Sidor som bilder
PDF

kallkälldraget, som var öfverhöljdt med djup snö. Plötsligen sjönk hästen, till min stora förskräckelse, djupt in i den stora snö-massan och den derunder helt öppna källan. Att nu få upp honom ur den sanka bottnen, då dessutom snökanten kring bräddarne var så ofantligt hög, det syntes mig omöjligt, dock ville jag försöka. Jag trampade skyndsamt ner snön kring bräddarna och sparkade undan, tog lös hästen från skacklerna, genom selpinnarnas borttagande, och körde så på. Hästen ansträngde sin yttersta förmåga att komma upp åt den sidan, der jag sparkat undan snön, och lyckades, till min stora fägnad. Han var nu på andra sidan om källdraget, och skrindan drog jag öfver, ty snön bar upp skidlöpare och tom skrinda. Efter detta äfventyr fortgick resan utan något vidare märkeligt, längs Storbod-fjärden, till Långviken. Jag rännde förut, för att kunna hålla vägen, ty stickningen (utstakningsbuskarne) var så gles, såsom redant är anfördt, att man icke kunde hafva någon rättelse deraf, i synnerhet som det var mörkt. Sent om aftonen anlände jag lyckligt till Långviken, till de dervarande qvinnornas stora förvåning. Man hade der ansett för alldeles omöjligt att slippa öfver Storbod-skogen samt derföre helt och hållet vägrat att skjutsa Mamsell Edin den vägen, utan i dess ställe fört henne till ett nybygge, på södra sidan af Storafvan, vid namn Bergnäs - Långviken ligger på norra sidan; afståndet mellan de båda nybyggena lärer vara något drygare än en mil. – Detta hade skett just samma dag, och männerna voro ännu ej återkomma från skjutsen. De hade, dcls af oginhet, dels

ock för att vara säkra om att kunna bryta sig fram, skjutsat med tre hästar. Också var väl just oginheten orsak dertill, att de skjutsade henne till Bergnäs, som ligger tvärt afsides från farvägen, hvarigenom hon avancerade mer tillbaks, än fram. När jag ensam kunde bana mig väg öfver Storbod-skogen, så borde väl de med 3 hästar så mycket mer hafva kunnat det. Också ångrade de sig nu, ty, om de kört den vägen, så hade vi mötts på halfva vägen och sedan fått begagna hvarandras spår. Mamsell Edin kom likväl också sin väg fram. Hon blef från Bergnäs skjutsad till Gullön, ett nybygge, äfvenledes vid Storafvan, men hörande till Arvidsjaur, och härifrån hade man om böndagen kört till Arvidsjaur, så att spåret ännu på somliga ställen i skogstrakterna kunde begagnas. Från Långviken var äfven spår till Arieplog, dels sedan böndagen, då man hade kört dit, dels ock efter den nyss passerade resanden. Jag hade således icke vidare någon särdeles svårighet att komma hem, hvilket skedde den 17 Mars. Detta var den svåraste resa, som jag till den dagen hade gjort. Man kan deraf lätt göra sig ett begrepp om svårigheten, ja, jag kan väl säga, omöjligheten att resa omkring och besöka Lapparne denna tid af året. När på den allmänna och vanliga farleden, midt igenom den Svenska bygden, sådana hinder mötte, huru skulle man komma fram

i de vilda ödemarkerna, der Lapparne vistas?

När communicationen längs landet var sådan, hurudan skulle den då vara tvärs öfver? –Man på

[ocr errors]

