Sidor som bilder
PDF
ePub

det aldra minsta, så hade hela lasset genast legat i sjön, och, sedan jernstängerna tagit mot stenarna i bottnen, var det alldeles otänkbart, att hästen skulle förmått draga upp det. Här var icke att stå och klå sig i hufvudet länge, ty isen tycktes småningom börja gifva sig ned, och det var fara värdt, att han skulle brista, om det länge stod i denna ställning; jag tog i ögonblicket yxan, ilade till skogs, högg två små-tallar och stack ner dem i vaken i korsvis under slädan, så att tjock-ändarne stodo i bottnen, och smaländarne hvilade mot iskanten. Denna inrättning gjorde jag, på det ej bakdelen af lasset skulle sjunka ner, när hästen ryckte åstad och drog upp framändan, utan att det skulle hållas uppe i korset. Men, som slådan nu stod, hade framändan sjunkit ned och kommit under isen, om hästen ryckt till, och således allt varit förloradt. Här var derföre ingen annan utväg, än att lyfta upp framändan och på det sättet hjelpa upp den på isen, i och med detsamma hästen drog åstad. Men huru skulle jag, tänkte jag, förmå att lyfta ett så tungt lass! Det måste dock försökas, emedan det var det enda möjliga. Jag fattade i tugun; men, när jag började lyfta, seg isen undan, så att både jag samt häst och lass voro på vägen att på en gång sjunka ner. Att förekomma detta, hoppade jag genast ned i vaken, grep åter i tugun och körde på hästen med det häftigaste uppmaningsrop. Jag förstår icke, hvarifrån jag fick styrkan; jag lyfte upp framändan märkbart. Hästen tog i af alla krafter och ryckte åstad. Det nerstuckna korset

gjorde sin fulla verkan; det hindrade lasset att sjunka. Allt blef bergadt, och jag klef utan möda upp ur vaken, ty vattnet var ej djupare, än att det räckte mig ungefär midt på sidan. Hela händelsen passerade med otrolig hastighet, ty jag tror knappt, att det var mer än ett par minuter, ifrån det hästen först for ned, tills allt var. förbi. Jag förlorade icke ett enda ögonblick; beslut och handling voro ej åtskiljda. I synnerhet var denna hastighet afgörande, när isen började brista vid första försöket att lyfta; ty, genom det jag störtade mig i vaken, blef det genast så mycket lättare, som jag var tung, och, då jag med fotfäste i botten, som Thor, när han fick Midgårdsormen på metkroken, lyfte framändan af lasset, så tyngde icke heller den mer på isen. Men i ett ögonblick måste allt detta ske, ty eljest hade isens bristande ej kunnat hejdas. Sedan allt var förbi, så att jag fick tid att tänka på saken, föreföll det mig som ett under. Mina händer knäpptes ovillkorligen tillsamman, min blick höjde sig mot himmelen, och jag kunde ej afhålla min tunga från en öfverljuddt uttalad tacksam bön. Jag känner en viss blyghet att sätta det på papperet; men hvarföre förtiga det? Psychologen må ju ock få en rad af mig. Man blyges vanligen, att i det hvardagliga lifvet på detta sätt vända sig till Gud, eller att härvid af profana menniskor blifva öfverraskad: huru kommer det till? Är det kanske, för det man af andra skulle kunna anses, antingen för mindre upplyst, eller ock för skrymtare? Visst är väl detta ofta motivet, men likväl i förra

hänseendet icke alltid, ty äfven i hvardagslifvet kan man mycket lätt vara obemärkt härvid, och kanske är det oftast en skrymtare, som låter märka det. Jag vet dock, att det kan finnas religiöst väsende, som dock icke gerna kan bedja eller tacka. Man vördar en evig, förnuftig verldsstyrelse, men finner der icke rum för vrede eller nåd. Det är den obevekliga absoluta nödvändigheten. Hvad skall man då säga, om denne samme i ett annat ögonblick ser Gud i menniskogestalt? Vid hvilketdera tillfället såg han orätt? Jag tror, att han såg rätt båda gångerna 6); men sin sednare syn är han mer tillfredsställd utaf, ty der såg han på närmare håll, det var så nära, att han både kunde tilltala och få svar. Lyckligast och bäst ser ock den, som alltid ser så, ty han kan aldrig råka i tvifvel, att han tilläfventyrs sett origtigt. Olyckligast synes mig deremot den vara, hvars inre är måladt i "Hyacinthen" 7).

