Sidor som bilder
PDF
[ocr errors]

hänseendet icke alltid, ty äfven i hvardagslifvet kan man mycket lätt vara obemärkt, härvid, och kanske är det oftast en skrymtare, som låter märka det. Jag vet dock, att det kan finnas religiöst väsende, som dock icke gerna kan bedja eller tacka. Man vördar en evig, förnuftig verldsstyrelse, men finner der icke rum för vrede eller nåd. Det är den obevekliga absoluta nödvändigheten. Hvad skall man då säga, om denne samme i ett annat ögonblick ser Gud i menniskogestalt? Vid hvilketdera tillfället såg han orätt? Jag tror, att han såg rätt båda gångerna 6); men sin sednare syn är han mer tillfredsställd utaf, ty der såg han på närmare håll, det var så nära, att han både kunde tilltala och få svar. Lyckligast och bäst ser ock den, som alltid ser så, ty han kan aldrig råka i tvifvel, att han tilläfventyrs sett origtigt. Olyckligast synes mig deremot den vara, hvars inre är måladt i ”Hyacinthen” 7). Det

6) Ingen skryte, att han ensam
Fattade mitt väsen re'n;
Låt min dyrkan bli gemensam,
Sc"n J, Jag är en, blott en!

[merged small][ocr errors]

7) Hvi syftar längre din bedjande blick Till himlen, den ödsliga, kalla?

gifves vissa utmärktare och högtidligare ögonblick i menniskolifvet, der Thomas måste utbrista: "min Herre och min Gud!” När man vandrar i ödemarken ensam i nattens mörker och storméns sus,

Af ljus är dess borg, men med port af demant,
Hvad brygga förmår från dess svindlande brant
Till jordens afgrunder falla? -
Der thronar kan hända allt saligt och sannt,
Men kan du väl ödet befalla?

- -

I min barndom var i Arieplog en Lapp, som kallades Björn-näsan. Det var en stor och lång gubbe, som hade ett vildt utseende, hvilket ändå mer vanställdes af ärr, som han fått i striden mot en björn. Häraf hade han ock fått sitt namn, ty björnen hade illa tilltygat hans näsa. Han hade på denna ett hål, som han igentäppt med en rehnshårs-sudd; men talet gick ändå upp i näsan och hördes rätt ihåligt. Han hade i lifstiden varit en stor tjuf och gjorde icke heller i döden någon bättring. När han låg på sotsängen och våndades, sade en ung Lapp, som var närvarande: ”Nå, bed nu Gud, farfar, efter du skall dö!” - ”Ja, hör han, han då?” – blef svaret. - ”Jo, visst hör han, och du har väl läst det, som står i boken, att, när menniskan dör, så blir kroppen till jord igen; men själen kommer genast dit, der den evigt vara skall.” ”Ah, de der Dadscharnas scriblerier och historier!” svarade patienten, och på den trosbekännelsen afled han. Dadsch är ett föraktligt namn på Svenskarne. När en yngre person tilltalar en äldre, med hvilken han för öfrigt ej står i något slägtförhållande, kallar han honom farfar.

Lappmarken, 20.

utsatt för villa och fara, då känner själen behofvet af att vara åtföljd af Gud i menniskogestalt, och i öfvertygelsen derom går man oförskräckt samt hvilar under trädet utan bäfvan. Och, när man undkommit en fara, den man känner sin oförmåga att hafva sjelfkunnat afböja eller rädda sig utur, ser man den osynliga ledsagarens tydliga närvarelse. Den absoluta naturens lagar sakna här all tillämpning, emedan de icke kunna inblanda sig i små tillfälliga omständigheter. Den troende möter också säkert faran med större mod än den forskande 8). Sedan jag nu kommit öfver Storbäcken, kallas den omtalade ån, fortsatte jag färden och kom till Afvaviken utan något vidare äfventyr. Här lät jag hästen hvila och beta en stund, hvar

-- l

8) Jag kommer härvid ihog en berättelse om philosophen Aristippus, när han på en sjöresa hade varit i fara och dervid varit mycket förskräckt. När faran var öfverstånden, frågade sjömännen spefullt:

