Sidor som bilder
PDF

stad, emedan snön var blöt utaf dagens solvärme och hade ej ännu hunnit tillfrysa, så att vägen kunde bära upp hästen. Men korrt efter midnatten körde vi åstad och kommo på morgonen till Afvaviken. Storbäcken passerade vi denna gången lyckligt på ett ställe längre ner, der han var bättre tillfrusen. När vi kommit till Afvaviken, gingo de andra att sofva, ”förutan harm och sorg”; men jag satt uppe och skref – Prælectio Præcursoria? Jag hade i Arvidsjaur fått bref ifrån en af mina bekanta i Uppsala, som åtagit sig att bestyra, hvad som på mig kunde ankomma, till den förestående magister-promotionen i Uppsala, vid hvilken äfven jag skulle promoveras. Nu skref han till mig och påminde mig om insändandet af Prælectio Præcursoria (ett slags föreläsning, till prof, i något philosophiskt ämne); och, som postgången här i landet är osäker, så var det nödvändigt att nu genast skicka den, på det den ej måtte komma för sent. I Arvidsjaur fick jag ej tillfälle att skrifva den; men härifrån skulIe redan den påföljande natten ett bud gå till Arvidsjaur, så att det då blef tillfälle att skicka den, och den fick afgå med den post, som den påföljande dagen skulle gå ner till Skellefteå. Så snart jag hade min prælection färdig och förseglat brefvet, lassade jag mitt, först framskjutsade, lass (2 tunnor råg och 2 tunnor korn) åter i skrindan och körde till Gullön, dit jag ankom i god tid ännu samma afton. Inom ett dygn hade jag således fullgjort tre åligganden, som ej rätt ofta äro förenade: en Lapp-prests, en Philosophiæ Magisters och en for-bondes! Jag längtade till Arieplog till första Maj, väl vetandes, att vår goda Fjellström då höll en glad dag. Men det var om aftonen den 30 April jag var i Gullön, så att det icke var just rätt mycken tid att försofva. " Och, när man har så tungt lass, äro 5 mil dryga (som afståndet mellan Gullön och Arieplog är). Imellertid behöfde både hästen och jag hvila, och jag tillbragte natten i Gullön. Men tidigt om morgonen, omkring kl. 2 å 3, stod jag upp och drog åstad. Jag fick också sällskap med mig, nämligen Katecheten Ol Jonsson (som eljest kallar sig Nyström). Han var såsom de andra Lapparne stadd på färden upp åt landet. Han rännde; men jag hade inga skarskidor med mig denna gången, utan måste gå. Utaf den hårda och skarpa snön blef jag likväl så lam, inan jag kom fram till Arieplog, att jag med möda var i stånd att gå. Senorna voro så ömma, som hade de varit afslitna. Så trött väl också Slompen kunde vara, hade jag likväl ej annat råd på sista fjerdingsvägen, än att sitta på. Jag kom också fram till Arieplog på aftonen och, ehuru det var något framlidet på dagen, besökte jag likväl prestgården. Här voro nu den stora stadens samtliga invånare församlade, åto, drucko och gjorde sig goda dagar. Det dröjde icke länge, inan jag var återställd ifrån min lamhet. Det är otroligt, hvilken stark effect spirituösa saker, måttligt njutna, utöfva i detta fall. Jag har mer än en gång varit i tillfälle att erfara det. Om man är så trött och förlamad, att man med möda kan gå, och då tager en sup brännvin, eller dylikt, och mat, så är man inom en korrt stund

en ny menniska och kan åter utan någon särdeles olägenhet fortsätta färden. I Arieplog uppehöll jag mig nu i några dagar och förberedde mig derunder till en ny färd. Den var ämnad norrut, men, i anseende till den långt framskridna årstiden, äfventyrlig att företaga. Det var två ändamål, jag dermed ville vinna: först och främst att skaffa båt och proviant för någon längre tid till en sjö i nordliga trakten af Arieplog, vid namn Tjeggelvas, och för det andra,

att komma till Qvickjock, för att derifrån kunna

få något tjenstehjon, hvilket jag hoppades, emedan jag der egde en myckenhet ungdomsbekanta, och i allmänhet bättre tillgång der finnes på ledig ungdom, emedan nybyggsväsendet ännu ej kommit så starkt i gång. Tjeggelvas är en ibland de större sjöarna uti det sjörika Arieplog. Den ligger under fjellen, mellan tvänne tvärgående fjellgrenar, sådana jag ofvanföre beskrifvit, och torde vara vid pass två mil i längd samt en half mil i bredd, der den är som bredast. På de omgifvande fjellen hafva många Lappar sina höstställen, och min afsigt var, att, när nu hösten inträffade, uppehålla mig vid denna sjö samt draga \ till mig barn och ungdom från båda sidor att undervisa på en gång och på ett ställe, såsom redan

