Sidor som bilder
PDF
ePub

efter jag återvände till Arvidsjaur. Storbäcken körde jag denna gången öfver på ett annat ställe, der han var öppen, men mindre djup. Det skadade också icke nu mera, att skrindan fick simma i vattnet, ty hon var tom. Mina kläder hade torkat på kroppen, sedan jag var i vaken; jag hade icke något ombyte: endast mina skor ömsade jag i Afvaviken och stoppade nytt hö uti, ty man brukar här vanligen samma slags skoplagg som Lapparne (jag har redan beskrifvit dem) och nyttjar deri hö i stället för strumpor. I Arvidsjaur var nu hvilan välkommen, då jag, efter 4 dagars och 31 nätters mödor med obetydlig hvila, ändtligen natten till den 27 fick sofva i säng. Efter snövädret den föregående natten hade luften nu åter klarnat, och det var kyligt som förr. Jag förblef nu i Arvidsjaur till Söndagen d. 29, som var andra Bönedagen, och predikade då högmessan. Också behöfver en prest i Arvidsjaur biträde en sådan dag, ty han har 6 tal att hålla, så att man verkligen kan skrika sig hes och förderfva lungorna. Först är ottesången på båda språken, så skriftetal på båda språken och slutligen högmessan, allt sammaledes. Härtill komma alla möjliga extra förrättningar: barndop, begrafning m. m, En bönedag är för en sådan ensam prest en tröttsam och halsbrytande dag, i synnerhet om vintern, när kölden är sträng, såsom t. ex. Andersmessan (4:de Bönedagen) i Arieplog. Men eljest är tjenstgöringen i Lappmarken icke just särdeles svår och på intet vis trägen. I Arvidsjaur äro äfven socknebuden besvärliga, och hvarken Lapp eller Svensk

underlåter gerna att kalla prest till sig på sotsängen. I Arieplog deremot äro socknebuden sällsynta. Det kommer sig deraf, att Fjell-Lapparne vanligen äro så aflägsna, att det icke gerna låter sig göra. Den sjuke kan länge sedan vara död, inan presten kommer. Också torde mången af dem tänka såsom Björn-Näsan; andra åter anbefalla sig ändå i Guds händer. I Qvickjock äro sockncbuden ännu sällsyntare, och, öfver hufvud taget, ju mindre Svenskt folk, desto mindre socknebud. Således finner man, att i de socknar, der Lapska i allmänhet måste brukas vid Gudstjensten, är tjenstgöringen i kyrkan mycket svårare, än i de socknar, der Lapska sällan eller aldrig predikas, såsom i Åsele och Lycksele; men deremot äro socknebuden tätare i de sistnämnda. I Arvidsjaur åter äro både de dubbla predikningarne och de täta socknebuden. Denna andra Bönedagen var någorlunda allmänt besökt, både af Lappar och Svenskar. Den kallas af Lapparne Skar-Bönedagen (Tjarva Beno), men af Svenskarne Blöt-Bönedagen. Den ena benämningen är tagen af dagen, och den andra af natten. Ty, som denna bönedag inträffar på våren, då snön smälter om dagen, men tillfryser om natten, så passa båda benämningarne; hvilket jag också denna gången fick erfara. Jag hade nämligen så aftalat med nybyggaren i Afvaviken, Jan Svensson, att han, när han nu kom till Bönedagen, skulle utrusta sig så, att han kunde skjutsa ett lass åt mig på återfärden. Detta skedde. Vi lassade sent om aftonen på sjelfva Bönedagen, men kunde icke ännu köra å

[ocr errors]

