Sidor som bilder
PDF

254 Skellefteå socken. Skogsguden hade kanske ännu ej slutat sin ovillja, han ämnade nu tilläfventyrs med större allvar återfordra, hvad han då ej fick behålla – Dock hvad var att göra? Tillbaks var vägen lika väl tillsopad som fram, och icke kunde jag blifva qvarliggande i Långträsk. Der var äfven stor foderbrist, så att min häst fick knapp föda, och jag kunde endast erhålla ett ringa förråd med mig, hvilket ej var tillräckligt ens för dagen. Aldrig har jag dragit åstad på någon färd eller resa med ett så beklämdt hjerta: en tår tillrade utför kinden, när jag körde från gården. Jag satt i början och åkte uti färdskrindran; men jag såg snart, att hästen omöjligen skulle förmå att draga; snön gick nära under buken på honom och midt på sidorna af skrindan, hvilken tycktes simma i den som en färja. Jag tog skidorna på mig och försökte att ränna; men snön frös vid, och det gick så tungt, som hade jag rännt i tjära. Jag måste taga dem af mig och gå. I början gick nog äfven detta för sig, medan jag kunde följa efter skrindan, der snön icke mer var så djup; men, sedan jag kom längre fram, var hästen icke alls mer i stånd att hålla vägen, emedan rehntraf för

villade honom. Någon Lapp hade med sina reh

nar flyttat denna vägen, och utaf dessas tramp hade hård snö bildats vidt och bredt omkring, hvarigenom vägens urskiljande försvårades och åtminstone för hästen var omöjligt. Jag måste således gå framföre med min käpp, på sätt som redan sagdt är, men hade ändå stor möda att kunna bibehålla vägen. Ibland hade jag förlorat honom

och måste länge gå härs och tvärs, inan jag fann

honom. I hvarje ögonblick fruktade jag att för

lora honom med allo. Man kan väl tänka, hvilken otrolig möda det måste vara att nu gå en två mils väg på detta sätt, vadande i snö nära upp till midjan. Dock var det kroppsliga lidandet härvid mindre än själens. Jag våndades hela dagen af en obeskriflig ängslan: ingenting är så svårt, som att färdas i skogen, utan att veta, om man någonsin kommer fram till folk. Jag föreställde mig allt det värsta: att förlora vägen alldeles och villas bort. Att dö kunde väl vara en mensklig sak; men att dö som en räf i.skogen, det föreföll mig rysligt, och då var jag likväl icke ensam, utan skulle äfven se den olyckliga gossens slut. Hästen skulle omöjligen kunna stå bi och arbeta längre än till qvällen, och då hade jag intet hö att gifva honom, att stärka sig till vidare ansträngningar. Jag hade nu hunnit långt mer än halfvägs till Gråträsk; men nattens annalkande var mig förfärligt. Det började att skymma mer och mer öfver den ensamma leden. Solen var redan nedgången. Det var en sjö af 4 mils längd, vid hvars andra ända byn Gråträsk är belägen. Denna sjö var stickad (marquerad med utstakningsbuskar), och, om jag blott kom ner på den, ansåg jag mig så godt som framme, ty då var icke mer någon fara att villas. Också tyckte jag på tiden, att det borde börja lida deråt; men intet tecken visade sig ännu, att jag var den nära. Så mycket mer bekymrad och äpgslig blef jag: jag fruktade, att jag tilläfventyrs icke var på rätta vägen, utan af rehntrafven blifvit dragen till skogs och höll på att vandra åt helt annat håll, än dit jag skulle. Jag passerade förbi en liten rund kulle, ungefärligen som en ättehög. Den klef jag uppå, för att se mig omkring, och, när jag kom upp, fick jag se sjön, som var helt nära. Jag kan icke beskrifva, hvilken glädje som intog mig vid denna anblick. Hastigt som en blixt flög tanken genom tider och rymder och framkallade genom idée-associationer den skönaste tafla. ”Hafvet? hafvet” var det magiska ord, som framtrollade den. Jag erinrade mig genast på det lifligaste detta utrop, hvarmed Xenophons Greker fordom, efter sin villsamma och äfventyrliga färd, med hänryckning helsade Pontus Euæinus 3). Detta utrop kom för mig af sig sjelft genom en viss likhet; men det hade vid ett tillfälle varit föremål för ett interessant samtal och återkallade nu detta tillfälle och den jag då samtalade med och orten, der jag samtalade – det var Uppsala, det var den grundlige och redbare Sandahl. Vi hade en gång, då jag besökte honom på hans kammare, kommit att raisonera öfver Xenophons Anabasis samt de händelser, som der beskrifvas, och dervid hade det der ”Hafvet? Hafvet?” i synnerhet varit ett föremål. Gustaf Sandahl? du var den förste, som min själ mötte, när den likasom utur Hades återkom till ljusets

