Sidor som bilder
PDF
ePub

också min färdskrinda fulltrampad med hö, hvilket var mitt hufvudsakliga ärende hit, ty jag visste, att både i Afvaviken och Arvidsjaur stor höbrist herrskade, hvilket om våren gör det stundom omöjligt att kunna aflåta ett enda pund, så att man kan råka i yttersta förlägenhet för sin häst. Från Gullön fortsatte jag resan till Afvaviken, dit jag ankom på aftonen. Dock tog jag icke heller här nattquarter, utan beslöt att köra under natten till Arvidsjaur. Man varnade mig att icke taga miste på väg, emedan det var en väg, som gick åt höger till några höslogar vägarne kunde nu synas, ty de voro något upphöjda öfver den öfriga snö-ytan. Jag kom likväl icke att blifva

varse vägaskelet, och hästen hade råkat gå den vägen, som ledde till höladorna. Jag kom till en å, som varit öppen, men nu å nyo tillfrusit, och råkade i stort bryderi, huru jag skulle komma öfver den, ty isen var svag. Dock hjelpte jag mig på det sättet, att jag körde hästen först alldeles lös, på det, i händelse isen brast, han likväl möjligen skulle komma upp; sedan drog jag skrindan öfver. Men, när jag nu kört ett stycke till, kom jag till en hölada, och der blef vägen slut, så att jag såg, att jag kört miste. Nu var det likväl mörkt, ty det var vid midnatten, och jag beslöt att afbida dagsljuset, inan jag skulle gifva mig tillbaks, dels på det jag måtte kunna först förvissa mig, om jag verkligen var på galig väg, dels ock, för att kunna upptäcka vägaskelet och den rätta vägen. Den märka tiden af natten är vid denna årstid ganska korrt, endast 3 à 4

timmar. Jag lade mig i skriudan att sofva, och hästen stod bredvid samt betade. Så snart det började dagas, gick jag omkring och recognoscerade, och, när jag förvissat mig, att jag hade kört orätt, vände jag om, körde öfver ån på samma sätt som förra gången, kom till vägaskelet och tog då den rätta vägen. Sedan jag kört efter denna ett litet stycke, kom jag åter till en å af samma beskaffenhet med den förra; men isen var här ännu svagare, dock kom jag öfver denna å på samma sätt. Efter 6 fjerdingsväg kommer man in på den allmänna farvägen, som går mellan Långträsk och Arvidsjaur, och man har då en mil qvar till Arvidsjaur. På denna sista milen mötte jag åtskilliga flyttnings-skaror, ty Lapparne voro nu i fullt antågande upp åt landet. gra lågo vid stockeldar och hvilade, andra voro sysselsatta att valla rehnarna. Man gör endast ett korrt uppehåll, att de må få beta något, och så fortsättes åter flyttningen, som går nästan genom natt och dag. De flesta flyttnings-skarorna gå den allmänna farvägen åt Långträsk och så vidare öfver Storbodskogen uppåt. Till Arvidsjaur ankom jag på förmiddagen den 25. Här voro nu åtskilliga nybyggare sysselsatta med körslor. Man höll just nu som ifrigast på att bebygga den nya kyrkoplatsen. Dels flyttades husen dit från den gamla, dels uppfördes nya. All min spannmål var rigtigt ankommen till Arvidsjaur; här var således blott fråga om, huru jag skulle få den till Afvaviken. Himmelen började att mulna från syd-ost, och det var att befara tö, som hade gjort vägarna

[ocr errors]

