Sidor som bilder
PDF

öfverst vid, så att det endast var obetydligt vatten, som rann deri; men en af gossarne gick och öppnade något på dammluckan, hvarigenom mera vatten kom och strömmade fram. Härvid retirerade de öfriga ur rännan; men min bror, Carl Erik Læstadius, som lärer varit den största ibland dem, skulle visa sig karavulen och fortfor att vada ändå. Men i sitt oförstånd släppte gossarne fram ännu mera vatten och han stupade samt började följa strömmen längs rännan. Öfverst uti stuprännan fick han likväl tag i en tvärslå, hvari han höll sig fast och skrek; men gossarne hade i förskräckelsen tagit flykten, och ingen menniska tycktes höra honom. Han förmådde, för strömmens häftighet, icke länge hålla hufvudet öfver vattnet, utan öfversköljdes helt och hållet. Armarne började tröttna: han hade ej annat råd än att öfverlemna sig åt strömmen, hvilket han ock beslöt att göra, allenast han först läst Fader vår. Denna bön bad han nu i tankarna, under det han höll andan samt helt och hållet var under vattnet; men, när han hunnit till: Fräls oss ifrån ondo, så fattade honom en man och drog upp honom ur rännan. Det var en af brukskarlarne, som hört hans skrik och nu hann fram – hade det icke skett, så hade väl gossen blifvit rådbråkad mellan hjulen i verket. Det vill väl synas, som dikten lånat sin pensel att måla frälsningens arm, fattande den bedjande, just när han i tankan utsagt sitt Fräls oss ifrån ondos men det var ejdenna mannens plägsed att förtälja, hvad som icke händt; berättelsen har jag af hans mun: Den Gu

domliga Försynens närvarelse har jag af egen erfarenhet lärt känna, vid mera än ett tillfälle, nästan lika synbart. – För öfrigt öfverlemnar jag gerna åt hvar och en, att tro hvad han behagar, och återgår nu till mina rypor. Invid Arieplog äro många holmar bevexta med löfskog; der uppehålla sig vintertiden en myckenhet rypor. De äro då alldeles snöhvita, med svarta näbbar, och se rätt vackra ut, der de trippa och runka med sitt lilla runda hufvud. Till storleken äro de ibland de minsta skogsfoglar, litet större än hjerpen. Också anses de sämre än denne; men jag kan ej känna just någon betydlig skilnad i smaken. De föda sig med knopparna af björkriset, dem de gå vid buskarna och knapra i sig. När man nu vill fånga dem, sticker man björkris invid hvart annat i en rad, så tätt, att de ej kunna krypa igenom mellan qvistarna. På detta hag lemnar man, på vissa ställen, öppningar och sätter i hvardera af dem en snara af sena eller tråd, som fastnar och tillsnöres kring halsen om dem, när de krypa igenom. Med mina snaror kunde jag nu få 2 å 3 rypor om dagen, så att vi icke saknade fogel. – Dock togo också hundar, räfvar och korpar, som ibland hade varit ute tidigare än jag och vittjat, andel i fångsten. Bland dessa gäster voro hundarne de värsta, ty de hade så godt tillfälle att vittja, emedan de flesta snarorna voro blott 1 å 2 böss-skott från gården. Dock tuktade jag snart ryp-kungen ibland dem, i det jag vid en snara, der jag ofta förlorat rypor, satte ut ett gammalt och svagt slagjern med en

rypa till lockmat. Listen lyckades min dittilis okände rival, en lurfvig Lapphund, kom efter gammal vana, men fick nu om snoken ett slag, som röjde honom och gaf tillika en minnesbeta, hvilken betog honom lusten att hädanefter förälska sig i sin nästas rypa – kanske behöfde mången annan en dylik cur. Rypornas rätta hem är eljest i fjellen, i synnerhet i skogsbrynet så kallas den sista småskogen, som är vid fjellen och småningom upphör, hvarefter kala fjellet vidtager, der endast enbuskar och rrpris (Betula Nana) vexa samt stundom vid bäckar något vide – skogsbrynet består utaf små-björk och buskar, som tyckas vara rypans lustgård, der hon roar sig och äter trädens frukt. Här förekomma rypor stundom i skockar, såsom snömoln, och det har händt, att fattiga Lappar uppehållit sig endast med rypfångst. Dock är det en mager föda, så att man ej gerna kan lifnära sig med deras kött ensamt. Om våren skingra sig de stora skockarne, och man får se rypor endast parvis. De äro således icke poIygamer. Dock synas de icke hålla den äkta troheten rätt särdeles strängt, ty jag har ofta sett ryphanar i den häftigaste duell vid parningstiden

