ta är den sista resan. Man finner häraf, att hela landet är i en jemn rörelse ända till marknaden, och communicationerna således öppna. Snön har också ännu icke hunnit blifva så djup. Men efter marknaden blir allt stilla. Hvar och en håller sig hemma isolerad. Snömassan uppnår nu sitt fullständiga djup. Mars och förra hälften af April äro ofta utmärkta af stark nederbörd. Om Böndagen kommer man väl någorlunda talrikt till kyrkan, men ränner merändels, om icke några särskilda vigtiga omständigheter äro för handen, som göra nödvändigt att köra med häst. Mellan Böndagen och Påsk är vanligen en, föga besökt, stämning. Till Påsk vill man väl infinna sig någorlunda allmänt; men det beror dock mycket på föret. Inträffar den mycket tidigt, så äro vägarne ännu ofarbara för snö, och, infaller den mycket sent, så händer, att de äro ofarbara för tö. Ifrån marknaden till slutet af April och början af Maj får man hvarken se eller höra till några Lappar, utom tilläfventyrs någon i norr-trakten, som kan komma rännande till Böndagen. Under förra hälften af vintern bidraga äfven deras flyttningar att hålla vägarna öppna. Der en "rehnmagt" (skara af rehnar) dragit fram, der har man en väg, lika god som den bästa landsväg. Af detta allt kan man se, huru olika det är att färdas under förra hälften af vintern och under den sednare.

Sedan jag nu var återkommen, förblef jag någon tid hemma i stillhet; hvartut hade jag kunnat resa? Jag hade nu en discipel att undervisa, och jag sysselsatte mig för öfrigt med en nybyg

gares vanliga göromål under denna tid af året: laga fiskredskap och skaffa hem ved. Det sistnämnda var icke det lättaste arbetet, emedan man, hade svårt att komma fram i skogen för den utomordentliga snön. Ja, det var nu mer alldeles omöjligt att köra der, utan att med otrolig möda först sjelf trampa upp väg för hästen. Derföre bar jag fast heldre eller drog på en kälke torr ved ner till sjön och afhemtade först den derifrån med häst. Intet tjenstehjon hade jag ännu och kunde ej heller vidare här i socknen få något för detta eller ens nästkommande år. På tjenstefolk är den största brist, och, så känbart detta är för den, som deraf är i behof, så fördelaktigt vittnar det likväl om den framskridande culturen. När man ser den myckenhet af ungdom, som uppvexer, så tänker man: när dessa blifvit fullvexta, skall det väl icke blifva ondt om tjenstefolk. Men motsatsen inträffar: när den nya generationen uppvext, är bristen på tjenstefolk, om möjligt, ännu större. Orsaken till detta är följande: så snart en yngling uppnått sina 20 år, synar han åt sig ett nybygge och tager sig hustru; då är både han och hon försvunnen utur det der påräknade antalet af tjenstehjon. Men icke nog dermed; de draga ock ofta hvardera med sig någon af sina yngre syskon utur sina föräldrars hus. Ett nybygges upptagande fordrar mycket arbete. Han behöfver å sin sida en medhjelpare vid timrande och dylikt; hon, som, snart får små barn att sköta, måste ock haf

Lappmarken,

18.

va någon till hjelp härvid, eljest kan hon ej komma ur stugan. Detta är för henne så mycket nödvändigare, som hon om sommaren måste vara med under bergningstiden på de aflägsna myr-slogarna, der man vanligen är borta hela veckan. Under tiden måste naturligtvis någon vara hemma, för att sköta barnen och hafva vård om boskapen. På detta sätt går det till, undan för undan. En, som icke har några särskilda relationer i orten, är icke i stånd att få något tjenstehjon, ty, om någon nybyggare har en son eller dotter, som dertill kunna vara tjenliga och möjligen lediga, öfverlemnar han den naturligtvis åt någon, som han har nära relationer till, såsom till en äldre son eller dotter, en broder eller syster och så vidare. I anseende till den stora bristen och svårigheten att få tjenstefolk, börjar man höra sig om nästan hela året förut och på allt möjligt sätt öfvertala. Vid Jultiden är det för det mesta uppgjordt och aftaladt om tjenst för nästkommande år. Börjar man först efter Jul att höra sig om, så är det för sent, men efter marknaden nästan otänkbart, att kunna få en tjenare för det påföljande året. Detta anticipations-system är likväl ganska skadligt, emedan tjenstefolket genom fjäset, under detta strax i början af deras tjensteår infallande tjenstehjonsfrieri, blir bortskämdt. Det kommer derigenom att göra sig ett högt begrepp om sin person, såsom en varelse, den husbondfolket skall krypa och krusa för hela tiden igenom, och man har här bilden af Diogenes, som på en slafauction, der han sjelf skulle gå under klubban, uppgaf, så

