Sidor som bilder
PDF

ofarbara, och i anseende till den sena årstiden var ej någon vidare inträffande köld att med säkerhet vänta. Här tycktes således intet ögonblick vara att förlora: kunde jag ej få spannmålen till Afvaviken, så hade jag ingen proviant för sommaren. Jag gick på nya kyrkoplatsen och sökte öfvertala de derstädes arbetande nybyggarne att taga spannmåls-lass af mig och skjutsa till Afvaviken. Men de voro också högst angelägna att få framkörda till kyrkoplatsen alla tillbehör samt fruktade äfven, såsom jag, en inträffande tö af de uppstigande molnen och derigenom förets förlust. Ingen lät öfvertala sig. Då var intet annat råd, än att jag måste sjelf, ehuru uttröttad af tvänne dygns mödor och vakande, lassa ett lass på min egen häst och köra. Om jag dock fick fram det, tänkte jag, så vore jag hjelpt öfver sommaren. Jag lassade då 2 tunnor råg och 2 tunnor korn – det förra var redan uppmalet till mjöl – och så begaf jag mig på vägen. Detta var på aftonen. Färden gick ganska sagta, ty lasset var tungt. Också hade jag stor svårighet med det, vid ett berg, som kallas Ravenvare. Detta är beläget en half mil från Arvidsjaur och plägar blifva bart tidigt om våren, emedan det ligger mot solen. Också var nu vägen deröfver på sina ställen bar, och, när den under medarna med jernstänger försedda slädan tog i sten, så förmådde hästen icke draga. Då måste jag hugga kaflar och broa öfver sådana bara och steniga trakter samt med ett brott (spake) vinda upp lasset, när meden tog i sten. Under det jag på detta sätt endast

[ocr errors]

långsamt var i stånd att arbeta mig fram öfver Ravenvare, blef det mörkt och började att lida mot midnatt. De moln, som förskräckt både mig och arbetarne på Arvidsjaurs nya kyrkoplats, hade nu utbredt sig öfver hela himmelen, men medförde icke tö, såsom vi fruktat, utan snö: det blef fullkomligt yrväder. Jag hade redan tagit af den allmänna farvägen och höll på att avancera på Afvaviks vägen; men, när jag kört något stycke på skogen, märkte jag, att jag förlorat vägen och var vill. Skaren var så hård, att den nästan bar hästen öfver allt; men, brast den på något ställe, så hade hästen deraf stor mehn, ty snön var mycket djup, så att han hade svårt att åter komma upp och kunde lätt göra illa sig i de skarpa kanterna. På vägen hände sådant aldrig, ty den bar säkert; men just deraf kunde jag märka, att jag förlorat den, ty det bröt ner som oftast för hästen. Den snö, som redan fallit, gjorde det svårt att kunna urskilja vägen, och nu var det tillika alldeles kol-mörkt, så att jag icke för närvarande kunde finna den. Då beslöt jag att hvila öfver der, tills det skulle blifva ljust, spände derföre lös hästen och band honom vid skrindan; men jag hade, thy värr, intet hö, ty jag hade ej räknat på denna casus. Ett par gamla lapskor hade jag med i skrindan, dem tog jag till hufvudkudde och lade mig under en lummig gran, för att vara i skydd för ovädret. Der hvilade jag rätt godt en stund; de närvarande omständigheterna gjorde mig just icke några bekymmer, ty jag var säker, att jag dock, när jag fick dagsljuset, skulle komma till

