Sidor som bilder
PDF

marken: naturen har utbredt en slöja af förvillande likhet öfver det värnlösa lifvet, till att gömma det för rofgiriga blickar, och det är i allmänhet, som man vore slagen med blindhet, när man kommer åt en fogel, hvilken ligger på sina ägg; man ser honom icke förr, än man är på väg att trampa honom, och han då måste taga till flykten. Sedan ungarne blifvit utkläckta, håller sig hela

kullen tillsamman, ända till sena hösten: hannen,

honan och ungarne. När man då kommer på denna familj, skingra sig ungarne hit och dit i gräset – vanligen flyga de upp först, så långt de orka, ty de kunna tidigt flyga, men förmå ej flyga långt – sedan de slagit sig ned, ligga de stilla som stenar och inkrupna i gräset, eller tätt ihopkrupna till marken, så att det är nästan omöjligt kunna upptäcka dem. Imellertid arbeta hanen och i synnerhet honan på att förvilla den, som kom och öfverraskade. Hennes ifver och ångest är obeskriflig; lifvet tyckes hon nu icke alls sätta något värde på, utan synes nästan villja truga sig på sin fiende. Häri är tjäderhönan henne fullkomligt lik, ja nästan ännu mer oförvägen. Jag har icke så ofta varit i tillfälle att pröfva henne häruti som rypan; men Nils Nilsson Sjonka, en skogs-Lapp i Arieplog och stor skytt, har berättat mig följande händelse såsom ett utmärkt prof derpå. Han kom en gång oförvarandes uppå en tjäderhöna med små ungar och beslöt att rigtigt med flit sätta den förra på prof. Ungarne skingrade sig ett litet stycke, som sagdt är om ryporna, och gömde sig, så godt det lät sig göra, i

gräset; men hönan sökte, efter vanligheten, narra honom med sig och förvilla honom ifrån den trakten. Han vände sig åt ett annat håll; då kom hon och slog ned strax vid hans fötter och började åter gå undan; men han vände sig ifrån henne och förblef för öfrigt orörlig på samma punkt. Då kom hon åter, slog ned framför hans fötter, flaxade med vingarna och slog honom dermed om benen samt kröp omkring honom så, att hon vidrörde honom ofta. När han, allt detta oaktadt, förblef orörlig, stadnade också hon slutligen och såg honom uppmärksamt i ansigtet. Efter en stund begaf han sig sin väg; men hon stod qvar alldeles orörlig på samma punkt och såg efter honom, så länge han var inom hennes synkrets. Men, för att återkomma till rypornas naturalhistoria, får jag ännu tillägga, att rypan, medan ungarne äro små, om nätterna samlar dem under sina vingar och ligger på det sättet öfver dem. Samma utväg vidtager hon äfven ofta, för att skydda dem mot mygg. Min far berättar, att han en gång under en ovanligt svår myggsommar kom på en rypa i denna belägenhet. Hon hade 9 ungar under sina vingar; men 3 lågo döda bredvid: vingarne hade icke räckt till att öfvertäcka dem. Vid svåra mygg-somrar lider verkligen skogsfogeln, och man märker om hösten en synbar brist på ungfogel. Om hösten, i October, äro rypungarne fullvexta; men hela kullen förblifver oåtskiljd. Äfven börja då flere kullar slå sig tillsamman, så att det blir stora skockar. Då tyckes det för-" ra societas conjugalis och paterna (familjförhål