A

Det

6)

7)

Ingen skryte, att han ensam

Fattade mitt väsen re'n;

Låt min dyrkan bli gemensam,

Se'n J, Jag är en, blott en!

Men'ska, vårda hvarje gnista
Af det heliga i dig!

Sök det, fatta det och tvista
Icke, hur det kallar sig!

"DE 3 BRÖDERNA."

Hoi syftar då längre din bedjande blick
Till him'len, den ödsliga, kalla?

gifves vissa utmärktare och högtidligare ögonblick i menniskolifvet, der Thomas måste utbrista: "min Herre och min Gud!" När man vandrar i ödemarken ensam i nattens mörker och stormens 'sus,

Af ljus är dess borg, men med port af demant,
Hvad brygga förmår från dess svindlande brant
Till jordens afgrunder falla?

Der thronar kan hända allt saligt och sannt;
Men kan du väl ödet befalla?

[ocr errors]

I min barndom var i Arieplog en Lapp, som kallades Björn-näsan. Det var en stor och lång gubbe, som hade ett vildt utseende, hvilket ändå mer vanställdes af ärr, som han fått i striden mot en björn. Häraf hade han ock fått sitt namn, ty björnen hade illa tilltygat hans näsa. Han hade på denna ett hål, som han igentäppt med en rehnshårs-sudd; men talet gick ändå upp i näsan och hördes rätt ihåligt. Han hade i lifstiden varit en stor tjuf och gjorde icke heller i döden någon bättring. När han låg på sotsängen och våndades, sade ung Lapp, som var närvarande: "Nå, bed nu Gud, farfar, efter du skall dö!" "Ja, hör han, han då?" blef svaret. "Jo, visst hör han, och da har väl läst det, som står i boken, att, när menniskan dör, så blir kroppen till jord igen; men själen kommer genast dit, der den evigt vara skall." "Ah, de der Dadscharnas scriblerier och historier!"

[ocr errors]

en

svarade patienten, och på den trosbekännelsen afled han. Dadsch är ett föraktligt namn på Svenskarne. När en yngre person tilltalar en äldre, med hvilken han för öfrigt ej står i något slägtförhållande, kallar han honom farfar.

Lappmarken,

20.

[ocr errors]

utsatt för villa och fara, då känner själen behofvet af att vara åtföljd af Gud i menniskogestalt, och i öfvertygelsen derom går man oförskräckt samt hvilar under trädet utan bäfvan. Och, när man undkommit en fara, den man känner sin oförmåga att hafva sjelf kunnat afböja eller rädda sig utur, ser man den osynliga ledsagarens tydliga närvarelse. Den absoluta naturens lagar sakna här all tillämpning, emedan de icke kunna inblanda sig i små tillfälliga omständigheter. Den troende möter också säkert faran med större mod än den forskande 8).

Sedan jag nu kommit öfver Storbäcken, så kallas den omtalade ån, fortsatte jag färden och kom till Afvaviken utan något vidare äfventyr. Här lät jag hästen hvila och beta en stund, hvar

8) Jag kommer härvid ihog en berättelse om philosophen Aristippus, när han på en sjöresa hade varit i fara och dervid varit mycket förskräckt. När faran var öfverstånden, frågade sjömännen spefullt: Huru kommer det till, att vi, profana och simpla menniskor, icke fruktade, men ni, som är philosoph, var fasligt rädd? Han afspisade dem visserligen ganska qvickt, när han sade: det var skilnad på själar att vara rådda om; hvarmed han ville säga, att det varit måttlig skada, om de förlorat lifvet; deras själ var ej så dyrbar som hans, och, der således förlusten icke var lika, kunde man icke heller vara lika rädd för den. Men svårare torde han haft att för sig sjelf utreda frågan; också går den just icke här på saken, ty orsakerna voro der å ömse sidor helt andra.

« FöregåendeFortsätt »