Sidor som bilder
PDF

mare eller förlika parterna med Evangelii milda lära. Beherrskar han sinnena, så har hans dom ej mindre effect än den verldsliga domstolens; är han en stackare, så upphör han snart att sitta på domare-sätet, och näf-rätten blir sista instansen. Han är vanligen, om ej den enda, dock den pålitligaste, som folket härstädes kan söka råd och upplysning hos, ej blott i andliga, utan ock i verldsliga ting. Han kan ock säkrast upplysa vederbörande autoriteter och öfverhet om ortens förr existerande eller ånyo inträdande förhållanden och behofver. Krono-betjeningen och dess tjensterapporter ega sitt värde; men en mechanism blir ej ändå mer än en mechanism. Häraf torde man finna, att en prest i Lappmarken bör ega något annat, än en vanlig ekklesiastik handtlangareskicklighet, om han skall vara nyttig på sin platsVid sådana förhållanden kan det visserligen ej skada, att vederbörande, vid besättandet af pastorater i Lappmarken, ej äro bundna till videturskicklighet, som i sjelfva verket endast vitsordar kunskaper, dem man kanske endast tillförene egt, och som i alla fall rätt väl kunna stå tillsamman med stor oskicklighet till den tjenst, man söker, samt tjensteårs förtjenst, som rätt ofta kan utgöra sammanfattningen af en overksam lefnad, tillbragt i ett ämbete, men utan nytta och på sin höjd betydande så mycket som "fuimus”. Men, skall ett så obestämdt förhållande verkligen vara nyttigt, eller åtminstone oskadligt, så måste, som sagdt är, en fullkomlig både opartiskhet och kännedom af allt, som härmed har gemenskap, supponeras. Om

[ocr errors]

man nu också lätteligen kan antaga den förra, så förutsätter deremot den sednare en så vidsträckt och grundlig kännedom af personer och orter, att man ej har rätt begära eller vänta en sädan af dödliga menniskor. Vi lefva ej i den tiden, då ”den, som begärde ett biskops-ämbete, åstundade en god gerning”, utan i den, då man fast heldre åstundar ett godt bröd. Att ibland dessa tuppvärps-piltar kunna urskilja, hvem som, tilläfventyrs, till och med söker ett fält för nyttig verksamhet, eller åtminstone, hvem som med sina afsigter, hurudana de än må vara, förenar förmåga och drift till en sådan verksamhet, det är ett problem, som ej är lätt att lösa. Har man inga bestämda föreskrifter eller grundsatser att följa, så skall man nödvändigt vid många tillfällen råka i stor förlägenhet. För att undvika detta, har man, såsom det synes, antagit den grundsatsen att taga endast och allenast tjensteåren såsom grund för befordringar inom Lappmarken; åtminstone kan man under de sednaste 50 åren observera denna praxis. Också kan all förlägenhet lättast undvikas på det sättet; ty, om hvar och en vid sin ansökning bifogar sin meritlista, tillbörlingen utförd till år, månader och dagar, i sina särskilda columner, så kan han framvisa ett facit, lika tydligt, som ett rd., sk. och rst., och en hvar kan strax, utan att vara trollkarl, säga, hvem som skall få pastoratet, blott han får se summorna af sökandenas meriter. Men, om denna befordringsmaxime är god och nyttig, i synnerhet här i Lappmarken, derpå kan man med allt skäl tvifla.

[ocr errors]

Fullkomlighet är oförenlig med menskliga inrättningar; men ändamålsenlighet bör ej saknas. Huru vill man finna ”skicklighet” bland Lappmarkens presterskap, eller vänta, att denna skall söka sig hit och här slå ned sina bopålar, när dess namn helt och hållet är uteslutet ur listan på dem, som här skola vänta befordran, när valförrättaren nekar att på den göra något afseende – negat se ejus rationem habiturum när den verkligen är bannlyst från Lappmarken? Hvem bör väl då undra, att man finner så många, helt- eller halft-afsatta, skrapade eller eljest illa anskrifna, Lappmarksprester? Man ser väl, äfven i det allmänna befordringssättet inom Svenska kyrkan, mycken bristfällighet. Man ser väl de märkvär- diga väsendena ”skicklighet och förtjenst”, i synnerhet vid yttersta bräddarna på taflan, ja till och med ett godt stycke inpå densamma, i oformliga gestalter bedrifva mycket ofog; men hvarest såg man en tafla, en bild, af idel ljus och ingen skuggning? Hvem kan helt och hållet fängsla egoismen i alla dess Proteus-gestalter och taga rätt på denna ”ormsens gång på hälleberget” i alla dess smygvägar? Svenska Lagen bestämmer skicklighet och förtjenst såsom befordringsgrunder. Till utrymme och fält för den förras verksamhet äro de största, vidsträcktaste, folkrikaste pastorater bestämda: d. ä. första klassen. Till belöning för den andras, ehuru obemärkta, dock nyttiga verksamhet och möda äro de minsta pastoraterna, de, som ej fordra redan medtagna krafters alltför stora ansträngning, anslagna: d. ä. tredje klas