landet) upplösa sig och öfvergå till ett allmännare samhällslif. I November har jag mina hvita foglar på holmarna återigen och får börja på att fånga dem. Mariæ Bebådelsedag, den 25 Mars, var stämning men församlingen var icke talrik. Ingen Lapp var närvarande. Påskhelgen var någorlunda besökt af den Svenska församlingen, och någon enda Lapp hade äfven infunnit sig: de voro redan i antägande uppåt. Man kommer till kyrkoplatsen dagen före Lång-Fredagen, som nu var den 13 April, och reser hem antingen om Annandag Påsk på eftermiddagen, eller också om morgonen dagen derpå. Från norra trakten infunno sig endast tvänne personer. De voro verkliga contraster, både till utseende och väsende. Den ena var en - gammal, högst illa beryktad och till utseendet afskräckande, Lapp-gubbe, Mulft kallad, om hvilken mera framdeles; den andra katecheten Lars Pehrsson. Den gamla hade följt den unga, snälla skidlöparen öfver de breda skogs-åsarna (tjavelk); men, när den sednare vid annalkandet till staden började skynda, förmådde han icke följa med, utan tillbragte natten på en holme en half mil från Arieplog. Lars Pehrsson hade efter marknaden tillbragt tiden i Wausta, ett nybygge i Jockmocks socken, och der hållit ett slags schola med Lappbarn af sitt district. Han hade således icke under denna tiden rest omkring. Detta stridde väl nu mot reglemente och instruction; men ingen lärer kunna klandra, att en man af nit och lefvande anda sätter sig öfver den döda bokstafven af illa beräknade föreskrifter, som till platt intet duga. Jag vågar öppet förklara, att, hvad godt af det nya undervisningsverket tilläfventyrs åstadkommits, det är skeddt utom eller emot den instruction, som skall anvisa dess lärare-personal dess verkningskrets, och, om detta påstående ännu kan anses icke tillräckligen bestyrkt, af hvad redan är andraget, så torde jag framdeles blifva satt i tillfälle att andraga mera. Att en sådan inrättning kunnat tillkomma, är redan underligt; att den ännu bibehåller sig öfver tionde året, är det ändå mer. Och likväl höres kring hela landet en förtrytsam röst öfver dess oduglighet: skulle väl icke denna röst hafva kommit till vederbörlig ort? Det är just det, som är olyckan härvid, att de autoriteter, som skola hafva hand öfver undervisningsverken i Lappmarken, äro aflägsna, hvilket väl icke betyder mycket, men för denna aflägsenhet icke kunna ega någon omedelbar kännedom om förhållandena, hvilket betyder mera, och att källorna, hvarifrån denna kännedom hemtats, icke varit så klara och djupa, som man kunnat önska, hvilket betyder det mesta. Hvad skola autoriteterna kunna besluta, när den ena visitatorn säger si och den andra så, den ena tillstyrker, hvad den andra afstyrker, men ingendera upplyser; när det ena förslaget kommer ifrån det hållet, det andra ifrån ett annat, kanske framstuckna af låg egoism, masquerad i religion och menniskokärlek eller fjesk under sken af tjenstemanna-nit. Hvad skola ock visitatorer upplysa, hvilka sjelfva äro mest lika okunniga om förhållandena, som de, hvilka af dem skola upplysas? Till råga på olyckan har landets presterskap, sedan den utmärkta generation, som, vid medlet af 1700-talet och ännu temligen långt in på dess sednare hälft, vindicerade det ett aktningsvärdt rum i bredd med stiftets öfriga presterskap, vikit för naturens ordning, utgjort en massa af föga upplysning och grundlighet, ringa skicklighet och drift samt, till en del, stor ovärdighet och dålighet. Motsatsen hörer verkligen, hvad man måste beklaga, till undantagen. Man torde tycka, att detta yttrande är hårdt, ogrundadt, förhastadt eller åtminstone mycket vågadt. Då kan jag till försvar och bevis derför anföra, för första momentet, att på de sista 50 åren endast en Lappmarks-prest lärer hafva aflaggt pastoral-examen; för andra momentet, de ringa framsteg, som under samma tid synas vara gjorda, till Christendomens vidare upphjelpande, kanske till och med, på sina ställen, bibehållande i samma skick; och för tredje momentet det jemnförelsevis stora antal af pretsmän, som blifvit afsatta eller suspenderade. I så beskaffade omständigheter är det just icke att undra, om de äldre inrättningarne ej gjort den nytta, man väntat, och till de nya föga grundliga förslager samt föga tillförlitliga upplysningar inkommit. Kanske har också, der någon isolerad grundlighet fanns i Lappmarken, dess råd ej blifvit åtlyddt, eller dess yttrande ej äskadt. Det synes beklagligen, som skägg här passerade för vishet, och buk för grundlighet. Då jag anfört, att på de sista 50 åren blott en (jag kan ej påminna mig någon

« FöregåendeFortsätt »