rypor (sno-ripor). Häruti hade jag redan i min barndom, då jag var i Qvickjock, varit mästare och hade vanligen bland samtliga gossarne den äran att vara ryp-kung, ty så kallades den, som fick mesta ryporna. Jag erinrar mig ännu lifligt, när jag fick första rypan: så stolt och glad kunde väl ingen eröfrare våra öfver ett lyckligen inkräktadt rike. Jag hade snaror helt nära gården uti en liten björkskog, och, när man kom och bådade oss till middag, skyndade jag ut ifrån läsrummet samt sprang till mina snaror der låg rypan! Jag tog både fogel, snara och qvistar der var ingen tid

att reda ut och flög hem i jublande triumph öfver min fånge. Läsaren må förlåta ännu en liten episod ur barnaverldens historia. Katecheten Lars Pehrsson har för mig omtalat historien om den första rypa, han sköt. Det gick så till. Han var i sin barndom en sorts tjenstegosse hos en gammal blind Lappgubbe, vid namn Lars Sjulsson Stocke. Denne hade flera fullvexta söner. En gång hände det sig, att gossen hade följt med dessa på något värf (att söka rehnar eller dylikt). De sutto bittida en morgon vid en stockeld och åto frukost. Då kom en rypa och satte sig på ett kullfallet träd, icke långt ifrån dem, och gaf till ett gällt skratt rypan har ett skrattande läte. Lapparne hade väl bössa med sig, men brydde sig ej om att göra sig något omak för den obetydliga fogeln. Men gossen började bedja den, som rådde om bössan, att han skulle få låna den för att söka qväsa den der "skrattmästaren." Lappen nekade, under åbero

pande, det han var för liten att handtera geväret och kunde lätteligen skada sig; men gossen var enträgen och bad på det hjertligaste. Då lät han beveka sig och lemnade, dock med en viss yttrad ängslig farhåga och under allvarliga förmaningar om försigtighet, bössan åt den ifriga och enträgna gossen, som Phœbus åt Phaëton sin vagn. Glad smög nu vår lilla skytt närmare till fogeln, rigtade efter den föreskrift och undervisning, han nyss fått, tryckte af, och rypan damp i backen. Då släppte skytten i ögonblicket sin bössa, tog af sig sin lilla mössa, knäppte ihop sina händer och började läsa Fader vår han hade tidigt lärt denna och andra böner af sin moder samt af hennes både förmaning och efterdöme insupit det religiösa väsende, som i denna ringa tilldragelse dock redan visar ett interessant drag. Hela piecen fick dock en komisk upplösning; ty, inan gossen hunnit läsa ut sitt Fader vår, började rypan att flaxa; då var ej längre tid att läsa, utan han skyndade dit.. Det var också hög tid att taga fast henne, ty, hade han kommit ett ögonblick sednare, så hade hon flagit sin kos: hon hade endast fått en contusion öfver hufvudet, hvaraf hon dånat, men var alldeles utan någon annan åkomma eller blessure. I anledning af det der: Fader vår, vill jag förtälja ännu ett annat drag af religiöst väsende hos ett barn. På den tid, då Nasafjells silfververk var i gång, och min far bodde der, hände det sig en gång, att några gossar gingo och vadade uti en ränna af något vattenverk, hörande till bruksrörelsen. Rännan var då för tillfället dämd

öfverst vid, så att det endast var obetydligt vatten, som rann deri; men en af gossarne gick och öppnade något på dammluckan, hvarigenom mera vatten kom och strömmade fram. Härvid retirerade de öfriga ur rännan; men min bror, Carl Erik Læstadius, som lärer varit den största ibland dem, skulle visa sig karavulen och fortfor att vada ändå. Men i sitt oförstånd släppte gossarne fram ännu mera vatten och han stupade samt började följa strömmen längs rännan. Öfverst uti stuprännan fick han likväl tag i en tvärslå, hvari han höll sig fast och skrek; men gossarne hade i förskräckelsen tagit flykten, och ingen menniska tycktes höra honom. Han förmådde, för strömmens häftighet, icke länge hålla hufvudet öfver vattnet, utan öfversköljdes helt och hållet. Armarne började tröttna: han hade ej annat råd än att öfverlemna sig åt strömmen, hvilket han ock beslöt att göra, allenast han först läst Fader vår. Denna bön bad han nu i tankarna, under det han höll andan samt helt och hållet var under vattnet; men, när han hunnit till: Fräls oss ifrån ondo, så fattade honom en man och drog upp honom ur rännan. Det var en af brukskarlarne, som hört hans skrik och nu hann fram hade det icke skett, så hade väl gossen blifvit rådbråkad mellan hjulen i verket. Det vill väl synas, som dikten lånat sin pensel att måla frälsningens arm, fattande den bedjande, just när han i tankan utsagt sitt Fräls oss ifrån ondo; men det var ej denna mannens plägsed att förtälja, hvad som icke händt; berättelsen har jag af hans mun: Den Gu