ofarbara, och i anseende till den sena årstiden var ej någon vidare inträffande köld att med säkerhet vänta. Här tycktes således intet ögonblick vara att förlora: kunde jag ej få spannmålen till Afvaviken, så hade jag ingen proviant för somma~ ren. Jag gick på nya kyrkoplatsen och sökte öfvertala de derstädes arbetande nybyggarne att taga spannmåls-lass af mig och skjutsa till Afvaviken. Men de voro också högst angelägna att få framkörda till kyrkoplatsen alla tillbehör samt fruktade äfven, såsom jag, en inträffande tö af de uppstigande molnen och derigenom förets förlust. Ingen lät öfvertala sig. Då var intet annat råd, än att jag måste sjelf, ehuru uttröttad af tvänne dygns mödor och vakande, lassa ett lass på min egen häst och köra. Om jag dock fick fram det, tänkte jag, så vore jag hjelpt öfver sommaren. Jag lassade då 2 tunnor råg och 2 tunnor korn det förra var redan uppmalet till mjöl och så begaf jag mig på vägen. Detta var på aftonen. Färden gick ganska sagta, ty lasset var tungt. Också hade jag stor svårighet med det, vid ett berg, som kallas Ravenvare. Detta är beläget en half mil från Arvidsjaur och plägar blifva bart tidigt om våren, emedan det ligger mot solen. Också var nu vägen deröfver på sina ställen bar, och, när den under medarna med jernstänger försedda slädan tog i sten, så förmådde hästen icke draga. Då måste jag hugga kaflar och broa öfver sådana bara och steniga trakter samt med ett brott (spake) vinda upp lasset, när meden tog i sten. Under det jag på detta sätt endast

[ocr errors]
[ocr errors]
[ocr errors]

långsamt var i stånd att arbeta mig fram öfver Ravenvare, blef det mörkt och började att lida mot midnatt. De moln, som förskräckt både mig och arbetarne på Arvidsjaurs nya kyrkoplats, hade nu utbredt sig öfver hela himmelen, men medförde icke tö, såsom vi fruktat, utan snö: det blef fullkomligt yrväder. Jag hade redan tagit af den allmänna farvägen och höll på att avancera på Afvaviks vägen; men, när jag kört något stycke på skogen, märkte jag, att jag förlorat vägen och var vill. Skaren var så hård, att den nästan bar hästen öfver allt; men, brast den på något ställe, så hade hästen deraf stor mehn, ty snön var mycket djup, så att han hade svårt att åter komma upp och kunde lätt göra illa sig i de skarpa kanterna. På vägen hände sådant aldrig, ty den bar säkert; men just deraf kunde jag märka, att jag förlorat den, ty det bröt ner som oftast för hästen. Den snö, som redan fallit, gjorde det svårt att kunna urskilja vägen, och nu var det tillika alldeles kol-mörkt, så att jag icke för närvarande kunde finna den. Då beslöt jag att hvila öfver der, tills det skulle blifva ljust, spände derföre lös hästen och band honom vid skrindan; men jag hade, thy värr, intet hö, ty jag hade ej räknat på denna casus. Ett par gamla lapskor hade jag med i skrindan, dem tog jag till hufvudkudde och lade mig under en lummig gran, för att vara i skydd för ovädret. Der hvilade jag rätt godt en stund; de närvarande omständigheterna gjorde mig just icke några bekymmer, ty jag var säker, att jag dock, när jag fick dagsljuset, skulle komma till

rätta. Slompen redde sig också rätt bra, ty, när han såg, att intet hö vankades, bet han sönder en kornsäck och gjorde sig just ett godt calas. Så snart det ljusnade, begaf jag mig att söka vägen, den jag ock fann, samt fortsatte resan. Men, när jag nu kom till den der ån, som jag omtalat, då var det en bekymmersam omständighet, huru jag skulle kunna komma öfver den. 0möjligen kunde jag nu förmå draga så tungt lass öfver, i synnerhet som den nyss fallna snön gjorde, att det gick mindre lätt. Körde jag åter med häst och lass, så var på det högsta att befara, det isen skulle brista. Imellertid var icke något annat råd; jag måste försöka. Men, när jag hunnit nära andra sidan, brast isen för hästen, och han for ned; dock nådde han väl bottnen och tog sig genast upp igen, och, der han kom upp, bar isen honom, ty det var på andra sidan om strömdraget. I dess ställe kom nu lasset i vaken. Hade nu hela slädan sjunkit ned, så hade först och främst denna resas möda varit förspilld, och för det andra äfven en, i de omständigheterna, betydlig förlust gjord, ty mjölet hade väl blifvit till välling åt fiskarna, och kornet till malt. Ingen hjelp kunde jag få närmare än i Arvidsjaur eller Afvaviken, och till hvardera stället var 5 fjerdingsväg att springa. Men lyckligtvis hvilade ännu bakdelen af skrindan på isbrädden, och sjelfva framdelen hade icke heller fullkomligt farit ned, utan yttersta ändarne af de långa, högt uppbrättade, medarna stödde mot iskanten; dock var det endast en hårsmån, och, om hästen ryckte till

« FöregåendeFortsätt »