skall öfverlemnas till ett annat tillfälle. Säkert är, att en stationaire undervisning är alldeles nödvändig, hvarföre också denna till ambulatorisk ämnade undervisningsanstalt sjelfmant börjat på detta sätt stationera sig. Tiden kommer att utvisa, om författningarne hädanefter jemnka sig efter behofvets kraf samt utbilda och sanctionera det, hvartill folket, föranleddt af behofven och förhållandena, redan tyckes hafva uppdragit grundlinierna, men som, åt sig sjelft öfverlemnadt, omöjligen kan utföras som sig bör.

Påskhelgen och den derpå följande veckan var utmärkt genom den häftigaste tö. De djupa snömassorna packades ner och upplöstes till en del i vatten. På sjöarna var djupt vatten ofvanpå isen: det nådde nästan snöns yta. Fick man nu köld, så egde man på sjöarna att påräkna det förträffligaste kör-före; ty, när det upplupna vattnet fryser till, och den deröfver stående snön är obetydlig, så har man på sjöarna vidt och bredt den förträffligaste landsväg. En sådan efter starkt töväder infallande köld bildar äfven godt kör-före på vägarna. Ty den här befintliga, genom körandet under vintern, sammanpackade snön blir så hård, när den efter starkt töväder åter tillfryser, att den bär upp hästen såsom en isgata. Då blir det med körslorna ett nytt lif. Natten mot den 21 April upphörde tövädret, och en tunn skorpa var om morgonen tillfrusen öfver snön. Under tiden hade man ieke kunnat komma ut från gården åt något håll. Ty, när hela snömassan är uppblöttnad, kan man icke ens med

skarskidor frakta sig fram, emedan man nedsjunker ända till bottnen. Dock är detta det enda medlet att komma fram, om man nödvändigt måste resa; men en sådan färd är mycket svårare, än när man måste vada i den lösa snön om vintern, såsom jag mellan Långträsk och Gråträsk. Som jag fått erfara, hvilken svårighet det var, att ej i förväg vara försedd med torr ved till bränsle, inan snön blef alltför djup om vintern, så hade jag föresatt mig, att nu om våren hugga upp rå tallved att torka öfver sommaren, för att nästkommande vinter kunna begagnas. Omkring Arieplog är stor brist på torr ved, emedan alla torrfurur, som varit på nära håll, länge sedan blifvit consumerade, dels af pastorns och scholmästarens hus, dels ock af nybyggare för deras kyrkoby-stugor. Det är i allmänhet vid de flesta äldre kyrkoplatser i Lappmarken en stor brist på sådan ved, just af den anförda orsaken. När nu en sådan brist på torrfurur uppstått, har man här i Arieplog begynt att taga så kallad Löp-list. Man hugger ut en myckenhet träd och flår af barken den tid på året, då denna sitter så lös på träden, att detta lätt låter sig göra, hvilket kallas löpa, eller att trädet löper. När nu det afflådda trädet fått ligga öfver sommaren, har det någorlunda blifvit torrt, och, om man tagit sin Löp-list nära sjön, hvilket här i Arieplog vanligen är händelsen, så flottar man hem den om hösten. Det går till på det sättet, att man medelst tvärslåar fäster tillsammans en myckenhet stockar i bredd, så att det blir lika som ett slags flytande brygga.

1

På ena ändan af denna drager man upp smalän. darna af en mängd andra stockar, så tätt som möjligt, och fäster tillsamman de i sjön flytande tjockändarna med en tvärslå samt drar så upp på denna åter andra stockar, och så efter hvartannat så många leder man behagar. Ofvanpå denna ved flotta vräker man en myckenhet torra klabbar, tjär-rötter samt stubbar, och så boxerar man i lugnt väder denna vedmassa hem. På detta sätt vinner man visserligen sitt ändamål att få hem en betydlig myckenhet ved på en gång; men detta löplist-tagande är skadligt för timmerskogen. Der ung, vacker tallskog står och frodas, som i en framtid kunde gifva godt timmer, der slår löplist-tagaren ner och föröder den i grund, ty det är just den unga och släta tallen, som är tjenligast till löplist; den gamla, rankiga och skrofliga löper icke. Härigenom har nu omkring Arieplog stor brist på timmer yppats, så att det kostar nästan lika mycket att här sätta upp ett hus, som det kostar i en verklig stad. Det synes mig derföre nästan bättre att hugga kastved (rå tallved, som uppstaplas i vedkastar [vedtrafvar] att torka) om våren; man behöfver då åtminstone icke skräda tallarna och taga just de bästa, och ändamålet vinnes ändå. Man kan snart nog på icke så långt afstånd förse sig med en betydlig myckenhet ved: tallen är lätt att hugga. Den 21 April hade jag nu legt tvänne Lappar till medhjelpare, och vi drogo åstad till skogs att hugga kastved; men väglaget var ännu svårt, så att vi ej hunno fram till vår bestämda station förr än närmare middagen.

