an det är eld", och mannens charlataniska väsende gör åtskilligt sannolikt. I alla fall är det lätt för vederbörande att vederlägga det origtiga häri, och, i händelse tillmälena äro grundade, så är det nyttigt, att saken blir allmännare känd, Samhället och dess organer kunna få anledning att se sig bättre före vid valet af den person, som ett så vigtigt värf skall uppdragas, och att ej lemna det utan noggrannare controll.

Lycksele pastorat var, som sagdt är, ledigt, och hade varit det allt sedan 1820. Orsaken till denna långa ledighet var den, att Sorsele och Stensele, som förr varit med Lycksele förenade, skulle skiljas derifrån, hvilket också nu var fullbordadt, äfvensom att fråga uppstått om indragning af den förlänings-spannmål, som Pastor i Lycksele dittills åtnjutit af kronan. En så långvarig ledighet är alltid menlig för församlingen och i synnerhet för prestbordet, och det vore önskligt, att sådant förekommes genom ett skyndsammare bedrifvande och afgörande af ekklesiastika ärenden. Sökande till Lycksele voro ovanligt många, och, i anseende till de obestämda befordringsgrunderna för pastorat inom Lappmarken, var det lätt för hvar och en att göra sig någon förhoppning, men svårt för de icke-sökande, att på förhand sluta för hvilken som skulle få det. Pastoraterna i Lappmarken äro icke klassificerade. Det fordras icke att hafva aflaggt pastoral-examen, för att här blifva befordrad till pastor. Man känner, med ett ord, icke några bestämdt föreskrifna grunder för befordringen. Kunde nu en fullkomlig både opar

tiskhet och kännedom af hvarje sökandes individuella skicklighet att bekläda den syssla, som sökes, hos vederbörande, på hvilka besättandet af densamma ankommer, supponeras, så vore detta obestämda förhållande tilläfventyrs ej onyttigt. Ingenstädes kan presterskapets insigt, nit, verksamhet och skicklighet vara af större vigt än just i Lappmarken, hvarest likasom en ny skapelse dagligen framträder, och nya förhållanden visa sig, på hvilka naturligtvis inga författningar varit beräknade, der för öfrigt så oändligen mycket beror på presterskapet. Ty här måste i sjelfva verket en prest vara, som en annan Moses, sitt folks både prest och prophet, läkare och lagstiftare och (sit venia verbo!) Konung. Är han en duglig man, förstår han att genom lära och lefvérne förvärfva och bibehålla aktning, så bibehåller han ordning och skick i sin församling. Allt, som eljest tillhör krono-betjening och domstolar, af hvad namn och beskaffenhet de vara må, det blir här vanligen draget inför honom: han blir ofta både första och sista instansen. Är då ingen kronobetjening, ingen domaremagt i Lappmarken? torde man fråga. Jo, visserligen; men, besinna dessa pastorater af ett konungarikes vidd, med en bys befolkning! Af de stölder, slagsmål och andra missdåd, som begås, kan väl knappt en tiondedel ledas i bevis inför verldslig domstol och efter verldslig lag bestraffas. Men presten, såsom tillhörande ett rike, hvilket ej är af denna verlden, kan på andra grunder, än just tvänne verldsliga vittnens utsago, fälla sin dom och slå till med lagens ham

mare eller förlika parterna med Evangelii milda lära. Beherrskar han sinnena, så har hans dom ej mindre effect än den verldsliga domstolens; är han en stackare, så upphör han snart att sitta på domare-sätet, och näf-rätten blir sista instansen. Han är vanligen, om ej den enda, dock den pålitligaste, som folket härstädes kan söka råd och upplysning hos, ej blott i andliga, utan ock i verldsliga ting. Han kan ock säkrast upplysa vederbörande autoriteter och öfverhet om ortens förr existerande eller å nyo inträdande förhållanden och behofver. Krono-betjeningen och dess tjensterapporter ega sitt värde; men en mechanism blir ej ändå mer än en mechanism. Häraf torde man finna, att en prest i Lappmarken bör ega något annat, än en vanlig ekklesiastik handtlangareskicklighet, om han skall vara nyttig på sin plats. Vid sådana förhållanden kan det visserligen ej skada, att vederbörande, vid besättandet af pastorater i Lappmarken, ej äro bundna till videturskicklighet, som i sjelfva verket endast vitsordar kunskaper, dem man kanske endast tillförene egt, och som i alla fall rätt väl kunna stå tillsamman med stor oskicklighet till den tjenst, man söker, samt tjensteårs förtjenst, som rätt ofta kan utgöra sammanfattningen af en overksam lefnad, tillbragt i ett ämbete, men utan nytta och på sin höjd betydande så mycket som "fuimus". Men, skall ett så obestämdt förhållande verkligen vara nyttigt, eller åtminstone oskadligt, så måste, som sagdt är, en fullkomlig både opartiskhet och kännedom af allt, som härmed har gemenskap, supponeras. Om