som sin talent, att han kunde befalla och commendera, samt bad mäklaren eller utroparen fråga, om någon ville köpa sig en herre. Om nu tilläfventyrs, efter den der smekmånadens slut, någon vill utöfva ett skäligt husbondvälde, så inträffar väl den der fabeln, som förekommer i Stridsbergs Tyska Chrestomathi om den unga åsnan, som genom sin stillerskas smicker var blifven högfärdig och, när mjölnaren ville begagna henne såsom sin arbetsåsna, började låta om sig fasligt, villjandes dermed säga: "man irret sich um meine person; ich bin der Junker von Langohr."

När jag kom till Arieplog, var jag helt främmande för folket i orten, ty jag var väl född der, men hade varit borta, sedan jag var 6 år gammal, och af den beskrifning, jag gjort på de 6 åren af min barndom, som voro tillbragta i Arieplog, kan man lätt sluta, hvilken fördel jag deraf kunde hafva att påräkna i folkets opinion. Här kunde tillämpas: "är icke denne Josephs son, den timmermannens, och är icke hans moder Maria?" etc. Härtill kom, att missionairstjensten ingen gemenskap har med den Svenska delen af församlingen och, dels såsom ny, dels ock såsom obekant, intet anseende egde. Man hade sett studenter, som viaticerat och dervid predikat någon gång i kyrkan: någon sådan varelse tycktes väl dem ock denne vara. Fjellström hade såsom missionaire bott i Arvidsjaur och endast sällan besökt Arieplog, utan emottagit Arieplogs-Lapparne under deras flyttning ner på landet, så att ämbetet hade intet häfdvunnet anseende hos

gra

den Svenska befolkningen i Arieplog. Här var således hvarken något tjenstens anseende eller nåförut exsisterande relationer, som kunde förskaffa mig något inflytande. I afseende på tjenstehjonsväsendet var detta så mycket mer afgörande, som det tillika nu mer var för sent, att höra sig om i det fallet. Jag måste således för detta året vara min egen hushållare och tjenare. Sjelf måste jag koka, tvätta kärl, städa och göra allt, som förefalla kunde. Det är något motbjudande och förödmjukande för en man, att nödgas nedlåta sig till pigsysslor, och mången torde härvid hafva gifvit hela detta väsendet på en båt, sägande med Vitalis: "Jag vill ej nyttja solens gyllne vagn, för att i djurkretsen köra gödsel". Men för mig var hvarje möda, försakelse och förödmjukelse en bagatelle, ty det var ett stort och skönt mål, som sväfvade för mig: skulle jag upphöra att sträfva dit, för det att vägen var något svår, slipprig och gyttjig? Lasten är det enda verkligen förnedrande i verlden, och att blifva befunnen i moraliskt smutsigt pig-väsende, det är en förödmjukelse, större än den att tvätta diskar och sopa golf. Lyckas man att uppnå ett högt och stort mål, så är den smuts, som under sträfvandet dit fäst sig på kläderna, lätt afdammad, och, förmår man under träla-oket bibehålla en tänkande ande och öfver Stygens pöl berga en ren själ, så kan man trösta sig med detta: pavit et Admeti tauros formosus Apollo. Utom de sysselsättningar, jag nu angifvit, hade jag äfven under denna tiden en annan, som kan anses något mer friboren: det var att fånga