Sidor som bilder
PDF

rubblig vänskap eller brinnande kärlek är fäst vid familj eller person. – Korrt och godt: jag nämner nu ej vidare någon persons namn. Men tanken flög till mången förtrogen vän och mången af mitt hjerta högt värderad man, hvars hogkomst Uppsala hos mig väckte, och uppsökte i dess grannskap månget lyckligt minne. Lättare och hastigare än någonsin gick färden till Halmbyboda, Rasbo prestgård, Lundby. I Faæbergets gråstensrike var väl ingen guldgrufva; hvad kunde göra dess grannskaper interessanta? Dock drog en underbar trollkraft ditåt: när den framfarna tidens minnen ledsagade mina fjät, huru skulle jag kunnat passera Wallby förbi? Från denna brännpunkt utgick dock en radie till min lefnads peripheri. Dock vill jag ej länge med Marius sitta bland Karthagos ruiner. I Westersta gästar jag icke mer. Men det är en, det är ännu en, som jag vill besöka! Dock reser jag ogerna till de främmande landen. Hon skall snart komma dädan och följa mig vid sidan, icke blott vid tankans utflykt, utan i sjelfva verkligheten med mig genomvandra den kommande lefnadens osedda rymder. Det var i en annan fruktansvärdare lifsfara, vid en annan -- märkvärdigare uppkomst ur dödens rike, som hon framför alla andra skulle sväfva för min själ. – – Okände läsare, förlåten, att jag framlaggt min tankas utflykter äfven för edra ögon och öppnat djupet af min själ! Om det på eder har gjort vidrigt intryck, så betänken dock, att tidens skrifter sällan skola besvära och oroa eder med något dylikt. Förbehållsamhet, till

[ocr errors]

gjordhet och konstladt väsende fån J tillräckligt se, läsa och erfara; jag hoppas, att denna öppenhet ej måtte qvarlemna någon varaktig ovillja i eder själ, och jag återgår nu till min berättelse. Beledsagad af minnen och åtankar, sådana jag beskrifvit, nedsteg jag från kullen och fortsatte färden till sjön. Nu var det väl mörkt, och tre fjerdedels mil återstodo ännu; men det var icke mer någon fara. Jag tog nu mina skarskidor och rände utan möda, ty det frös ej vid mera. Äfven för hästen var mödan nu ringare, emedan snön på sjön icke var så djup. Blåsten sopar alltid der bort honom någorlunda eller packar ihop honom, så att det der alltid är lättare att komma fram än på landet. Också hade han stor lättnad deraf, att det upphört att frysa vid. Förut hade jag alltid varit nödsakad att låta honom stadna och hvila, sedan han gått i tre quarts timma. Jag gaf honom då hö och skrapade bort den vidfrusma snön och isen undan medarna. Säkert tillryggalades icke en fjerdingsväg i timmen. Någon förmån hade väl hästen också deraf, att jag gick förut och således trampade väg för honom. På sjön gjordes intet uppehåll, utan jag sträfvade med ett fram till Gråträsk. Här mötte mig strax ett gladt och vänligt emottagande. Man förundrade sig högeligen, huru jag hade varit i stånd att komma fram, och i synnerhet öfver hästen, som icke tröttnat upp på vägen. Hade han icke egt den styrka och härdighet, han egde, så hade det aldrig gått väl. I Sorsele hände just under samma tid, att en nybyggare-hustru, som rest till ett bröllopp, på återresan var nära att omkomma i skogen. Samma nederbörd, som för mig nu gjorde hemfärden så svår, hade äfven för henne tillsopat och tillstängt vägen. Mindre lycklig än jag, förlorade hon sin häst, som tröttnade på vägen och störtade. Han var förmodligen svagare och vid sämre hull, hvartill ock torde få läggas, att hon icke, såsom jag, kunde gå förut och bana hästen väg, utan måste sitta i färdskrindan, honom till last. Också fick hon sitta der hela sju dygn på skogen, sedan hästen störtat. Beklagligen hade hon äfven ett barn med sig. Dock lefde hon, emedan hon hade goda slädkläder samt lifnärde sig och barnet med någon liten näst (färdkost), som hon fått med sig från brölloppet. Imellertid började man af hennes långa frånvaro ana något ondt och drog derföre åstad att söka henne, då hon blef återfunnen och kom till rätta. Man kan häraf sluta till faran i en sådan färd. En korrt stund efter min ankomst till Gråträsk, ankommo också tvänne andra karlar rännande. De hade kommit söderifrån in på den väg, jag förut farit fram, och hade med största förvåning följt den, undrande, hvilken det hade varit, som der dragit fram, och under utrop, att ”han hade något i tugun", det vill säga: han hade haft en utmärkt god häst 4). Den ena ämnade sig till Gråträsk, att låna penningar, och den andra till Arvidsjaur, att låta döpa ett barn, som han bar med sig i en kont. Den sistnämnde var en försvenskad Lapp och egde något slags nybygge. Barnet var föddt just nu samma dag, på förmiddagen. En sådan händelse kan förtjena en reflexion. Nyss kommet ur moderlifvet, vräkes barnet in i en urholkad trä-klabb, och så kastar man det på ryggen samt begifver sig åstad på en 5 mils väg i den bistraste köld! Uti ett sådant utomordentligt mehnföre måste åtminstone 4 dagar åtgå för den resan; men hvarken för sig eller barnet var mannen försedd med någon föda. ”Jag litte Gud och godt folk”, sade han, när jag frågade, huru han kunde gifva sig åstad på sådant sätt. Också hade han icke missräknat sig. Försynen Jhade så skickat, att han icke behöfde resa längre än hit, och här fick barnet långt omsorgsfullare skötsel och ans, än det kunnat få hos sin moder, och gästfriheten förplägade honom rikligare, än han i sin fattigdom hemma kunnat hålla bars-öl, Den hederliga bondhustrun i Gråträsk tvättade och ansade barnet samt lindade det i rent och snyggt linne. Jag ser ännu så lifligt, huru hennes milda öga medlidsamt och huldt blickade på den arma, oskyldiga varelsen, som var född i verlden till mycken fattigdom, hunger och elände, inan det skulle hinna den dag, att sjelf förtjena sig födan. Ett himmelskt småleende förhöjde beha