man nu också lätteligen kan antaga den förra, så förutsätter deremot den sednare en så vidsträckt och grundlig kännedom af personer och orter, att man ej har rätt begära eller vänta en sådan af dödliga menniskor. Vi lefva ej i den tiden, då "den, som begärde ett biskops-ämbete, åstundade en god gerning", utan i den, då man fast heldre åstundar ett godt bröd. Att ibland dessa tuppvärps-piltar kunna urskilja, hvem som, tilläfventyrs, till och med söker ett fält för nyttig verksamhet, eller åtminstone, hvem som med sina afsigter, hurudana de än må vara, förenar förmåga och drift till en sådan verksamhet, det är ett problem, som ej är lätt att lösa. Har man inga bestämda föreskrifter eller grundsatser att följa, så skall man nödvändigt vid många tillfällen råka i stor förlägenhet. För att undvika detta, har man, såsom det synes, antagit den grundsatsen att taga endast och allenast tjensteåren såsom grund för befordringar inom Lappmarken; åtminstone kan man under de sednaste 50 åren obser

vera denna praxis. Också kan all förlägenhet lättast undvikas på det sättet; ty, om hvar och en vid sin ansökning bifogar sin meritlista, tillbörlingen utförd till år, månader och dagar, i sina särskilda columner, så kan han framvisa ett facit, lika tydligt, som ett rd., sk. och rst., och en hvar kan strax, utan att vara trollkarl, säga, hvem som skall få pastoratet, blott han får se summorna af sökandenas meriter. Men, om denna befordringsmaxime är god och nyttig, i synnerhet här i Lappmarken, derpå kan man med allt skäl tvifla.

Fullkomlighet är oförenlig med menskliga inrättningar; men ändamålsenlighet bör ej saknas. Huru vill man finna "skicklighet" bland Lappmarkens presterskap, eller vänta, att denna skall söka sig hit och här slå ned sina bopålar, när dess namn helt och hållet är uteslutet ur listan på dem, som här skola vänta befordran, när valförrättaren nekar att på den göra något afseende negat se ejus rationem habiturum när den verkligen är bannlyst från Lappmarken? Hvem bör väl då undra, att man finner så många, helt- eller halft-afsatta, skrapade eller eljest illa anskrifna, Lappmarksprester? Man ser väl, äfven i det allmänna befordringssättet inom Svenska kyrkan, mycken bristfällighet. Man ser väl de märkvärdiga väsendena "skicklighet och förtjenst", i synnerhet vid yttersta bräddarna på taflan, ja till och med ett godt stycke inpå densamma, i oformliga gestalter bedrifva mycket ofog; men hvarest såg man en tafla, en bild, af idel ljus och ingen skuggning? Hvem kan helt och hållet fängsla egoismen i alla dess Proteus-gestalter och taga rätt på denna "ormsens gång på hälleberget" i alla · dess smygvägar? Svenska Lagen bestämmer skicklighet och förtjenst såsom befordringsgrunder. Till utrymme och fält för den förras verksamhet äro de största, vidsträcktaste, folkrikaste pastorater bestämda: d. ä. första klassen. Till belöning för den andras, ehuru obemärkta, dock nyttiga verksamhet och möda äro de minsta pastoraterna, de, som ej fordra redan medtagna krafters alltför stora ansträngning, anslagna: d. ä. tredje klas