Huru kommer det till, att vi, profana och simpla menniskor, icke fruktade, men ni, som är philosoph, var fasligt rädd? Han afspisade dem visserligen ganska qvickt, när han sade: det var skilnad på själar att vara rådda om; hvarmed han ville säga, att det varit måttlig skada, om de förlorat lifvet; deras själ var ej så dyrbar som hans, och, der således förlusten icke-var lika, kunde man icke heller vara lika rädd för den. Men svårare torde han haft att för sig sjelf utreda frågan; också går den just icke här på saken, ty orsakerna voro der å ömse sidor helt andra,

efter jag återvände till Arvidsjaur. Storbäcken körde jag denna gången öfver på ett annat ställe, der han var öppen, men mindre djup. Det skadade också icke nu mera, att skrindan fick simma i vattnet, ty hon var tom. Mina kläder hade torkat på kroppen, sedan jag var i vaken; jag hade icke något ombyte: endast mina skor ömsade jag i Afvaviken och stoppade nytt hö uti, ty man brukar här vanligen samma slågs skoplagg som Lapparne (jag har redan beskrifvit dem) och nyttjarderi hö i stället för strumpor. I Arvidsjaur var nu hvilan välkommen, då jag, efter 4 dagars och 3 nätters mödor med obetydlig hvila, ändtligen natten till den 27 fick sofva i säng. Efter snövädret den föregående "natten hade luften nu åter klarnat, och det var kyligt som förr. Jag förblef nu i Arvidsjaur till Söndagen d. 29, som var andra Bönedagen, och predikade då högmessan. Också behöfver en prest i Arvidsjaur biträde en sådan dag, ty han har 6 tal att hålla, så att man verkligen kan skrika sig hes och förderfva lungorna. Först är ottesången på båda språken, så skriftetal på båda språken och slutligen högmessan, allt sammaledes. Härtill komma alla möjliga extra förrättningar: barndop, begrafning m.m. En bönedag är för en sådan ensam prest en tröttsam och halsbrytande dag, i synnerhet om vintern, när kölden är sträng, såsom t. ex. Andersmessan (&de Bönedagen) i Arieplog. Men eljest är tjenstgöringen i Lappmarken icke just särdeles svår och på intet vis trägen. I Arvidsjaur äro äfven socknebuden besvärliga, och hvarken Lapp eller Svensk

[ocr errors]

underlåtergerna att kalla prest till sig på sotsängen. I Arieplog deremot äro socknebuden sällsynta. Det kommer sig deraf, att Fjell-Lapparne vanligen äro så aflägsna, att det icke gerna låter sig göra. Den sjuke kan länge sedan vara död, inan presten kommer. Också torde mången af dem tänka såsom Björn-Näsans andra åter anbefalla sig ändå i Guds händer. I Qvickjock äro socknebuden ännu sällsyntare, och, öfver hufvud taget, ju mindre Svenskt folk, desto mindre socknebud. Således finner man, att i de socknar, der Lapska i allmänhet måste brukas vid Gudstjensten, är tjenstgöringen i kyrkan mycket svårare, än i de socknar, der Lapska sällan eller aldrig predikas, såsom i Åsele och Lycksele, men deremot äro socknebuden tätare i de sistnämnda. I Arvidsjaur åter äro både de dubbla predikningarne och de täta socknebuden. Denna andra Bönedagen var någorlunda allmänt besökt, både af Lappar och Svenskar. Den kallas af Lapparne Skar-Bönedagen (Tjarva Beno), men af Svenskarne Blöt-Bönedagen. Den ena benämningen är tagen af dagen, och den andra af natten. Ty, som denna bönedag inträffar på våren, då snön smälter om dagen, men tillfryser om natten, så passa båda benämningarne; hvilket jag också denna gången fick erfara. Jag hade nämligen så aftalat med nybyggaren i Afvaviken, Jan Svensson, att han, när han nu kom till Bönedagen, skulle utrusta sig så, att han kunde skjutsa ett lass åt mig på återfärden. Detta skedde. Vi lassade sent om aftonen på sjelfva Bönedagen, men kunde icke ännu köra ä

« FöregåendeFortsätt »