i det trefliga och gästfria huset. Också är gästfriheten för detta huset icke särdeles kännbar, ty det är ganska förmöget: 20 kor underhållas i dess ladugård, och tvänne pigor buro in mjölkbyttan på stång om aftonen. Spannmål fås öfver husets behof. Penningar äro utlånta, och denna bonde egde äfven någon andel i ett fartyg. Undantagande detta och penningeförmögenheten, är den andra bonden i Gråträsk denne icke underlägsen. Den 12 Mars tog jag skjuts, eller, rättare sagdt, förkörare från Gråträsk till Pjesker. Sådant kallas eljest att köra vadd eller vadda, och det anses som ett slags skyldighet för dem, som bo vid vägen, att vadda för den resande. Detta göra de ock ofta sjelfmant, om de vänta någon resande. Det uppkörda spåret (vadden) gör strax lättare för hästen att få fram sin fot, och man ser åtminstone och vet, hvart man skall taga vägen. Från Pjesker fick jag skjuts till Arvidsjaur (3 mil), sista milen var körd, så att vi hade väg för oss. Man hade ifrån Fjellbonäs, som ligger något stycke från vägen på norra sidan, rest åt Arvidsjaur till böndagen och i dag tillbaks, hvilket nu kom oss till pass. Från Gråträsk till Fjellbonäs' vägaskel var ej kördt; men väglaget var likväl mycket bättre än mellan Långträsk och Gråträsk. Det snögade åter denna dagen än ytterligare. I Arvidsjaur hvilade jag åter en dag. Man väntade här Mamsell Edin från Arieplog, som skulle fara till Skellefteå, och jag fägnade mig i synnerhet deråt, ty då hade jag fått väg för mig öfver Storbod-skogen, der jag befarade förnyelsen af - färden mellan Långträsk och Gråträsk. Imellertid, som hon ej ännu kom den dagen, vågade jag ej uppehålla mig längre, af fruktan, att resan blifvit inställd, och att det vid mera fallande snö skulle blifva ännu svårare att komma fram. Den 14 reste jag således från Arvidsjaur till Långträsk detta kallas Öfra Långträsk eller vanligen helt rätt och slätt Långträsk; det andra, som ligger mellan Gråträsk och Byske, kallas Ytter-Långträsk. Den 15 var en dag, nästan lika med den, då jag första gången skulle fara åstad från Ytter-Långträsk till Gråträsk: det var den häftigaste storm och ur; dock var nederbörden icke så stark som då. Också fick jag härifrån förkörare, som vaddade åt mig halfva vägen; men längre kunde han ej förmås att medfölja, utan jag fick nu fortsätta färden, så godt jag kunde, på egen hand. Det var väl svårt, men dock bättre än mellan Långträsk och Gråträsk. Det skred fram ett stycke i sönder, och jag uppnådde till en början hållstugan, som, enligt hvad tillförene är sagdt, befinnes här på skogen. Men, när jag skulle fortsätta färden, hade jag så när förlorat hästen i en kallkälla. Vägen från hållstugan gick directe ner åt en myra, men krökte sig vid dess brädd, rätvinkligt norr ut, och gick efter norra sidan af myran (kärret). Detta hade jag icke observerat de förra gångerna, då jag passerat, utan fortsatte i samma direction, emedan intet tecken till vägen syntes, men väl ett skidspår; ty man hade just i dag rännt der med posten (jag hade mött postbäraren på vägen). Jag följde skidspåret, och det gick directe öfver kallkälldraget, som var öfverhöljdt med djup snö. Plötsligen sjönk hästen, till min stora förskräckelse, djupt in i den stora snö-massan och den derunder helt öppna källan. Att nu få upp honom ur den sanka bottnen, då dessutom snökanten kring bräddarne var så ofantligt hög, det syntes mig omöjligt, dock ville jag försöka. Jag trampade skyndsamt ner snön kring bräddarna och sparkade undan, tog lös hästen från skacklerna, genom selpinnarnas borttagande, och körde så på. Hästen ansträngde sin yttersta förmåga att komma upp åt den sidan, der jag sparkat undan snön, och lyckades, till min stora fägnad. Han var nu på andra sidan om källdraget, och skrindan drog jag öfver, ty snön bar upp skidlöpare och tom skrinda. Efter detta äfventyr fortgick