Sidor som bilder
PDF

undslapp således denna gången en motbjudande tjenstförrättning. Den följande dagen hvilade

hon ock kunna hafva styrka och krafter att upp-
träda i Guds helgedom, och detta kunde åtminsto-
ne vara likaså anständigt, som att gå på ett bröl-
lopp – som meningen var - imellertid måtte de
nu sjelfva se till, hvad de gjorde: komme hon i
kyrkan, så skulle jag kyrkotaga henne; i annat
fall vore frågan förfallen af sig sjelf. Hon kom
icke; men brölloppet lärer hon dock ej hafva af-
hållit sig ifrån.
Efter detta ämne är å bane, kan jag ej-under-
låta att fästa uppmärksamhet på förhållandet i
Stockholm uti denna del. Det hände sig helt nyligen,
då jag var hos en af mina ungdomsvänner, en prest-
man i Stockholm, att denne skulle kyrkotaga en
hustru, såsom ock skedde, i sina egna rum. Här-
vid gjorde jag observation, huru det kom till, att
sådant icke, såsom formulairets mening tyckes va-
ra, skedde i kyrkan. Han sade, att de dels ic-
ke ännu vore så fullt restituerade, att de kun-
de våga sig i den kalla kyrkan, dels ock ej kun-
de länge uppskjuta med sin kyrkotagning, emedan
det vore fattigt folk, som måste genom egen verk-
samhet förskaffa sig det nödvändiga. Han sade
mig, att här nästan aldrig var vanligt att kyrko-
taga i kyrka, att fattigt folk ej gjorde afseende
på tid, utan läto kyrkotaga sig, så snart de ansågo
sig någorlunda restituerade, allt af det skälet, att
de icke ansågo sig kunna förrätta sina vanliga sys-
slor och visa sig ute, utan att vara kyrkotagna.
Mig föreföll allt detta högst förunderligt, såsom
det ännu gör. Är då icke kyrkotagningen en bön
till Gud, då qvinnan första gången uppträder i
hans helgedom? Är det en invignings-act till verlds-

jag öfver här i Gråträsk: jag behöfde denna hviIa. Det var första Bönedagen, och jag höll Gudstjenst. Församlingen var väl icke talrik, men dock så talrik, som man möjligen kan vänta af tvänne hushåll. Här har eljest fordom varit kyrka, och ruiner stå ännu qvar. Kyrkogården begagnas af byn såsom begrafningsplats. Också vore det orimligt att föra de döda hela 11 milen till Piteå, när man har vigd mull på stället. Om sommaren skulle det icke alls vara verkställbart. Man an

modar derföre presten i Arvidsjaur att göra en re

sa till stället och begrafva i den derstädes befintliga kyrkogården. Till Arvidsjaur är eljest endast tre och en half mil; men att bära lik om sommaren öfver oländig skog och mark läte sig ändå ej lätteligen göra. Det synes verkligen förunderligt, huru Gråträsk har kommit att höra till Piteå, enär afståndet är så högst olika, och den kyrka, som här varit, var en Lappmarkskyrka. Detta ger i sjelfva verket sannolikhet åt den berättelsen, att, när en gång gränslinien mellan Lappmarken och nedra landet uppgicks, hade Gråträsk-bonden gifvit den tjensteman, som härmed hade befattning, en pung med silfverpenningar och derigenom öfvertalat honom, att gå in Gråträsk inom lands-rået. Speculationen härmed hade varit den, att utestänga Lapparne från begagnande af fisket

[ocr errors]

liga göromål, som har en alltid och allestädes verksam trollkraft att ”rena de orena till köttslig renhet”? Och huru låta ändtligen sådana begrepp om saken förena sig med upplysning och fördomsfrihet?