4) Tugu kallas här en ygla, hvarmed släden fästes vid skackeln. Den är antingen af en flerdubbelt hop vriden vidja eller ock af jcrn. Att hafva något

i tugun eller i skacklerna, är ett figurligt talesätt att utmärka, det man har en dugtig häst.

gen af hennes ädla och sköna anletsdrag. I Vesterbotten är i allmänhet vackert folk, förnämligast i Skellefteå. Detta var ett ibland de interessanta ansigten, i hvilka en ren själ tydligen framblickar. IIon låg i barnsäng, när jag sist passerade, och det uppstod nu någon fråga om kyrkotagning. Men, huru godt tillfället än tycktes vara, ville hon dock sjelf ej begagna det, emedan det icke ännu var en hel månad, sedan barnet blifvit föddt. Ehuru hon visserligen var fullkomligt återställd till helsan, föreföll det dock hennes religiösa väsende betänkligt, att så snart låta sig kyrkotagas 5). Också uppmuntrade jag icke dertill och

5) Alla äro icke så noga om iakttagandet af den der föreskrifna 6 veckors tiden. Det hände mig en gång i Arieplog, då jag under Pastor Fjellströms frånvaro förestod Gudstjensten, att det kom en nybyggare och frågade mig, om hans hustru kunde få kyrkotagas nu, ehuru det endast var 8 dagar, sedan hon födt barn. Jag frågade, om hon var här närvarande – det var fem mil till deras hem - hvilket han bejakade. Då sade jag honom, att författningarne i detta afseende icke lade några band på mig, att ju icke jag kunde kyrkotaga en qvinna, så snart hon uppträdde i Guds hus, det måtte nu vara 6 dagar eller sex veckor efter barnsbörden, och att jag icke heller nu ville möta hans hustru med käPpen och köra ut henne, om hon uppträdde i Guds hus, utan skulle taga in henne; men hon borde till nästa gång veta, att, hvad härutinan vore föreskrifvet, vore henne föreskrifvet till efterrättelse, till vård om helsan samt iakttagande af tukt och anständighet. Dock, när hon nu rest 5 mil, så tycktes

[ocr errors]
« FöregåendeFortsätt »