domliga Försynens närvarelse har jag af egen erfarenhet lärt känna, vid mera än ett tillfälle, nästan lika synbart. För öfrigt öfverlemnar jag gerna åt hvar och en, att tro hvad han behagar, och återgår nu till mina rypor.

Invid Arieplog äro många holmar bevexta med löfskog; der uppehålla sig vintertiden en myckenhet rypor. De äro då alldeles snöhvita, med svarta näbbar, och se rätt vackra ut, der de trippa och runka med sitt lilla runda hufvud. Till storleken äro de ibland de minsta skogsfoglar, litet större än hjerpen. Också anses de sämre än denne; men jag kan ej känna just någon betydlig skilnad i smaken. De föda sig med knopparna af björkriset, dem de gå vid buskarna och knapra i sig. När man nu vill fånga dem, sticker man björkris invid hvart annat i en rad, så tätt, att de ej kunna krypa igenom mellan qvistarna. På detta hag lemnar man, på vissa ställen, öppningar och sätter i hvardera af dem en snara af sena eller tråd, som fastnar och tillsnöres kring halsen om dem, när de krypa igenom. Med mina snaror kunde jag nu få 2 à 3 rypor om dagen, så att vi icke saknade fogel. Dock togo också hundar, räfvar och korpar, som ibland hade varit ute tidigare än jag och vittjat, andel i fångsten. Bland dessa gäster voro hundarne de värsta, ty de hade så godt tillfälle att vittja, emedan de flesta snarorna voro blott 1 à 2 böss-skott från gården. Dock tuktade jag snart ryp-kungen ibland dem, i det jag vid en snara, der jag ofta förlorat rypor, satte ut ett gammalt och svagt slagjern med en

rypa till lockmat. Listen lyckades: min dittills okände rival, en lurfvig Lapphund, kom efter gammal vana, men fick 'nu om snoken ett slag, som röjde honom och gaf tillika en minnesbeta, hvilken betog honom lusten att hädanefter förälska sig i sin nästas rypa kanske behöfde mången annan en dylik cur. Rypornas rätta hem är eljest i fjellen, i synnerhet i skogsbrynet så kallas den sista småskogen, som är vid fjellen och småningom upphör, hvarefter kala fjellet vidtager, der endast enbuskar och rypris (Betula Nana) vexa samt stundom vid bäckar något vide - skogsbrynet består utaf små-björk och buskar, som tyckas vara rypans lustgård, der hon roar sig och äter trädens frukt. Här förekomma rypor stundom i skockar, såsom snömoln, och det har händt, att fattiga Lappar uppehållit sig endast med rypfångst. Dock är det en mager föda, så att man ej gerna kan lifnära sig med deras kött ensamt. Om våren skingra sig de stora skockarne, och man får se rypor endast parvis. De äro således icke polygamer. Dock synas de icke hålla den äkta troheten rätt särdeles strängt, ty jag har ofta sett ryphanar i den häftigaste duell vid parningstiden och förföljande hvarandra med furialisk förbittring genom luften, dervid man endast då och då hör ett vresigt och afbrutet läte, som ljuder ungefärligen så här: ag. Ryphonan har ett visst läte, hvarmed hon lockar i synnerhet sina ungar, när hon genom någon händelse måst skilja sig ifrån dem, men också, såsom man kan se af den effect, hvarmed man kan härma det, hannar. Det