och förföljande hvarandra med furialisk förbit

tring genom luften, dervid man endast då och då hör ett vresigt och afbrutet läte, som ljuder ungefärligen så här: ag. Ryphonan har ett visst läte, hvarmed hon lockar i synnerhet sina ungar, när hon genom någon händelse måst skilja sig ifrån dem, men också, såsom man kan se af den effect, hvarmed man kan härma det, hannar. Detta läte ljuder ungefärligen så här: Mjau, njau, njau och höres så stilla, sagta och hviskande, att man tydligen kan märka, huru det ej är ämnadt att höras öfverljuddt. När nu jägaren om våren vid - parningstiden får höra en ryp-hanne skratta och då härmar denna lockning, kommer hannen och sätter sig ner helt nära, synes obeskrifligt ifrig, ger till åter ett skratt och tyckes lyssna. Då får han döden, i stället för det kära rendez-vous, som han väntade, och pliktar således dyrt för sin otrohet, kanske ock för sin trohet; ty det kan någon gång hända, att det är sin egen maka, han söker. Eljest underhålla ryp-hannarne den tiden ett rätt muntert väsende i skogarna, ty de skratta ofta, och, när den ena ger till ett sådant thriumphläte, så drar också den andra till dermed på sin ort, för att låta höra, att han icke är sämre karl, han heller, och så går det från den cna till den andra, såsom en ropande telegraph kring skogen. Det är i synnerhet tidigt om morgonen, kl. 1–4 å 5, som skogarne lefva i denna muntra ton, och äfven någon stund på aftonen. Om nu rypornas trohet under parningstiden synes problematisk, så är deremot det orubbliga fortfarandet af deras äkta band under hela sommaren så mycket mer anmärkningsvärdt. Sedan den egentliga conceptionstiden är förbi, viker hannen aldrig från sin maka, utan uppehåller sig helt nära i grannskapet, der hon ligger och kläcker sina ägg. Förgäfves använder jägaren då mer den falska, lockande Sirén-sången. Endast när man kommer in på dem, flyger han sin kos, men slår ned icke långt derifrån och ger till ett skratt, hvilket tyckes vara ämnådt att aflägsna faran ifrån honan, igenom att narra den tilläfventyrs illasinnade öfverraskaren att börja förfölja honom. Honan ligger imellertid orörlig på äggen och flyger icke upp, förrän man kommer så nära, att man nästan är på väg att trampa henne. Hon är också till färgen så lik marken, att man nästan icke är i stånd upp

täcka henne – n. b. ryporna äro grå om sommaren. – Men, när man nu kommer så nära in på,

att hon måste fly undan, låtsar hon vara så ofärdig, att hon icke kan flyga, utan flaxar något och springer för att locka öfverraskaren bort ifrån äggen, till att förfölja henne sjelf. Hastar man nu efter henne, så gör hon sig i början ännu icke brådtom att komma undan, utan kryper och

flaxar strax framför ens fötter. Men småningom

börjar hon återfå sina vingars bruk: hon flyger

något stycke och sänker sig åter ner till marken. "

Sedan hon nu lyckats att locka sin fiende långt ifrån äggen, flyger hon sin kos. Men, om man icke förföljer henne, utan stadnar på samma ställe, eller efter ett korrt förföljande börjar att vända om dit, slår hon ner framför ens fötter, springer af och an samt låtsar skynda än hit än dit; ja, hon kommer så nära, att föga fattas, det hon ej med vingarna rör vid fötterna; det är förundransvärdt att se, för hvilken ögonskenlig lifsfara den arma fogeln blottställer sig för sitt foster. Äfven äggen äro till färgen, likasom fogeln, grå eller, rättare sagdt, brunspräckliga såsom de gamla vissnade löfven och tall-strunten, som ligga på

« FöregåendeFortsätt »