är beskrifvet. Derföre ville jag nu på förhand för

se mig med lifsmedel, tillräckliga att äfven möjligtvis meddela åt andra. En båt hade jag äfven beställt af en nybyggare, som plägar göra mycket båtar, att den skulle vara färdig, när jag ville haf

[ocr errors]

*

[ocr errors]

va den. Men ensam ville jag nu icke våga mig åstad på denna äfventyrliga färden och fruktade i synnerhet, att jag ej skulle hitta till Qvickjock, i händelse jag komme att fara dit. Afståndet mellan Arieplog och Qvickjock räknas för 13 mil, och det finnes ingen menniska i vägen, utom en icke länge sedan bosatt nybyggare, 34 mil från Arieplog. Dessutom måste man till stor del passera öfver fjell, hvilket är farligare än i skogen. Nu hade jag väl i min barndom tvänne gånger farit denna väg; men jag fruktade ändå, att landkänningarne fallit mig ur minnet. Jag bad derföre Katecheten Lars Pehrsson, som nu var på Arieplogs kyrkoplats, att göra mig sällskap. Han hade väl aldrig varit till Qvickjock, men kände dock landen hitanföre, och, när det led närmare, hoppades jag bättre kunna igenkänna bergen, efter jag sett dem i min barndom ifrån Qvickjock. Men nu skulle vi till en början köra, så långt vi kunde, med båten, och sedan skulle vi draga honom till hans bestämda plats. Derföre bad jag äfven Katecheten Ol Jonsson följa med, för att hemta tillbaka hästen, när vi ej vidare kunde begagna honom. Båda dessa katecheter pläga uppehålla sig om våren på kyrkoplatsen i Arieplog, i synnerhet Lars Pehrsson, som icke har något annat hem. Medan Lapparne äro på sina strängaste flyttningar upp till sina höstställen, är, såsom jag redan anmärkt, intet tillfälle att befatta sig med läsning och undervisning, och, sedan de i början af Maj inträffat till dessa sina hem, inträffar vanligen det så kallade förfallet, som just genom sjelfva detta namn gifver tillkänna sin egenskap. Den inträffande vårvärmen börjar nu ändtligen med allvar angripa den djupa snön, och då är det omöjligt att komma någonstädes. Först och främst hindras man af den uppblötnade snön, hvilken, som sagdt är, blir mycket svårare för rännaren än den lösa snön om vintern. För det andra uppflöda alla bäckar och åar, så att man ej kan komma öfver dem, och isarne på sjöarna blifva land-lösa och ofarbara. Sedan början af Maj har man icke att vänta någon varaktig skare, och, att den i år gick ända inemot medlet af månaden, är en händelse, som sällan inträffar. Förfallet räcker ofta ända in i halfva Juni, och en hvar måste under denna tiden hålla sig stilla, der han är. Under den tiden eger således hvar och en laga förfall, och katecheterna kunna ej resa. Just derföre var också min färd så vågsam, ty, om tö hade inträffat, hade vi ej utan yttersta svårighet kunnat hjelpa oss fram till folk. Dock begåfvo vi oss på vägen om aftonen den 5 Maj, ”tre studenter, certim tre,” och Slompen den fjerde. Mjöl hade jag packat in i ett spillträ, med utanlås uppå, och salt i ett annat dylikt. Vi körde öfver sjöar och kommo till Kaltisjaur, ett nybygge, som - räknas 5 fjerdingsväg från Arieplog. Här bor en nybyggare, som uppehåller sig mycket med att göra båtar och timra Lapp-bodar. En ordinär båt kostar 8 Rd., och en Lappbod 16 Rd. Dessa bodar äro små fyrkantiga hus, byggda på 4 stolpar, att ej rottorna må slippa in. Nybygget Kaltisjaur är anlagdt korrt före 1820, men den här

« FöregåendeFortsätt »