1

Der arrangerade jag så, att vi skulle hugga på hvar sitt håll, för att få se, hvilken som högg mest. Detta gjorde jag, emedan den ena af mina arbetskarlar var en allmänt känd stor lathund, som helst ville äta och sofva. Men här blef nu lif i spelet. Vi hunno hugga vid pass en famn hvardera; men jag vann priset, ty jag hade huggit betydligt mera än en famn; de andra deremot hade ej sina alldeles fulla. Den 22 var Söndag. Det fortfor att vara kallt i vädret, och således snön och vattnet att frysa till. Den 23 kunde man köra på sjön, och jag skyndade att köra hem något ved, hvarefter jag om aftonen begaf mig på en resa till Arvidsjaur. Denna resa måste jag företaga, för att kunna arrangera om min spannmål. Det jag förde med mig från Piteå, hade jag varit nödsakad att lemna i Långträsk. Några tunnor till, som jag köpt i Piteå, hade blifvit qvarlemnade der; men jag hade aftalat med en bonde, att han, så snart vår-föret inträffade, skulle skjutsa upp dem till Arvidsjaur och redan i förväg betalt skjutspenningarna. Men att få det från Arvidsjaur, derom hade jag ingen anstalt kunnat träffa, och jag måste nu begifva mig dit, för att se till, att jag kunde få min spannmål till Afvaviken, ett nybygge, beläget vid en vik af Stor-Afvan, två och en half mil från Arvidsjaur. Derifrån kunde jag sedan med båt få hem den. Jag körde nu om natten till Kasker, der jag hvilade någon stund på morgonen, för att låta hästen äta. Den 24 begaf jag mig ut på Stor-Afvan, att efter beskrifning köra till Afvaviken. Stor-Afvan

är, såsom redan blifvit nämndt, en högst betydlig sjö. Dess längd är från Kasker till Afvaviken 4 mil, bredden torde kunna uppgå till 1 och en half mi. Här finnas likväl, i synnerhet mot vestra ändan, åtskilliga holmar, till en del tjenliga för odling, hvarföre också nybyggen äro upptagna på en del af dem. Den största holmen kallas Stor-Ön och är vid pass en mil lång och temligen bred samt har tvänne skogsberg på sig. En skogs-Lapp har här sin rehnhjord om sommaren. På norra sidan om Stor-Ön ligger Storbodfjärden, om hvilken flera gånger är nämndt; på södra sidan är den egentliga Stor-Afvan. Närmare södra landet af denna äro åtskilliga holmar, på hvilka följande nybyggen äro belägna: Kahlön, Bergnäs och Gullön. De ligga jemnt en mil från hvarandra. Från Kasker till Kahlön är också en mil, och från Gullön till Afvaviken något drygare, kanske en och en half, ehuru man räknar 5 fjerdingsväg. Men det bär något till kroks, om man far efter södra landet: genaste vägen från Kasker till Afvaviken går längs södra sidan af Stor-Ön. Derifrån kau vara ungefärligen en half mils bredd öfver öppna sjön till södra landet. Jag körde efter beskrifning denna väg och kom således icke åt nybyggena Kahlön och Bergnäs; men Gullön ville jag besöka och hittade också dit, på den goda beskrifning jag fått. Här nämligen är att märka, det ingen väg eller spår fanns att följa, utan man måste rätta sig efter landkänningen. Till Gullön kom jag vid middagstiden och blef med största gästfrihet emottagen. Här fick jag