[ocr errors]

sen. I andra klassen få de täfla. Cicero prisar ofta förfädrens vishet i deras lagstiftning; men våra lagstiftare förtjena ostridigt ej mindre ett

sådant loford för denna författning. När den nu

gäller för hela riket, hvarföre skall Lappmarken ensam vara utesluten från förmånen af dess tillgodonjutande? Det tyckes väl, vid första påseendet, vara orimligt, att betyg öfver ådagalaggd

lärdom skall uttrycka skicklighet i all dess omfatt

ning, och samlingen af en mängd tjensteår utgöra förtjenst i hela dess betydelse-fullhet. Men erfarenheten har förmodligen visat nödvändigheten af dessa bemärkelsers fästande vid orden, och vackra kammar-theorier, substituerade i stället för en häfdvunnen praxis, hafva ofta illa uppfyllt dess plats. Vid befordringar inom Lappmarken göres, som sagdt är, alls intet afseende på skicklighet, "utan endast på tjensteår; så har åtminstone praxis varit under de sednaste 50 åren. Det är välsannt, att de flesta pastoraterna i Lappmarken endast kun

na jemnföras på sin höjd med 3:dje klassens pa

storater på landet, hvad inkomsterna beträffar, och att de på den grunden kunna anses böra bortgifvas endast åt tjensteåren. Men man måste besinna, först och främst, att 3:dje klassens pastorater ej kunna vara ämnade till ett just jemnt

nödtorftigt uppehälle för gammal oduglighet, på

det också denna måtte ega något underhåll. De kunna, att jag må uttrycka mig tydligare, ej vara

ämnade till ett slags pension på gamla dagar för

sådana prestmän, som, sedan de med Guds nåde och menniskors barmhertighet fått blifva prester,

[ocr errors]

i all sin tid varit och förblifvit helt rätt och slätt handtlangare med Ordet och Sacramenten samt ett slags lefvande machiner. Att af barmhertighet gifva äfven odugligheten någon uppmuntran till att söka lycka på tjenstemanna-banan, det vore en illa placerad barmhertighet. Samma person, som på denna bana är den odugligaste och föraktligaste varelse, hade kunnat vid plogen eller verkstaden vara den nyttigaste och aktningsvärdaste medborgare; hvarföre genom framkastade lockmedel draga honom derifrån, honom till skada och förderf, staten till mehn och tunga? Också har samhället, hvad befordringsgrunderna till tredje klassens pastorater beträffar, visst icke gjort sig skyldigt till sådant. Ty man bör för det andra besinna, att tjensteåren alldeles icke ovillkorligt afgöra befordringen till sådana pastorater; utan det fordras att hafva aflaggt pastoral-examen. Och, sedan detta är gjordt, så är det ändå icke säkert, att af de tre, som stå på förslaget, just den äldsta skall blifva vald eller tillsatt; det kan lika så lätt hända den yngsta. Skickligheten har således äfven här ett ganska stort inflytande; ty, så vidt profpredikningen skall ådagalägga denna – och monne den ej gör det lika så väl som en examen? – och, så vidt församlingens röst af profpredikningen bestämmes, så är skicklighetens inflytelse omisskännelig äfven vid dessa pastoraters besättande. Men för Lappmarks-pastorater aflägges ingen pastoral-examen, hålles ingen profpredikning, intet val. Således tillfalla tredje klassens pastorater prestmän, som väl ej äro utmärkta af

« FöregåendeFortsätt »