i Gråträsk-sjön, hvilket lärer vara ganska förmånligt. Härigenom har nu rå-linien, såsom det säges, krökt sig likt en hästsko omkring Gråträsk, ty långt längre i öster lära ännu Lapp-Land vara belägna. Imellertid skola de nuvarande åboerna, såsom jag hört berättas, helt nyligen gått miste om frukterna af denna deras fäders politik, ty en Lapp skall hos Landshöfdinge-ämbetet i Norrbottens län hafva sökt och fått tillstånd att fiska i Gråträsket, så vidt det stöter till allmänningen – och det gör det väl till större delen. Nu skall han om sommaren, och när bästa fisketiden inträffar, taga en myckenhet andra Lappar med sig, såsom sju andra andar värre än han; de komma som en kråkhop och fiska i Gråträsket, och bönderna få stå der med långa näsor och se på. Man har ingen säker underrättelse, om i Gråträsk någonsin en prest varit boende och vistande; men så mycket är säkert, att detta på de sednaste 100 ären icke varit händelsen. Kyrkan anses vara byggd i Konung Carl IX:s tid. Icke heller är det mig bekant, huru tidigt den Svenska bosättningen här skett. Det ligger en viss skugga öfver denna bys forntida minnen, och det är misstänkligt, att tilläfventyrs någon af dess förra åboer, af samma slags bevekelsegrunder, som förmådde dem att böja rålinien, maskat undan handlingar, hvilka kunnat upplysa ett och annat, som härtill hörde. Dock, detta tillhör det historiska och antiquariska, och det må sparas till en annan gång. Att jag döpte Lappens barn, förstås af sig sjelft. Han tillbragte likasom jag en glad dag

[ocr errors]

i det trefliga och gästfria huset. Också är gästfriheten för detta huset icke särdeles kännbar, ty det är ganska förmöget: 20 kor underhållas i dess ladugård, och tvänné pigor buro in mjölkbyttan på stång om aftonen. Spannmål fås öfver husets behof. Penningar äro utlånta, och denna bonde egde äfven någon andel i ett fartyg. Undantagande detta och penningeförmögenheten, är den andra bonden i Gråträsk denne icke underlägsen.

Den 12 Mars tog jag skjuts, eller, rättare sagdt, förkörare från Gråträsk till Pjesker. Sådant kallas eljest att köra vadd eller vadda, och det anses som ett slags skyldighet för dem, som bo vid vägen, att vadda för den resande. Detta göra de ock ofta sjelfmant, om de vänta någon resande. Det uppkörda spåret (vadden) gör strax lättare för hästen att få fram sin fot, och man ser åtminstone och vet, hvart man skall taga vägen. Från Pjesker fick jag skjuts till Arvidsjaur (3 mil), sista milen var körd, så att vi hade väg för oss. Man hade ifrån Fjellbonäs, som ligger något stycke från vägen på norra sidan, rest åt Arvidsjaur till böndagen och i dag tillbaks, hvilket nu kom oss till pass. Från Gråträsk till Fjellbonäs gaskel var ej kördt; men väglaget var likväl mycket bättre än mellan Långträsk och Gråträsk. Det snögade åter denna dagen än ytterligare. I Arvidsjaur hvilade jag åter en dag. Man väntade här Mamsell Edin från Arieplog, som skulle fara till Skellefteå, och jag fägnade mig i synnerhet deråt, ty då hade jag fått väg för mig öfver Storbod-skogen, der jag befarade förnyelsen af

[ocr errors]

färden mellan Långträsk och Gråträsk. Imellertid, som hon ej ännu kom den dagen, vågade jag ej uppehålla mig längre, af fruktan, att resan blifvit inställd, och att det vid mera fallande snö skulle blifva ännu svårare att komma fram. Den 14 reste jag således från Arvidsjaur till Långträsk – detta kallas Öfra Långträsk eller vanligen helt

rätt och slätt Långträsk; det andra, som ligger

mellan Gråträsk och Byske, kallas Ytter-Långträsk. Den 15 var en dag, nästan lika med den, då jag första gången skulle fara åstad från Ytter-Långträsk till Gråträsk: det var den häftigaste storm och ur; dock var nederbörden icke så stark som då. Också fick jag härifrån förkörare, som vaddade åt mig halfva vägen; men längre kunde han ej förmås att medfölja, utan jag fick nu fortsätta färden, så godt jag kunde, på egen hand. Det var väl svårt, men dock bättre än mellan Långträsk och Gråträsk. Det skred fram ett stycke i sönder, och jag uppnådde till en början hållstugan, som, enligt hvad tillförene är sagdt, befinnes här på skogen. Men, när jag skulle fortsätta färden, hade jag så när förlorat hästen i en kallkälla. Vägen från hållstugan gick directe ner åt en myra, men krökte sig vid dess brädd, rätvinkligt norr ut, och gick efter norra sidan af myran (kärret). Detta hade jag icke observerat de förra gångerna, då jag passerat, utan fortsatte i samma direction, emedan intet tecken till vägen syntes, men väl ett skidspår; ty man hade just i dag rännt der med posten (jag hade mött postbäraren på vägen). Jag följde skidspåret, och det gick directe öfver

« FöregåendeFortsätt »