stad, emedan snön var blöt utaf dagens solvärme och hade ej ännu hunnit tillfrysa, så att vägen kunde bära upp hästen. Men korrt efter midnatten körde vi åstad och kommo på morgonen till Afvaviken. Storbäcken passerade vi denna gången lyckligt på ett ställe längre ner, der han var bättre tillfrusen. När vi kommit till Afvaviken, gingo de andra att sofva, "förutan harm och Prælectio sorg"; men jag satt uppe och skref Præcursoria! Jag hade i Arvidsjaur fått bref ifrån en af mina bekanta i Uppsala, som åtagit sig att bestyra, hvad som på mig kunde ankomma, till den förestående magister-promotionen i Uppsala, vid hvilken äfven jag skulle promoveras. Nu skref han till mig och påminde mig om insändandet af Prælectio Præcursoria (ett slags föreläsning, till prof, i något philosophiskt ämne); och, som postgången här i landet är osäker, så var det nödvändigt att nu genast skicka den, på det den ej måtte komma för sent. I Arvidsjaur fick jag ej tillfälle att skrifva den; men härifrån skulle redan den påföljande natten ett bud gå till Arvidsjaur, så att det då blef tillfälle att skicka den, och den fick afgå med den post, som den påföljande dagen skulle gå ner till Skellefteå. Så snart jag hade min prælection färdig och förseglat brefvet, lassade jag mitt, först framskjutsade, lass (2 tunnor råg och 2 tunnor korn) åter i skrindan och körde till Gullön, dit jag ankom i god tid ännu samma afton. Inom ett dygn hade jag således fullgjort tre åligganden, som ej rätt ofta äro förenade: en Lapp-prests, en Philosophia Magisters och

en for-bondes! Jag längtade till Arieplog till första Maj, väl vetandes, att vår goda Fjellström då höll en glad dag. Men det var om aftonen den 30 April jag var i Gullön, så att det icke var just rätt mycken tid att försofva. Och, när man har så tungt lass, äro 5 mil dryga (som afståndet mellan Gullön och Arieplog är). Imellertid behöfde både hästen och jag hvila, och jag tillbragte natten i Gullön. Men tidigt om morgonen, omkring kl. 2 à 3, stod jag upp och drog åstad. Jag fick också sällskap med mig, nämligen Katecheten Ol Jonsson (som eljest kallar sig Nyström). Han var såsom de andra Lapparne stadd på färden upp åt landet. Han rännde; men jag hade inga skarskidor med mig denna gången, utan måste gå. Utaf den hårda och skarpa snön blef jag likväl så lam, inan jag kom fram till Arieplog, att jag med möda var i stånd att gå. Senorna voro så ömma, som hade de varit afslitna. Så trött väl också Slompen kunde vara, hade jag likväl ej annat råd på sista fjerdingsvägen, än att sitta på. Jag kom också fram till Arieplog på aftonen och, ehuru det var något framlidet på dagen, besökte jag likväl prestgården. Här voro nu den stora stadens samtliga invånare församlade, åto, drucko och gjorde sig goda dagar. Det dröjde icke länge, inan jag var återställd ifrån min lamhet. Det är otroligt, hvilken stark effect spirituösa saker, måttligt njutna, utöfva i detta fall. Jag har mer än en gång varit i tillfälle att erfara det. Om man är så trött och förlamad, att man med möda kan gå, och då tager en sup brännvin, eller dy

likt, och mat, så är man inom en korrt stund en ny menniska och kan åter utan någon särdeles olägenhet fortsätta färden.

I Arieplog uppehöll jag mig nu i några dagar och förberedde mig derunder till en ny färd. Den var ämnad norrut, men, i anseende till den långt framskridna årstiden, äfventyrlig att företaga. Det var två ändamål, jag dermed ville vinna: först och främst att skaffa båt och proviant för någon längre tid till en sjö i nordliga trakten af Arieplog, vid namn Tjeggelvas, och för det andra, att komma till Qvickjock, för att derifrån kunna få något tjenstehjon, hvilket jag hoppades, emedan jag der egde en myckenhet ungdomsbekanta, och i allmänhet bättre tillgång der finnes på ledig ungdom, emedan nybyggsväsendet ännu ej kommit så starkt i gång. Tjeggelvas är en ibland de större sjöarna uti det sjörika Arieplog. Den ligger under fjellen, mellan tvänne tvärgående fjellgrenar, sådana jag ofvanföre beskrifvit, och torde vara vid pass två mil i längd samt en half mil i bredd, der den är som bredast. På de omgifvande fjellen hafva många Lappar sina höstställen, och min afsigt var, att, när nu hösten inträffade, uppehålla mig vid denna sjö samt draga till mig barn och ungdom från båda sidor att undervisa på en gång och på ett ställe, såsom redan är beskrifvet. Derföre ville jag nu på förhand förse mig med lifsmedel, tillräckliga att äfven möjligtvis meddela åt andra. En båt hade jag äfven beställt af en nybyggare, som plägar göra mycket båtar, att den skulle vara färdig, när jag ville haf

« FöregåendeFortsätt »