3) Evsetros, den hospitabla, den gästvänliga. Gråträsket var också för mig en gästvänlig sjö, ty jag visste, att den gladaste Norrländska gästfrihet skulle emottaga mig, så snart jag kom fram till byn.

och lifvets rymder, det var du, som införde mig i minnets idyllverld, der jag återsåg mina vänners glada kretsar. Om du en dag läser detta, skall du säkert icke utan rörelse betänka, huru många boningar, som äro uti vår faders hus, och huru mångfaldiga arbetena uti hans vingård. Du är nu comminister i Uppland, och jag missionaire i Lappmarken; men båda hafva vi varit tillsammans i vetenskapernas tempel, och båda skola vi komma tillsammans uti ett annat tempel, hvars församling tiderna ej skola förskingra! – Om den döde uppstode ur kumblet och från toppen af sin ättehög öfversåge i nattens tystnad de ödsliga nejderna, säkert tänkte han sig sin framfarna lefnad tillbaka och återsåge i minnet många föremål, som i lifvet legat hans hjerta nära. Detta är bilden af mig, der jag stod på den ensliga runda kullen vid Gråträsk. Min själ var redan i ett ögonblick flyttad till Uppsala. Jag befann mig i skötet af den familjkrets, der jag tillbragt 3 lyckliga år af min lefnad, och den jag genom själsförvandtskap, starkare än blodsband, blifvit associerad till. Lars Gustaf Berglund och Catharina Elisabeth Svederus! det var till edert hus, såsom till mina föräldrars, min tanke flög ifrån öknen, och, då mitt hopp återkom till lifvets ljusa rymder, var eder boning den första, det besökte. Om ett väsende, utan flärd och prål, och en välgörenhet, utan skrymtan och anspråk, icke lysa så mycket uti verldens alltför skimrande hvimmel, ut

Lappmarken, 17.

bredde dock, såsom J sen, deras hugkomst ett ljus i den skymning både i sinne- och andeverld, hvari min själ sväfvade. En och samma persons minne förvaras sällan af liflösa monumenter och af defvande hjertan tillika – jag talar ej om minnesvården på grafven – men skall man nu välja mellan de två, så måtte väl det lefvande väljas framför det döda. J syskon, både stora och små! uti eder glada krets tillbragte jag så mången lycklig stund, då jag i qvällens skymning infann mig bland edra oskyldiga lekar; jag glömde ock nu dagens vedermöda hos eder: man säger, att den döde går igen; sen J, den lefvande gör det ock! Frid med - eder, samfäldt med edra föräldrar, lefven länge lyckliga, såsom hittills, i stilla trefnad och anspråkslös dygd! – Det blefve alltför vidlöftigt, om jag med Odysseens och AEneidens vandringsmän började beskrifva alla föremål, som efter Hadesfärden företedde sig på de Elyseiska fälten – måtte liknelsen ej missförstås! De lycksaligas öar (fortunatorum insulæ) igenfinnas icke efter chartor och sjökort, ty de äro ej fästa vid tid och rum. Men hvar helst man finner forskning utan sjelfklokhet, religion utan öfvertro och fanatism, talenter utan ytlighet, tillgifvenhet utan förblindelse, korteligen ett kärnfullt och rättskaffens väsende, der har man verkligen öar uti det vilda och brusande hafvet af mensklig dårskap och passion, eller oaser i öknen af hvardaglig slöhet, tomhet och platthet. Och, som sällhet är något subjectivt, kan hvar och en för sin enskilda del finna en Elysée, hvar helst han genom o

« FöregåendeFortsätt »