rätta. Slompen redde sig också rätt bra, ty, när han såg, att intet hö vankades, bet han sönder en kornsäck och gjorde sig just ett godt calas. Så snart det ljusnade, begaf jag mig att söka vägen, den jag ock fann, samt fortsatte resan. Men, när jag nu kom till den der ån, som jag omtalat, då var det en bekymmersam omständighet, huru jag skulle kunna komma öfver den. Omöjligen kunde jag nu förmå draga så tungt lass öfver, i synnerhet som den nyss fallna snön gjorde, att det gick mindre lätt. Körde jag åter med häst och lass, så var på det högsta att befara, det isen skulle brista. Imellertid var icke något annat råd; jag måste försöka. Men, när jag hunnit nära andra sidan, brast isen för hästen, och han for ned; dock nådde han väl bottnen och tog sig genast upp igen, och, der han kom upp, bar isen honom, ty det var på andra sidan om strömdraget. I dess ställe kom nu lasset i vaken. Hade nu hela slädan sjunkit ned, så hade först och främst denna resas möda varit förspilld, och för det andra äfven en, i de omständigheterna, betydlig förlust gjord, ty mjölet hade väl blifvit till välling åt fiskarna, och kornet till malt. Ingen hjelp kunde jag få närmare än i Arvidsjaur eller Afvaviken, och till hvardera stället var 5 fjerdingsväg att springa. Men lyckligtvis hvilade ännu bakdelen af skrindan på isbrädden, och sjelfva framdelen hade icke heller fullkomligt farit ned, utan yttersta ändarne af de långa, högt uppbrättade, medarna stödde mot iskanten; dock var det endast en hårsmån, och, om hästen ryckte till

[ocr errors]

det aldra minsta, så hade hela lasset genast legat i sjön, och, sedan jernstängerna tagit mot stenarna i bottnen, var det alldeles otänkbart, att hästen skulle förmått draga upp det. Här var icke att stå och klå sig i hufvudet länge, ty isen tycktes småningom börja gifva sig ned, och det var fara värdt, att han skulle brista, om det länge stod i denna ställning; jag tog i ögonblicket yxan, ilade till skogs, högg två små-tallar och stack ner dem i vaken i korsvis under slädan, så att tjock-ändarne stodo i bottnen, och smaländarne hvilade mot iskanten. Denna inrättning gjorde jag, på det ej bakdelen af lasset skulle sjunka ner, när hästen ryckte åstad och drog upp framändan, utan att det skulle hållas uppe i korset. Men, som slädan nu stod, hade framändan sjunkit ned och kommit under isen, om hästen ryckt till, och således allt varit förloradt. Här var derföre ingen annan utväg, än att lyfta upp framändan och på det sättet hjelpa upp den på isen, i och med detsamma hästen drog åstad. Men huru skulle jag, tänkte jag, förmå att lyfta ett så tungt lass! Det måste dock försökas, emedan det var det enda möjliga. Jag fattade i tuguns men, när jag började lyfta, seg isen undan, så att både jag samt häst och lass voro på vägen att på en gång sjunka ner. Att förekomma detta, hoppade jag genast ned i vaken, grep åter i tugun och körde på hästen med det häftigaste uppmaningsrop. Jag förstår icke, hvarifrån jag fick styrkan; jag lyfte upp framändan märkbart. Hästen tog i af alla krafter och ryckte åstad. Det nerstuckna korset

gjorde sin fulla verkan; det hindrade lasset att sjunka. Allt blef bergadt, och jag klef utan möda upp ur vaken, ty vattnet var ej djupare, än att det räckte mig ungefär midt på sidan. Hela händelsen passerade med otrolig hastighet, ty jag tror knappt, att det var mer än ett par minuter, ifrån det hästen först for ned, tills allt var. förbi. Jag förlorade icke ett enda ögonblick; beslut och handling voro ej åtskiljda. I synnerhet var denna hastighet afgörande, när isen började brista vid första försöket att lyfta; ty, genom det jag störtade mig i vaken, blef det genast så mycket lättare, som jag var tung, och, då jag med fotfäste i botten, som Thor, när han fick Midgårdsormen på metkroken, lyfte framändan af lasset, så tyngde icke heller den mer på isen. Men i ett ögonblick måste allt detta ske, ty eljest hade isens bristande ej kunnat hejdas. Sedan allt var förbi, så att jag fick tid att tänka på saken, föreföll det mig som ett under. Mina händer knäpptes ovillkorligen tillsamman, min blick höjde sig mot himmelen, och jag kunde ej afhålla min tunga från en öfverljuddt uttalad tacksam bön. Jag känner en viss blyghet att sätta det på papperet; men hvarföre förtiga det? Psychologen må jus ock få en rad af mig. Man blyges vanligen, att i det hvardagliga lifvet på detta sätt vända sig till Gud, eller att härvid af profana menniskor blifva öfverraskad: huru kommer det till? Är det kanske, för det man af andra skulle kunna anses, antingen för mindre upplyst, eller ock för skrymtare? Visst är väl detta ofta motivet, men likväl i förra

« FöregåendeFortsätt »