resan utan något vidare märkeligt, längs Storbod-fjärden, till Långviken. Jag rännde förut, för att kunna hålla vägen, ty stickningen (utstakningsbuskarne) var så gles, såsom redant är anfördt, att man icke kunde hafva någon rättelse deraf, i synnerhet som det var mörkt. Sent om aftonen anlände jag lyckligt till Långviken, till de dervarande qvinnornas stora förvåning. Man hade der ansett för alldeles omöjligt att slippa öfver Storbod-skogen samt derföre helt och hållet vägrat att skjutsa Mamsell Edin den vägen, utan i dess ställe fört henne till ett nybygge, på södra sidan af Storafvan, vid namn Bergnäs Långviken ligger på norra sidan; afståndet mellan de båda nybyggena lärer vara Detta hade skett just något drygare än en mil. samma dag, och männerna voro ännu ej återkom na från skjutsen. De hade, dels af oginhet, dels ock för att vara säkra om att kunna bryta sig fram, skjutsat med tre hästar. Också var väl just oginheten orsak dertill, att de skjutsade henne till Bergnäs, som ligger tvärt afsides från farvägen, hvarigenom hon avancerade mer tillbaks, än fram. När jag ensam kunde bana mig väg öfver Storbod-skogen, så borde väl de med 3 hästar så mycket mer hafva kunnat det. Också ångrade de sig nu, ty, om de kört den vägen, så hade vi mötts på halfva vägen och sedan fått begagna hvarandras spår. Mamsell Edin kom likväl också sin väg fram. Hon blef från Bergnäs skjutsad till Gullön, ett nybygge, äfvenledes vid Storafvan, men hörande till Arvidsjaur, och härifrån hade man om böndagen kört till Arvidsjaur, så att spåret ännu på somliga ställen i skogstrakterna kunde begagnas. Från Långviken var äfven spår till Arieplog, dels sedan böndagen, då man hade kört dit, dels ock efter den nyss passerade resanden. Jag hade således icke vidare någon särdeles svårighet att komma hem, hvilket skedde den 17 Mars. Detta var den svåraste resa, som jag till den dagen hade gjort. Man kan deraf lätt göra sig ett begrepp om svårigheten, ja, jag kan väl säga, omöjligheten att resa omkring och besöka Lapparne denna tid af året. När på den allmänna och vanliga farleden, midt igenom den Svenska bygden, sådana hinder mötte, huru skulle man komma fram i de vilda ödemarkerna, der Lapparne vistas? När communicationen längs landet var sådan, hurudan skulle den då vara tvärs öfver? - Man på minner sig, att längs efter går i öster och vester, hvilket är flodernas rigtning, men tvärs öfver är i norr och söder. Ifrån hösten ända till mark naden är rörelsen liflig i landet. Alla skynda då att göra ifrån sig sina körslor och resor. Man kör hem hö från de svåraste och aflägsnaste ställena, man far ner på landet och på marknader. Vägarne få ej tillfälle att gro igen alldeles. När det gäller längre resor, far man dock ej gerna ensam, utan förenar sig i större sällskap och är mycket sorgfällig om att icke blifva efter. Körväsendet i Arieplogs socken är eljest ungefärligen följande: När sjöar och myror blifvit farbara, skyndar man så mycket som möjligt att köra hem hö, hvilket ofta är ganska aflägset, stundom ända till 2 mil. Denna hökörnings-and börjar ungefärligen i sista veckan af October och fortfar under de 3 första veckorna af November, till Andersmessan; då gör man en resa ner till Skellefteå marknad. (Jag får framdeles tillfälle att beskrifva handeln.) Från Skellefteå återkommer man i medlet af December, och då företages en resa ner till Piteå. Det är likväl vanligast andra, som fara dit än de, som varit till Skellefteå. Piteå-fararne komma igen efter Jul. Omedelbart efter Trettondagen afreser man till Lycksele marknad, och dit drager i sednare tider vanligen den största karavanen. Från Lycksele återkommer man korrt före marknaden. Vid marknadens slut företaga ännu åtskilliga en resa ner till Piteå med de handlande och skynda så mycket som möjligt att göra ifrån sig snart och fara tillbaks. Det |