo också tvänne andra karlar rännande. De hade kommit söderifrån in på den väg, jag förut farit fram, och hade med största förvåning följt den, undrande, hvilken det hade varit, som der dragit fram, och under utrop, att "han hade något i tugun", det vill säga: han hade haft en utmärkt god häst 4). Den ena ämnade sig till 4) Tugu kallas här en ygla, hvarmed släden fästes vid skackeln. Den är antingen af en flerdubbelt hopvriden vidja eller ock af jern. Att hafva något |