minner sig, att längs efter går i öster och vester, hvilket är flodernas rigtning, men tvärs öfver är i norr och söder. – Ifrån hösten ända till marknaden är rörelsen liflig i landet. Alla skynda då att göra ifrån sig sina körslor och resor. Man kör hem hö från de svåraste och aflägsnaste ställena, man far ner på landet och på marknader. Vägarne få ej tillfälle att gro igen alldeles. När det gäller längre resor, far man dock ej gerna ensam, utan förenar sig i större sällskap och är mycket sorgfällig om att icke blifva efter. Körväsendet i Arieplogs socken är eljest ungefärligen följande: När sjöar och myror blifvit farbara, skyndar man så mycket som möjligt att köra hem hö, hvilket ofta är ganska aflägset, stundom ända till 2 mil. Denna hökörnings-and börjar ungefärligen i sista veckan af October och fortfar under de 3 första veckorna af November, till Andersmessans då gör man en resa ner till Skellefteå marknad. (Jag får framdeles tillfälle att beskrifva handeln.) Från Skellefteå återkommer man i medlet af December, och då företages en resa ner till Piteå. Det är likväl vanligast andra, som fara dit än de, som varit till Skellefteå. Piteå-fararne komma igen efter Jul. Omedelbart efter Trettondagen afreser man till Lycksele marknad, och dit drager i sednare tider vanligen den största karavanen. Från Lycksele återkommer man korrt före marknaden. Vid marknadens slut företaga ännu åtskilliga en resa ner till Piteå med de handlande och skynda så mycket som möjligt att göra ifrån sig snart och fara tillbaks. Det

ta är den sista resan. Man finner häraf, att hela landet är i en jemn rörelse ända till marknaden, och communicationerna således öppna. Snön har också ännu icke hunnit blifva så djup. Men efter marknaden blir allt stilla. Hvar och en håller sig hemma isolerad. Snömassan uppnår nu sitt fullständiga djup. Mars och förra hälften af April äro ofta utmärkta af stark nederbörd. Om Böndagen kommer man väl någorlunda talrikt till kyrkan, men ränner merändels, om icke några särskilda vigtiga omständigheter äro för handen, som göra nödvändigt att köra med häst. Mellan Böndagen och Påsk är vanligen en, föga besökt, stämning. Till Påsk vill man väl infinna sig någorlunda allmänt; men det beror dock mycket på föret. Inträffar den mycket tidigt, så äro vägarne ännu ofarbara för snö, och, infaller den mycket sent, så händer, att de äro ofarbara för tö. Ifrån marknaden till slutet af April och början af Maj får man hvarken se eller höra till några Lappar, utom tilläfventyrs någon i norr-trakten, som kan komma rännande till Böndagen. Under förra hälften af vintern bidraga äfven deras flyttningar att hålla vägarna öppna. Der en ”rehnmagt” (skara af rehmar) dragit fram, der har man en väg, lika god som den bästa landsväg. Af detta allt kan man se, huru olika det är att färdas under förra hälften af vintern och under den sednare. Sedan jag nu var återkommen, förblef jag någon tid hemma i stillhet; hvartut hade jag kunnat resa? Jag hade nu en discipel att undervisa, och jag sysselsatte mig för öfrigt med en nybyg

gares vanliga göromål under denna tid af året: laga fiskredskap och skaffa hem ved. Det sistnämnda var icke det lättaste arbetet, emedan man, hade svårt att komma fram i skogen för den utomordentliga snön. Ja, det var nu mer alldeles omöjligt att köra der, utan att med otrolig möda först sjelf trampa upp väg för hästen. Derföre bar jag fast heldre eller drog på en kälke torr ved ner till sjön och afhemtade först den derifrån med häst. Intet tjenstehjon hade jag ännu och kunde ej heller vidare här i socknen få något för detta eller ens nästkommande år. På tjenstefolk är den största brist, och, så känbart detta är för den, som deraf är i behof, så fördelaktigt vittnar det likväl om den framskridande culturen. När man ser den myckenhet af ungdom, som uppvexer, så tänker man när dessa blifvit fullvexta, skall det väl icke blifva ondt om tjenstefolk. Men motsatsen inträffar: när den nya generationen uppvext, är bristen på tjenstefolk, om möjligt, ännu större. Orsaken till detta är följande: så snart en yngling uppnått sina 20 år, synar han åt sig ett nybygge och tager sig hustru; då är både han och hon försvunnen utur det der påräknade antalet af tjenstehjon. Men icke nog dermed; de draga ock ofta hvardera med sig någon af sina yngre syskon utur sina föräldrars hus. Ett nybygges upptagande fordrar mycket arbete. Han behöfver å sin sida en medhjelpare vid timrande och dylikt; hon, som snart får små barn att sköta, måste ock haf

Lappmarken, - 18.

« FöregåendeFortsätt »